Sortera på kategori

Jennifer Jakobsson

Jennifer går mentorsprogrammet för att utveckla sina kunskaper inom musik/konst. Hen spelar många olika instrument, sjunger och har tidigare målat en hel del. Jazz och indiepop är de största influenserna, men i projektet kommer Jennifer skriva gospel.

 

OM MENTORSPROGRAMMET

Projektet har ett konstnärligt mentorsprogram för skapande hbtqi+personer under 25 år som bor eller har bott i Norrland.

Under ett års tid finns en professionell lesbisk konstnär som mentor för att stötta en i sitt skapande på temat “lesbiskhet i Norrland genom tiderna”. Programmet börjar med en startträff och avslutas med ett vernissage av en konstutställning som ska visas på museer och konsthallar. Däremellan sker mentorsskapet på Skype, telefon och en egen träff med mentorn.

Är du intresserad av att vara deltagare i mentorsprogrammet? Maila till odysse@lesbiskmakt.nu så får du ett formulär att fylla i.

 

Molly Ågren

Efterforskningar pågår

Foto: Nils Petter Nilsson, Expressen

I början av Odyssén träffade Sara Lindquist och Elfrida Bergman Molly Ågren. När vi ringt upp hen och bokat en tid för att träffas bad hen oss ta med en flaska bubbel som hen älskar. Mycket pirriga och förväntansfulla satte vi oss på pendeltåget mot Sollentuna och letade oss fram till Mollys adress. Alla dörrar var dock låsta men efter ett tag blev vi insläppta och sökte oss genom korridorerna på äldreboendet innan vi tillslut hittade Mollys dörr. Hen blev glad åt vårt besök och skickade personalen att koka kaffe och hämta kakor åt oss. Vi satte igång mikrofonen, riggade fotoutrustningen och var i full fart med att korka upp bubblet när personalen kom springande och sa att vi behövde tillstånd för att fotografera eller spela in.

Under ett par timmar hade vi dock ett underbart möte med mycket skratt, prat om sex och kärlek.
Molly minns många berättelser ur sitt liv, men en hel del detaljer är borta i och med hens demenssjukdom. Molly växte up Vi lovade dock att komma tillbaka och planerar just nu att åter åka till Molly på besök, men med tillstånd.

Kort ur Mollys berättelse för Odyssén
Molly växte upp i Sundsvall och kom ut redan som 8-åring då hen frågade sin pappa varför hen kände sig som pojke och tyckte om flickor. Pappan svarade då att naturen ibland gör så med människors hjärnor och att det inte var mer med det. “Är du född pojke så är du pojke” sa fadern.
Molly har under sitt liv haft många förälskelser och gärna förfört flickor och kvinnor som tidigare inte hade några lesbiska erfarenheter. Bland annat var hen kär i sin lärarinna och för att imponera bad Molly lärarinnan stå och titta nedanför skidbacken när Molly hoppade allt hen kunde på ett stort gupp. Lärarinnan skulle då ha svimmat av förfärelse och Molly fick väcka upp henne igen.
Molly förförde även en av sin mammas väninnor som var på besök och sov på kökssoffan. När resten av familjen gått och lagt sig smög Molly, då 14 år, ut till köket. Morgonen efter ska moderns väninna ha nypt Molly i kinden och sagt att hen var en “busig flicka”.

Mollys stora kärlek, Anna, träffade hen i biljettluckan på tunnelbanan i Stockholm. När Molly skulle ta emot biljetten släppte Anna inte taget. Deras ögon möttes och bägge två bara visste att det skulle bli dem. De levde tillsammans i över 25 år, tills Anna gick bort.

Offentligt material om Molly
Sedan Odysséns besök har flera andra träffat och intervjuat Molly. Njut gärna av dessa intervjuer i länklistan till höger.

Foto: Nils Petter Nilsson, Expressen

UR play: Tack gud jag är homo

https://urplay.se/program/207939-tack-gud-jag-ar-homo-seniorflatan?cmpid=del:cl:20181010:urplay

Podd med Molly

http://punschverandan.com/42-molly-agren-man-ar-den-man-ar/

"Jag var öppen och vägrade skämmas" - Expressen 2016

Anna Grönfeldt och Lotten Waldenström

Efterforskningar pågår

Anna Grönfeldt föddes 1879 i Karlskoga men hela hennes yrkesliv spenderade hon i Umeå som lärarinna, folkbildare, politiker och kvinnosakskvinna. 

Vid sekelskiftet studerade hon naturvetenskap på Uppsala universitet och tog sin kandidatexamen 1902. Troligen träffade hon där Lydia Wahlström, en av sekelskiftets mest kända och öppna lesbiska kvinnor som också drev Upsala Kvinliga Studäntförening, var politisk agitator, doktor i historia och författare. Lydia umgicks med Karin Boye, hade flera lesbiska relationer, dels med Klara Johansson. Vad vi vet om Lydia och Anna Grönfeldt är att Lydia var den som uppmuntrade Anna att söka tjänsten som adjunkt vid Folkskoleseminariet i Umeå. Detta tillsammans med deras gemensamma intresse för kvinnosaksfrågan samt att de befann sig på Uppsala Universitet samtidigt, gör att vi tror att de träffades där.

Annas politiska engagemang
Länge var Anna en av två universitetsutbildade kvinnor i Umeå och förutom sitt lärarjobb i naturkunnighet engagerade hon sig för kvinnosaksfrågan. 1908 blev hon en av Umeås viktigaste talespersoner för Föreningen för kvinnans politiska rösträtt vilket ledde till att högerpressen i Umeå varnade sina läsare för ”den förskräckligt radikala rösträttskvinna” som året innan publicerat artikeln Kvinnorna och rösträttsreformen i Idun. Hon var en av 25 kvinnor i landet som arbetade mest aktivt med att driva rösträttsfrågan och hon reste runt i hela Västerbotten och längs norrlandskusten för att driva frågan och starta upp föreningar. 

1910 valdes Anna Grönfeldt in i Umeå stadsfullmäktige på De frisinnades (liberalernas) sida. Hon var då den första kvinnan att väljas in i fullmäktige genom allmänna val. Anna var ofta den enda kvinnan i större politiska sammanhang och blev snart en respekterad, offentlig person i Umeåregionen. Efter några år tröttnade hon dock på superiet i partiet vilket gjorde att hon 1923 grundade den oberoende ”Föreningen frisinnade kvinnor i Umeå”. Senare gick hon med i Folkpartiet. En av de viktigaste frågorna som hon drev var kvinnors rätt till lika lön. 

Bodde tillsammans med Lotten Waldenström
Från mitten av 1910-talet bodde Anna Grönfeldt tillsammans med telegrafisten Lotten Waldenström, vilket de gjorde i tre decennier fram till Lottens död 1944. Hur deras relation såg ut är svårt att veta då det inte finns något arkivmaterial som säger så mycket om deras privata relation. Nu levande släkt vet inte heller mer än att de bodde tillsammans. Oavsett är det uppenbart att de valde varandra för att bilda en egen familj, ett hushåll och en gemenskap där deras relation var central. 

Samma år som Lotten dog, 1944, gick Anna i pension och efter 10 år som pensionär i Umeå flyttade hon till Stockholm där hon spenderade sina sista år.

Vet du mer om Anna och Lotten? Skriv till odysse@lesbiskmakt.nu

Blåbärsflickorna

Pågående efterforskning

Valborg Hansson Seger föddes 1913 och växte upp i Hertsånger. Någon gång på 30-talet flyttade hon till Stockholm. Flera gånger per år och särskilt på somrarna kom hon dock hem på besök och hade då med sig olika kvinnor, förmodligen flickvänner. På 50- eller 60-talet tog hon sig ett dopp på Sturebadet och träffade då sitt livs kärlek, Inga Hansson (född i Jämtland 1930), som arbetade där. Snart beslutade de sig för att flytta upp till Västerbotten och tog då över ett av släkthusen på Blåbärsbacken. I byn och samhällena runtomkring fick de snart smeknamnet “Blåbärsflickorna”. De umgicks ofta med Valborgs familj, var djupt engagerade i internationell fredsrörelse, lokal politik och bygdehistoria.

Paret testamenterade varandra och när Valborg gick bort ärvde Inga släkthuset på Blåbärsbacken. När Inga dog ett par decennier senare gick hennes arv tillbaka till hennes familj i Jämtland, som sålde huset och hela bohaget på auktion. Det finns därför mycket lite material kvar från dem. Men i en släktings ägo finns lite av deras poesi. Särskilt Valborg skrev ofta dikter, tal och verser. Några av dem tycker Odyssén är mycket lesbiska. Här ett litet urval:

Det var inte meningen
Att du skulle få min kärlek
Det bara blev så
Jag visste inte
Att jag kunde ge bort den
Så oreflekterat
Som man lämnar ifrån sig ett ting
man inte behöver
lite vårdslös slarvigt.
När man ger något
ska man välja en gåva som passar
som mottagaren vill ha
eller önskar sej –
gåvor ska väljas med omsorg
men jag hann inte tänka.

Om jag gett mig lite mera tid
kunde jag valt någon sak
som du skulle tyckt om –
någon lustig och originell tingest
som glatt dej –
en souvenir från något annat land
– en bok
eller ett nyttoting
vad som helst
som du åtminstone haft användning för.

när man ger en gåva
gör man ofta fel
väljer något man själv skulle velat ha
eller önskat sig
utan att tänka på att mottagaren
har andra värdebegrepp
annan skönhetsuppfattning
och gåvan hamnar i skräpkammaren
bland andra underliga ting
som människor ger
på födelsedagar och namnsdagar
och andra dagar

Det borde finnas en clearingbutik
där sådana gåvor kunde lämnas in
och människor fick byta
till någonting de ville ha
eller tyckte var vackert.
Den kunde kallas
”Butiken för olämpliga gåvor”
och bli en turistattraktion*
Åtminstone för hemmaturisten
– en utställning – 

På varje sak skulle stå
givarens namn
och mottagarens namn
/som man ibland ser antecknat invid gamla föremål:
Från Katarina 11 till Gustav 111 etc. /
man skulle säkert stanna
inför någon otymplig pjäs
och skratta och undra
hur i all världen den människan 

kunnat ge någonting så olämpligt
så groteskt orimligt för mottagaren!
Butiken skulle kunna bli
en jättelik skrattkammare
dit man kunde få tillträde
mot en liten entréavgift.

Jag borde inte gett dej min kärlek
det var inte meningen
men jag hann inte tänka – 

Det bara blev så.

*****************************************************

morronen

när jag gick ur ditt hus
var alldeles som vanligt
solen darrade lite
men mina ben hade stabiliserat sej
gatan var som den brukade lite dammig
ett spårvagnskvitto låg vid
trottoarkanten
en del människor var på väg
till arbetet
jag hade för mycket tid

egentligen tänkte jag ingenting
det var ingenting att tänka –
och vad skulle jag ha tänkt?
Jag hade inte sovit
och varför
det var inte mitt fel att du inte
ville ha barn med
den du inte ville ha barn med
i varje fall inte just då
jag borde inte ha kommit
du borde inte ha bett mig
du borde inte ha bett mig gå heller
men mina ben hade i alla fall
stabiliserat sej
och jag måste gå hem
därför att det var för tidigt
att gå till arbetet.

nej det finns ingenting att meddela
gatan är alldeles som vanligt
det är bara solen som darrar lite.

****************************************************

Vet du mer om Valborg och Inga? Skriv till odysse@lesbiskmakt.nu

 

Snusfröknarna

Efterforskningar pågår

Snusfröknarna/Snussystranra drev tobaksaffären vid centralstationen i Boden under många år. Systrarna kom från Tornedalen och en av dem sägs ha varit mycket speciell, självständig, händig och lite barsk. Kvinnan ska ofta ha klätt sig i kavaj, skjorta och fluga och var vänlig men bestämd. Det sägs även att Snussystrarnas affär var en av de första i Norrland som sålde bögtidningen Revolt och att homosexuella män använde tobaksbutiken som mötesplats. Butiken ska även ha varit mycket populär hos de värnpliktiga och militärt anställda som befann sig i Boden.

Vet du mer om Snusfröknarna? Hör av dig till odysse@lesbiskmakt.nu

Maja Larsson

Efterforskningar pågår

Maja Larsson skrev en bok om homofobin inom kyrkan, föreläste om detsamma och var gift med en kvinna. De bodde tillsammans utanför Gällivare. Att hennes kista på begravningen var draperad med en prideflagga var stort i det konservativt styrda stiftet och Gällivare-Malmbergets pastorat.

Odyssén ska försöka få tag i någon av alla de som minns Maja och hennes fru för att få reda på mer.

Vet du mer om Maja? Hör av dig till odysse@lesbiskmakt.nu

Aina Andersson

Efterforskningar pågår

Odyssén fick tips om Aina efter att en av hennes målningar visade sig ha en teckning på bakstycket, instucken under ramen. Teckningen skiljer sig från Ainas vanliga konstnärliga uttryck och har även en dikt skriven på baksidan:

Genom våra pågående efterforskningar och tillgång till Ainas journaler från olika institutioner har vi fått reda på följande:

Aina föds i Njutånger, Västernorrland, och växer upp under fattiga och otrygga förhållanden. När Aina är 4 år blir hon fosterhemsplacerad. Hon är duktig i skolan och konfirmeras med goda betyg. Vid 15 års ålder far hon plötsligt till Stockholm. Där arbetar hon som hembiträde i ett par olika familjer innan hon plötsligt blir tvångsomhändertagen av myndigheterna och inlagd på Beckomberga mentalsjukhus.

Överläkare Snorre Wohlfart, som bara ett par år senare tog initiativ till Sveriges första lobotomier, var en av alla läkare som undersökte Aina och som inte kunde ställa en tydlig diagnos, mer än att hon betedde sig ”underligt” och ”självsvådligt”. 

Institutionaliserad mot sin vilja
Hennes hälsa försämras ju längre tid hon spenderar på sjukhuset och myndigheterna i Stockholm och Njutånger är oense om vem som har ansvar för henne.  Aina flyttas till Säters sjukhus, sedan till Sidsjöns mentalsjukhus i Sundsvall och vidare till Bollnäs. Däremellan flyttas hon ständigt mellan olika avdelningar. Ainas ”homosexuella tendenser” beskrivs som en del i hennes sjukdomsbild.  När hon gör motstånd eller beter sig ”besvärligt” bältas hon och får lugnande injektioner, bland annat med insulin. Enligt journalerna lär hon ha sagt att ”Sådan blir jag för att jag inte får vara ute och dansa med ungdomar i min egen ålder”.  När hon ”sköter sig” på ett sätt som förväntas av kvinnor, genom att exempelvis lägga håret i papiljotter eller klä sig prydligt,belönas hon genom att få tillgång till sina älskade penslar och tillåts måla. Privilegier som godtyckligt tas ifrån henne igen.

Efter ungefär 30 år som tvångsinstitutionaliserad får Aina flytta hem till Delsbo igen där hon först bor på ett äldreboende, sedan får hjälp att bo i egen lägenhet. Hon går målarkurser, läser engelska och lär sig stenografi. Och målar mängder av tavlor som hon säljer eller ger bort. Hon flyttar ofta. En av Ainas vänner berättar att det var tydligt att Aina upplevde en stor frihet i att kunna välja själv var hon ville bo. Varje gång sista flyttlådan var inburen ställde sig Aina i fönstret och sa ”titta vilken fin utsikt jag har nu”.

Många i Delsbotrakten minns Aina, inte minst för hennes många turer på sin vita moped genom bygden, ofta med ett par tavlor på pakethållaren.

Odyssén ska framöver intervjua Ainas vän som hjälpte henne mycket de sista åren, och försöka hitta fler som minns Aina och kan berätta mer om hennes liv utanför institutionerna.


Vet du mer om Aina Andersson? Hör av dig till odysse@lesbiskmakt.nu

 

De parranta damerna i Bäsksjö

Dessa damer ska ofta ha vandrat runt sjön i storslagna kreationer. Vilka var de? Hur levde de? Vilken typ av relation hade de?

Vet du mer om Bäsksjö-damerna? Hör av dig till odysse@lesbiskmakt.nu

Rektorerna på vårdskolan

Pågående efterforskning

Två av Umeå vårdskolas rektorer i mitten och andra halvan av 1900-talet sägs ha varit lesbiska. Det vi vet är att de var en del av ett större gäng lesbiska kvinnor i Umeå som umgicks och stöttade varandra på olika sätt. En av berättelserna handlar om när gammflate-gänget förde ett herrans liv på Lottas Krog i Umeå och blev utslängda från för att de tagit med en plunta med whiskey in.

När en av dem på äldre dar blev senildement gick ett yngre lesbiskt par in som god man för att hjälpa till. Paret, som nu är i 80-årsåldern, bor i Örnsköldsvik. Odyssén ska försöka få tag på dem för att intervjua dem om rektorerna och om deras eget liv.

Vet du något mer om vårdskolans rektorer? Hör av dig till odysse@lesbiskmakt.nu

Ylva Långdahl

Ylva skriver poesi och sysslar med bildkonst. Graffiti och tryck är det hon är särskilt intresserad av. I mentorsprogrammet ser Ylva möjligheten att utveckla sitt konstnärsskap och få träffa andra människor.

 

OM MENTORSPROGRAMMET

Projektet har ett konstnärligt mentorsprogram för skapande hbtqi+personer under 25 år som bor eller har bott i Norrland.

Under ett års tid finns en professionell lesbisk konstnär som mentor för att stötta en i sitt skapande på temat “lesbiskhet i Norrland genom tiderna”. Programmet börjar med en startträff och avslutas med ett vernissage av en konstutställning som ska visas på museer och konsthallar. Däremellan sker mentorsskapet på Skype, telefon och en egen träff med mentorn.

Är du intresserad av att vara deltagare i mentorsprogrammet? Maila till odysse@lesbiskmakt.nu så får du ett formulär att fylla i.

Cajsa Färlin

Cajsa skriver låtar- både text och musik- med inriktning på visa. Hon har börjat skriva mer låtar inom ämnet hbtq och landsbygd och vill med hjälp av mentorsprogrammet fortsätta utveckla det. Hon lägger stor vikt vid text och lyssnar mest på visa, vispop, indie, men även gamla schlagers kan fungera som inspiration.

 

OM MENTORSPROGRAMMET

Projektet har ett konstnärligt mentorsprogram för skapande hbtqi+personer under 25 år som bor eller har bott i Norrland.

Under ett års tid finns en professionell lesbisk konstnär som mentor för att stötta en i sitt skapande på temat “lesbiskhet i Norrland genom tiderna”. Programmet börjar med en startträff och avslutas med ett vernissage av en konstutställning som ska visas på museer och konsthallar. Däremellan sker mentorsskapet på Skype, telefon och en egen träff med mentorn.

Är du intresserad av att vara deltagare i mentorsprogrammet? Maila till odysse@lesbiskmakt.nu så får du ett formulär att fylla i.

Foto: Anton Kvarnbäck
I original heter denna låt ”Ville” och den är skriven av Jan Hammarlund. Jag har fått äran att göra en lesbisk version av denna fantastiska låt, som jag då valt att kalla ”Beata”.  Denna sång är skriven 1979 och handlar om hur de homosexuella inte var byxmyndiga förrän de var arton år på den tiden, medan de heterosexuella var byxmyndiga redan när de var femton.  Jag och Boel Nihlman, min gode vän och kollega, vill bjuda er på ett smakprov. 

Hannes Olofsson

Hannes skriver manus, olika texter och ibland någon form av poesi. Mentorsprogrammet ser Hannes som en fin chans att träffa andra som är intresserade av konst, plus att det känns tryggt att mentorerna själva är queer.

 

OM MENTORSPROGRAMMET

Projektet har ett konstnärligt mentorsprogram för skapande hbtqi+personer under 25 år som bor eller har bott i Norrland.

Under ett års tid finns en professionell lesbisk konstnär som mentor för att stötta en i sitt skapande på temat “lesbiskhet i Norrland genom tiderna”. Programmet börjar med en startträff och avslutas med ett vernissage av en konstutställning som ska visas på museer och konsthallar. Däremellan sker mentorsskapet på Skype, telefon och en egen träff med mentorn.

Är du intresserad av att vara deltagare i mentorsprogrammet? Maila till odysse@lesbiskmakt.nu så får du ett formulär att fylla i.

Ebba Johansson Vaara

Ebba är främst intresserad av modernistisk poesi och skriver egen poesi samt håller på en del med musik. Hon deltar i projektet för att kunna utvecklas som konstnär men också för att själv bidra till historieskrivning.

 

OM MENTORSPROGRAMMET

Projektet har ett konstnärligt mentorsprogram för skapande hbtqi+personer under 25 år som bor eller har bott i Norrland.

Under ett års tid finns en professionell lesbisk konstnär som mentor för att stötta en i sitt skapande på temat “lesbiskhet i Norrland genom tiderna”. Programmet börjar med en startträff och avslutas med ett vernissage av en konstutställning som ska visas på museer och konsthallar. Däremellan sker mentorsskapet på Skype, telefon och en egen träff med mentorn.

Är du intresserad av att vara deltagare i mentorsprogrammet? Maila till odysse@lesbiskmakt.nu så får du ett formulär att fylla i.

Rönn

Rönn jobbar mycket med poesi och spoken word där texterna ofta är normbrytande och queera. Rönn vill i sitt skrivande lägga ord på kolonialismen och förtrycker av Sápmi. I projektet hoppas Rönn kunna utvecklas i sitt skrivande och finna fler queera sammanhang i livet. 

 

OM MENTORSPROGRAMMET

Projektet har ett konstnärligt mentorsprogram för skapande hbtqi+personer under 25 år som bor eller har bott i Norrland.

Under ett års tid finns en professionell lesbisk konstnär som mentor för att stötta en i sitt skapande på temat “lesbiskhet i Norrland genom tiderna”. Programmet börjar med en startträff och avslutas med ett vernissage av en konstutställning som ska visas på museer och konsthallar. Däremellan sker mentorsskapet på Skype, telefon och en egen träff med mentorn.

Är du intresserad av att vara deltagare i mentorsprogrammet? Maila till odysse@lesbiskmakt.nu så får du ett formulär att fylla i.

Hemmahamn Rättvik

En av våra Hemmahamnar finns vid Nyfiket i Rättvik. Under museets vistelse där målades lesbiska dalahästar och hölls högläsning av berättelser från museet.

Umepride

Föreläsning om queer historia!

28/9 kl.15.30-16.30 i salen Oden på Folkets hus. Ses där!

Museet i Ung Park, Europride

Under 2018 års Euro Pride stod det lesbiska museet öppet i Ung park. 275 personer mellan 15 och 25 år besökte oss, drack kokkaffe, läste om historiska personer och mös tillsammans med oss. Särskilt stort tack till er som deltog i Vilda Kvists interaktiva konstverk “Hemlängtan” genom att skrva brev, broderad och sy in er i historien genom vårt lesbiska lapptäcke!

En besökare skriver brev i konstverket Hemlängtan

 

Sanna Wiggefors

Sanna har pluggat estetik och media och håller mest på med foto men ritar även, främst människor, queer, kroppar med mera. Som gymnasiearbete skapade Sanna utställningen “Pussitivt” med en kompis, som handlade om positivitet till kropp och sexualitet bestående av bland annat skulpturer, teckningar och fotografier.

 

OM MENTORSPROGRAMMET

Projektet har ett konstnärligt mentorsprogram för skapande hbtqi+personer under 25 år som bor eller har bott i Norrland.

Under ett års tid finns en professionell lesbisk konstnär som mentor för att stötta en i sitt skapande på temat “lesbiskhet i Norrland genom tiderna”. Programmet börjar med en startträff och avslutas med ett vernissage av en konstutställning som ska visas på museer och konsthallar. Däremellan sker mentorsskapet på Skype, telefon och en egen träff med mentorn.

Är du intresserad av att vara deltagare i mentorsprogrammet? Maila till odysse@lesbiskmakt.nu så får du ett formulär att fylla i.

Nova Hamrén

Mer info kommer snart!

 

OM MENTORSPROGRAMMET

Projektet har ett konstnärligt mentorsprogram för skapande hbtqi+personer under 25 år som bor eller har bott i Norrland.

Under ett års tid finns en professionell lesbisk konstnär som mentor för att stötta en i sitt skapande på temat “lesbiskhet i Norrland genom tiderna”. Programmet börjar med en startträff och avslutas med ett vernissage av en konstutställning som ska visas på museer och konsthallar. Däremellan sker mentorsskapet på Skype, telefon och en egen träff med mentorn.

Är du intresserad av att vara deltagare i mentorsprogrammet? Maila till odysse@lesbiskmakt.nu så får du ett formulär att fylla i.

Elvira Rutström

Elvira ritar och målar mycket men det händer också att hon målar och broderar på kläder. Hon är även med i en konstgrupp i Luleå som ger ut fanzinet Flickrummet. Hon älskar punk och aktivistisk konst och gillar fula tatueringar.

 

OM MENTORSPROGRAMMET

Projektet har ett konstnärligt mentorsprogram för skapande hbtqi+personer under 25 år som bor eller har bott i Norrland.

Under ett års tid finns en professionell lesbisk konstnär som mentor för att stötta en i sitt skapande på temat “lesbiskhet i Norrland genom tiderna”. Programmet börjar med en startträff och avslutas med ett vernissage av en konstutställning som ska visas på museer och konsthallar. Däremellan sker mentorsskapet på Skype, telefon och en egen träff med mentorn.

Är du intresserad av att vara deltagare i mentorsprogrammet? Maila till odysse@lesbiskmakt.nu så får du ett formulär att fylla i.

Elin Rytiniemi

Elin håller mest på med kreativt skrivande, det vill säga fanfiction, men även åt måleri. Hon längtar efter att skapa i en lesbisk kontext och är även intresserad av poesi och film.

 

OM MENTORSPROGRAMMET

Projektet har ett konstnärligt mentorsprogram för skapande hbtqi+personer under 25 år som bor eller har bott i Norrland.

Under ett års tid finns en professionell lesbisk konstnär som mentor för att stötta en i sitt skapande på temat “lesbiskhet i Norrland genom tiderna”. Programmet börjar med en startträff och avslutas med ett vernissage av en konstutställning som ska visas på museer och konsthallar. Däremellan sker mentorsskapet på Skype, telefon och en egen träff med mentorn.

Är du intresserad av att vara deltagare i mentorsprogrammet? Maila till odysse@lesbiskmakt.nu så får du ett formulär att fylla i.

Vinje Tornberg

Info kommer snart!

 

 

OM MENTORSPROGRAMMET

Projektet har ett konstnärligt mentorsprogram för skapande hbtqi+personer under 25 år som bor eller har bott i Norrland.

Under ett års tid finns en professionell lesbisk konstnär som mentor för att stötta en i sitt skapande på temat “lesbiskhet i Norrland genom tiderna”. Programmet börjar med en startträff och avslutas med ett vernissage av en konstutställning som ska visas på museer och konsthallar. Däremellan sker mentorsskapet på Skype, telefon och en egen träff med mentorn.

Är du intresserad av att vara deltagare i mentorsprogrammet? Maila till odysse@lesbiskmakt.nu så får du ett formulär att fylla i.

Beatrice Lindholm

Beatrice har sjungit länge och har nyss även börjat skriva sina egna låtar. Hennes låtar har kallats för “skogsprogg” och jämförts med brittisk folkmusik från 60-talet. Hon hoppas på att få ännu mer inspiration till sitt skrivande i mentorsprogrammet, särskilt med tanke på queer representation. Hon brinner för att bidra till att fler kan känna sig bekväma och fria i vilka de är och hur en känner.

 

 

OM MENTORSPROGRAMMET

Projektet har ett konstnärligt mentorsprogram för skapande hbtqi+personer under 25 år som bor eller har bott i Norrland.

Under ett års tid finns en professionell lesbisk konstnär som mentor för att stötta en i sitt skapande på temat “lesbiskhet i Norrland genom tiderna”. Programmet börjar med en startträff och avslutas med ett vernissage av en konstutställning som ska visas på museer och konsthallar. Däremellan sker mentorsskapet på Skype, telefon och en egen träff med mentorn.

Är du intresserad av att vara deltagare i mentorsprogrammet? Maila till odysse@lesbiskmakt.nu så får du ett formulär att fylla i.

Eila Wall Boholm

Eila Wall Boholm är skådespelare och en av deltagarna i mentorsprogrammet. Hon spelar även in en lesbisk podd, The future is flata, och skapar egna föreställningar kring lesbiskhet och queerhet. Hon brinner för att sätta lesbiskhet på agendan och särskilt när det gäller hemorten Sundsvall och Norrland i stort.

 

 

OM MENTORSPROGRAMMET

Projektet har ett konstnärligt mentorsprogram för skapande hbtqi+personer under 25 år som bor eller har bott i Norrland.

Under ett års tid finns en professionell lesbisk konstnär som mentor för att stötta en i sitt skapande på temat “lesbiskhet i Norrland genom tiderna”. Programmet börjar med en startträff och avslutas med ett vernissage av en konstutställning som ska visas på museer och konsthallar. Däremellan sker mentorsskapet på Skype, telefon och en egen träff med mentorn.

Är du intresserad av att vara deltagare i mentorsprogrammet? Maila till odysse@lesbiskmakt.nu så får du ett formulär att fylla i.

Rasmus Eriksson

Rasmus Eriksson är från Boden men hänger en hel del i Skellefteå. Att skapa konst har han älskat länge, särskilt drag och teater. På senare år har han blivit allt mer politisk och hans konst har gått från att ara alldaglig till politisk. Rasmus erfarenheter som queer på landsbygden är något han gärna tar in i sina verk. Främst är det måleri och skulptur som Rasmus arbetar med.

 

 

OM MENTORSPROGRAMMET

Projektet har ett konstnärligt mentorsprogram för skapande hbtqi+personer under 25 år som bor eller har bott i Norrland.

Under ett års tid finns en professionell lesbisk konstnär som mentor för att stötta en i sitt skapande på temat “lesbiskhet i Norrland genom tiderna”. Programmet börjar med en startträff och avslutas med ett vernissage av en konstutställning som ska visas på museer och konsthallar. Däremellan sker mentorsskapet på Skype, telefon och en egen träff med mentorn.

Är du intresserad av att vara deltagare i mentorsprogrammet? Maila till odysse@lesbiskmakt.nu så får du ett formulär att fylla i.

Sami Viitala

Sami har alltid varit intresserad av historia och vår samtid. På senare år har han även börjat intressera sig för konst. Sami målar akvareller, handarbetar och spelar instrument men främst är det skrivandet av skönlitteratur och poesi som han vill utveckla i mentorsprogrammet.

 

 

OM MENTORSPROGRAMMET

Projektet har ett konstnärligt mentorsprogram för skapande hbtqi+personer under 25 år som bor eller har bott i Norrland.

Under ett års tid finns en professionell lesbisk konstnär som mentor för att stötta en i sitt skapande på temat “lesbiskhet i Norrland genom tiderna”. Programmet börjar med en startträff och avslutas med ett vernissage av en konstutställning som ska visas på museer och konsthallar. Däremellan sker mentorsskapet på Skype, telefon och en egen träff med mentorn.

Är du intresserad av att vara deltagare i mentorsprogrammet? Maila till odysse@lesbiskmakt.nu så får du ett formulär att fylla i.

Startträff mentorsprogram

Den 29/6 till 1/7 startade Odysséns mentorsprogram! Att få mötas i såväl queer identitet som konstnärlig skaparglädje och norrländsk tillhörighet, att tillsammans utmana generationsgränserna, peppa varandra och stötta varandra – en sån fröjd.

Vi träffades på vackra Norrbyskär, på lesbisk historisk mark eftersom Maja Beskow var med och grundade KFUM, vars lägergård vi höll till på.

Nu börjar det!

 

Podd om Queert Kulturarv

Vi bänkar oss framför brasan i Wallmarksgården tillsammans med Sara Parkman och Elfrida Bergman för att prata Fäboland och queert kulturarv. På vilket sätt speglar vallåtsmusiken en normkreativ fäbodkultur? Var hittar vi queera läckage och alternativ till en historieskrivning som dominerats av vita heterosexuella män med storstadsperspektiv? Vi talar även om möjligheterna med den luddiga gränsen mellan fakta och fiktion och bjuds på queera fynd ur arkiven.

Samtalet spelades in i Wallmarksgården på Västerbottens museum i Umeå 6/10, 2016. Musiken i programmet är hämtad från albumet Sara Parkmans skog, förutom signaturmelodin som är gjord av Anna Giertz. Anna har även producerat och ljudlagt programmet.

Podd

Rullande lesbiskt museum

Just nu i Östersund/Staare!

Mellan 27/8 och  2/9 besöker det lesbiska museet Östersund/Staare och Sápmi Pride. I Östersund finns flera av Odysséns flitigaste vapendragare. Under prideveckan tas det lesbiska museet omhand av dem och står öppet för allmänheten. Flera mindre arrangemang kommer ordnas. Håll utkik!

Om det lesbiska museet

Den lesbiska arkitekt- och konstbyrån MYCKET och Madam Snickeri har anlitats för att bygga museet. Museet har skapats genom en normkritisk, konstnärlig och arkitektonisk process för att bygga en plats där det lesbiska är norm i såväl innehåll som hur rumsligheteten skapar möjligheter för lesbiska aktiviteter och lesbisk gemenskap. Fokus ligger på görandet, gemenskapen och att museet kan användas till många olika saker för att främja lesbisk historieskrivning och nutid.


Precis som andra museer ska det lesbiska museet “samla, vårda och visa”. Via det rullande museet sprider projektet lesbiska samtida och historiska berättelser, föremål, levnadsförhållanden och samtidskonst. Men främst är det rullande museet en mobil mötesplats där projektet, gräsrötter och samarbetspartners arrangerar möten, måltider och träffar. Museet är ett rum där det queera är normen, där ingen är det “enda freaket i byn” utan besökarna kan stiga in i en storfamilj av queera lesbiska livsöden och där unga lesbiska och queera har tolkningsföreträdet. I en queer historieskrivning ifrågasätter och utvecklar vi dock museet som institution och fokuserar mycket på mötet med publik, gräsrötter och målgrupp och har fokus på maktförskjutning från institution till gräsrötter och att målgruppen ska vara medskapande.

Om innehållet i museet

Vi påstår inte att alla personer vi lyfter fram i museet ”med all säkerhet var lesbiska”. Några av dem är vi säkra på var det, och då säger vi det. De andra har dock levt, skrivit eller uttryckt sig på sätt som vi anser har betydelse i en lesbisk historieskrivning. Vi kan inte veta om de som vi gör historisk research om skulle kalla sig för ”lesbisk” om de levde idag. Vissa av dem skulle säkert det, andra skulle vara transpersoner, några skulle säga att de var bisexuella och några säkert att de var heterosexuella men att de inte trivdes i den roll som samhället krävde av dem om de skulle vara gift med en man och få barn.

Vi söker aktivt efter personer som utmanat normer om kön och sexualitet på olika sätt. Vi intresserar oss för personer som valt bort traditionella sätt att leva på som kvinna; att aktivt ha valt bort att gifta sig med en man och skaffa barn, att ha valt kvinnor som primära livskamrater, att uttrycka begär för kvinnor eller att uttryckligen drömma om möjligheten att göra det. Vi intresserar oss även för personer som utmanat normer om könsuttryck, som idag kanske skulle ha benämnt sig själva som icke-binära eller trans.

Vi vill att de personer vi lyfter fram skulle känna sig hedrade att få bli omnämnda i projektet, att de skulle se det som en hyllning att skrivas in i den lesbiska historieskrivningen, och att vi gör det på ett sätt som är respektfullt, samtidigt som vi struntar fullständigt i att respektera vad samhället såg som acceptabelt och inte när personen själv levde. En person som exempelvis dolde att hen hade lesbiska begär kring sekelskiftet skulle förmodligen, om hen levde idag och kände till hur samhället idag såg på lesbiskhet, tycka att det var helt underbart att synas i detta sammanhang. Det är åtminstone vad vi hoppas och vill att hen skulle känna.

Tipsa!
Om du känner till några historiska lesbiska personer med anknytning till Norrland, maila elfrida@lesbiskmakt.nu

Vår syn på fakta, fantasi, fiktion och verklighet

Precis som den normativa historieskrivningen tar sig rätten att tolka in heterosexualitet i princip överallt, väljer vi att aktivt söka efter det lesbiska och tolka lesbiskt. Vi söker efter det som inom den akademiska queerteorin brukar kallas för ”queera läckage”; spår, fragment, antydningar och möjligheter. Om en gift kvinna från sekelskiftet, som Almas brevvän ”Palma”, skriver att ”Tänk om vi kunde gifta oss du och jag, då kunde vi vara tillsammans jämt!” så är det ett lesbiskt fragment. Vi påstår inte att Palma eller Alma var lesbisk, men att deras efterlämnade material kan tolkas lesbiskt och har lesbisk historisk betydelse. För när de levde fanns inte möjligheten för två kvinnor att gifta sig, deras kontext var en helt annan, och utifrån den normativa verklighet de levde i är det mycket lesbiskt att ens föreställa sig möjligheten att gifta sig med varandra, även om det är en lek, en snabbt formulerad tanke i ett brev som inte nödvändigtvis har med begär att göra.

Det är en del i den queera strategin för överlevnad att söka efter historiska och nutida personer att identifiera sig med, som gör att man inte känner sig som “byns enda freak” som en av våra workshopdeltagare uttryckte det. De allra flesta queers har någon gång i sitt liv ägnat sig åt att söka efter tecken, fantisera eller skriva fiktiva berättelser. Många skapar musik, bildkonst och dikter kring sin identitet och plats. Nästan alla har lekt med tanken om mormors ogifta syster, den där gammgubben i byn eller den butchiga lärarinnan som bodde med sin kvinnliga kusin. Särskilt viktigt är detta för de som bor på mindre orter där det är svårare att träffa andra hbtqi-personer och är långt till de lesbiska frukostarna. Vi uppmuntrar därför till fantasi, fiktion och myt och att dessa får stå tillsammans med det som annars brukar kallas för ”fakta”. Precis som den normativa historieskrivningen direkt eller indirekt använder myter och sagor, gör vi det också. Skillnaden är att vi aktivt berättar att vi gör det.

Det här är vårt museum. Våra sanningar och verkligheter. Du kan lita på allt som står i detta museum, allt är sant. men det är inte den enda sanningen och det är möjligt att göra andra tolkningar för den som vill. Och ju mer vi fördjupar materialet, ju mer research, konst och tolkningar vi gör kommer berättelserna att förändras, byggas ut och bli mer komplexa. 



Det rullande museets olika funktioner

  1. Att vara en mobil mötesplats där vi tillsammans med målgruppen skapar lesbisk historieskrivning. Vi arrangerar aktiviteter, labb, workshops och annat som involverar målgruppen. Men även när museet drivs av samarbetspartners är det möjligt för besökarna att skriva in sig i historien, dela med sig av material, ta del av material som redan producerats och vara en deltagare i den lesbiska gemenskapen. 
  2. Att vara en plattform, scen och plats för queer kultur, konst och historieskapande för en specifik grupp eller offentlig publik. Museet är byggt för att taket ska kunna användas som scen och erbjuder ljud-,  ljus- och filmutrustning med mera. Målgruppen, såväl deltagarna i mentorsprogrammet som övriga delar av målgruppen utifrån lesbisk makts medlemmar, lokala frukostgrupper,  RFSL-ungdomavdelningar, ockuperade ungdomshus, pridefestivaler, kompisgäng etc, kan låna in museet för att arrangera publika arrangemang som är förenliga med projektets mål och syften. De kan exempelvis arrangera en queer kväll med öppen scen, konserter,  filmkvällar, diktuppläsningar, föreställningar, spelningar eller annat. Vid bokningar finns projektets anställda som resurser för att arrangera, sprida information och hjälpa till med allt kring arrangemanget. Det rullande museet kan även bokas på liknande sätt av våra samarbetspartners men då till självkostnadspris och egen transport.
  3. Att sprida lesbisk historia till en traditionell museipublik. Genom samarbete med museer och institutioner används det rullande museet för att utveckla, undersöka och visa queer historia för allmänheten med särskilt fokus på ungdomar. Vi ska under projektets gång erbjuda museerna en gemensam process, där projektet tillsammans med museerna tar fram pedagogiska material som de kan använda i visningar för skolklasser och andra grupper.

 

Vill du skapa arrangemang med det lesbiska museet?

Museet, som är en husbil, kommer med ljudutrustning, projektor, kamin, historieskrivning och interaktiva konstverk, med mera. Det är möjligt att skapa workshops, lesbiska måltider, dra på turné, sova och bo i husbilen. Hör av dig till karin@lesbiskmakt.nu för mer info!

 

 

 

 

 

Museet utanför MIT universitetet i mars 2018.
Besökare under premiäröppningen i Östersund, 2018.
Museet utanför Hamnmagasinet i Umeå, våren 2018.
Queerquiz utanför Rivhuset i Skellefteå.
Härjedalens fjällmuseum var det första traditionella museet som tog sig an det lesbiska museet.
Besökare skriver in sig i historieskrivningen i verket "Hemlängtan" av Vilda Kvist.
Öppet på Euro Pride.
Sneak peak in i museet.
Deltagare i verket "Hemlängtan"
Taket som scen eller utkiksplats.
Kokkaffe och hallongrottor.

Café Nyfiket Rättvik

På Gammelgård i Rättvik anordnar ett gäng finfina queers varje år det underbara Café Nyfiket. Sommaren 2018 var det lesbiskt häng med museet på besök. Det målades lesbiska dalahästar och hölls högläsning.

Tack för att ni tog hand om museet åt oss!

Besökare: 51
Totalt antal museibesökare sedan projektstart: 1358

Vill du skapa arrangemang med det lesbiska museet?

Museet, som är en husbil, kommer med ljudutrustning, projektor, kamin, historieskrivning och interaktiva konstverk, med mera. Det är möjligt att skapa workshops, lesbiska måltider, dra på turné, sova och bo i husbilen. Hör av dig till karin@lesbiskmakt.nu

Alma Andersson

Född: 1905.03.03
Orter: Kyrkås, Järpen, Östersund

Om Alma Andersson ^

Alma Andersson föddes den 3 mars 1905 utanför äktenskapet som dotter till pigan Brita Karolina Persdotter och Anders Olofsson, änkling och hemmansägare i Bringåsen, Kyrkås. Anders och Brita Karolina gifte sig aldrig med varandra och när Alma var fem år fick mamman ytterligare ett barn men med en annan man som hon senare gifte sig med.

Alma gifte sig heller aldrig men var trolovad med en Johan Berg, född 1901 i Karlshamn, Blekinge. Johan arbetade som kyrkvaktmästare i Kyrkås där han och Alma förmodligen träffades. Men Johan hade TBC och vistades långa tider på olika sanatorier innan han avled i Strömsund 1940. Under tiden brevväxlade de mycket och Alma samlade in pengar för hans vårdvistelse och begravning.

Alma hade nära brevkontakt med sin mamma, halvsyskon på både sin pappas och mammas sida och mängder av vänner. I Almas arkiv på Landsarkivet i Östersund finns flera brev från en Palma Jenny Georga, född 31 januari 1905 i Undersåker. Palma och Alma var lika gamla och skrev mycket varmt och målande till varandra. Även om breven är korta ger de en fin insyn i deras vardag. Det mesta tyder på en kär vänskap, men formuleringarna går ibland över till något som tyder på mer än så. Det första brevet i arkivet är från 1926 när de båda är 21 år.

Alma står som tredje person från höger, iklädd frack och hög hatt.

Järpen 25 maj 1926 
Kära vännen min!!

Det är solsken! Härligt solsken! Hjärtligt tack för ditt goda och trevlig brev. Så vackert, så vackert höra dig omnämna våren, jo, jag instämmer med dig uti vårglädjen. Hur böra vi inte vara glada i ungdomens och vårens tid, och tacksamma över, att kunna deltaga i denna glädje. Ty hur många ligga ej sådana dagar på plågans läger och en längtan ut genom ett fönster till det friska sprudlande livet därute. Och deras längtan kanhända får ej bli verklighet, utan de får endast längta och äga hoppet. Ja, hur som helst kära du, hur har du haft det i pingst? Jag har sedan jag fick ditt brev varit i Björnänge också för moster var då sjuk igen så jag firade 1 maj där inte vidare trevligt, men man får ju inte tänka på det roliga alltid. Jag var den 1 maj bjuden på supébal på hotellet här, men kunde då ej vara med, och det kanske var lika bra. Jag börjar få avsmak för dans, har ej dansat sen den 6 mars, skall också försöka låta bli härefter. Pingstafton fick jag cykel, så glad jag är. Tänk hur skönt att ut och cykla ibland. På Pingsdagen på kvällen var jag och en grabb till OKLART Gärstgivaregården och köpte kaffe. Mycket trevligt. Igår annandagen var jag samt en flicka till på fest i Nyland ungdomsföreningen höll den. Pastor Arbman talade samt sånga av folkskollärare ”Räf” härifrån. Du undrar väl om han verkligen heter så, ja, men så är han väl en liten luring också. Väldigt trevlig, ung, bara 25 år förlovad ingenting att försöka göra mig för, men jag har haft den äran bli bekant med honom. Senare igår kväll vore ovan nämnda flicka och jag åter ute och cyklade en stund. Sedan följde jag med henne hem, hon kokade kaffe och vi drucko under livligt samspråk. Jag önskade bara du skulle vara här så vi kunde få vara tillsammans lite då, o då, men mellan oss är vägen lång en hälsning blott nån gång. Vi gifter oss du och jag så får vi vara tillsammans jämt, vad säger du om det? Du må hälsa så flitigt din syster Olga samt Frida. Var frisk och glad och blomstra ung! Hjärtliga hälsningar din vän ”Palma”. Skriv när tillfälle ges”


Östersund 9 september 1927
Alma
Du kära Alma-vän!

Hjärtevarmt tack för ditt efterlängtade brev. Jag ser med förvåning att det gått över en månad sen jag erhöll det. Men förlåt mig, det  är så när man om dagarna har fullt upp med arbete samt om kvällarna bli så trött. Ja, tänk du, nu har jag kommit dig lite närmare ändå. Jag är på Förlossningshemmet här i stan. Har nu varit här i 3 mån. den 28e instundande. Det är rätt så intressant må du tro, 7 småttingar har jag att sköta, små söta ungar som jag pratar och jollrar med. Så är jag med vid varje förlossning, spännande ska du tro. Nu på söndag hade vi en förlossning, och föregående vecka hade vi två, på en natt. Det ena av barnen hade vi ett sådant arbete att få liv i honom och han dog också efter 2 dygn. Vid en förlossning hade vi doktor också. Då var jag nästan lite rädd, men det gick så bra, bara man är lugn så går det. Nog är det ruskigt ibland, men det måste gå. Jag har lust för barnmorskeyrket, men det är nog inte tänkbart, ty det kostar en stor summa att lära sig. Men som barnsköterska kan jag ju redan ta plats, och de ha det riktigt bra. 

–Ja, du midsommarhelgen firade jag i Norge, cyklade till Trondheim fram och åter. Den resan glömmer jag aldrig hur underbar den var. Idylliska svängar ut efter blånande vatten, syrener och hägg i blom. Vi voro endast tre i sällskap, men roligt hade vi. Jaså, din sångfågel har kommit tillbaka, sååå, lyssnar du till hans ljuva röst? O, lilla du, vad det är gott att ha en vän i dig, jag tror på dig Alma och vill ha dig som en syster. Om vi blott finge träffas och tala med varann. Kanske jag ska resa till dig när jag far härifrån, det blir väl den sista oktober tror jag, då blir det fyra mån. Elever behöva ej vara längre om man inte själv önskar det. Roligt få komma hem i vinter igen. Nu blir här snart marknad också, kul, förstås, men men jag lär väl ej få så pass ledigt, så jag kan få gå ut och se på grannlåten. Kommer du till marknaden? Om du så gör, måste du komma till mig här, längtar efter dej, förstår du! Tack, för kyssar och kram, jag fick av dig i brevet. Det riktigt kändes, vet du. Jag ska allt kyssa till dig när jag träffar dej ska du få se. Snälla du, sänd mig några rader när du får tid, dröj inte så hemskt länge så jag hinner till Järpen igen. Kära hälsningar och stora famnen, får du av ”Palma-vännen”. Skickar dig en liten gåva på Alma-dagen.

 

Järpen 3 februari 1928
Min lilla hjärtevän!

Kära du vad det är länge sen sist. Tack så innerligt mycket för de kärkomna raderna ifrån dig! Vet du, vad jag tycker det är konstigt att jag är i Järpen igen. På torsdag före julafton reste jag hem, så svårt det var att lämna de små jag fällde en saknadens tår må du tro. Jag var ute på stan och gästa så jag höll på att bli för sen med tåget men jag kom i sista minuten. Jag längtar tillbaka, till arbetet också det var roligt många gånger också. När jag reste fick jag av min chef en förtjusande guldring till minne, det ar väl snällt! Förra lördag hade jag brev från henne, hon säger barnen äro så duktiga. Anna-Greta som du minns vem det var, hon har fått två tänder. Du nämner att du väntade jag skulle ringa något till dig som jag sagt. Ja, snälla du, jag ringde till Backmans och bad dem hälsa dig att du skulle ringa på tisdag eller onsdag. På måndag ringde jag samma vecka jag for. Har du inte hört något har de svårt för att fatta kanske, det var ändå en flicka som svarade. Så roligt det hade varit fått höra din röst en gång till, men vi får väl hoppas på återseende till sommaren igen. Om allt går väl så ska jag till stan och köp mig en sommarkappa, då vet du jag krokar iväg till dig. O, så roligt, jag hoppar i tanken därpå. Då sjunga vi en liten kille, kille kill….. Kan du tänka, jag chinglade (Förmodligen klippte håret) mig innan jag reste hem, det blev alldeles utmärkt, trivs så bra med det. Både fru Jonasson o jag gjorde det samtidigt. Usch, den där lilla svansen var väl ingenting att ångra. Har haft brev från Örebro också, vovven mår bara bra. (här är en mening med ett frågetecken i slutet övermålad med blått) Jag ville ha dig hos mig varenda dag, vad vi då skulle ha mycket att tala med varann om. Må även tala om att jag är inte hemma nu, jag är hos folkskoll. Lalanders. Har lovat mig under vårterminen. Har varit här sen dan efter nyårsdagen. Men i sommar ska jag vara ledig det ska jag sätta P för. 

Hälsa till alla Gubbarna från mig. Särskilt till din pappa och Olga. Hälsa din mamma i Krokom när du skriver till henne. Tack du för kortet du lämnade när du var och hälsade på mig i stan. Glömde du det eller skulle jag få det? Hälsningar din Palma. 

Skriv nu rätt snart är du så snäll. Må så gott. God natt, nu ska jag drömma om dej, att jag kramar dej riktigt. 

 

Prästgården 10 juni 1929
Du kära Alma-tösen!

Du är en äkta pärla som ändå inte glömt mig. Jag började nästan frukta det, men så kom de kära raderna från dig tillslut. Det var en solskensdag i dubbel mening. Tack älskling för brevet. Roligt höra du mår bra, och roar dig av hjärtans lust. Tänk att vi nu ha sol och sommar det är verkligen underbart. Vi ha här i prästgården just nu så hemskt stökigt reparation och vårstädning i full fart. Ikväll har vi slaktat kalven, så nu får vi några dagar göra innan vi tagit reda på allt. Så har jag även börjat få dra in på svångremmen betydligt denna vår, men det kan ju inte skada om man blir lite smärtare inte sant? Ska väl ta igen mig när jag får min semester, i början av juli blir jag ledig, då reser också mitt herrskap bort. Jag vet ännu inte om jag skall vara hemma eller ge mig ut på luffen, det får jag väl så småningom bestämma mig för, det beror så mycket också på väderleken, hur man kan tät(?). Kanske du ska komma till mig då, det vore kolossalt hejigt må du tro. Tag med dig (Johannes), behöver jag sätta honom inom parentes, gjorde det för säkerhet. Du sade jag skulle öppna mitt hjärta för dig, ja vet du, det gör jag nästan, vore vi tillsammans skulle du få hela. Förra söndag var jag ute och gick med en fin pojke arrendatorn här förresten, vi voro och besågo Prästfallet, ett riktigt vattenfall här i närheten. Vi sutto på en sten, fallera, härligt, härligt, men farligt, farligt. Tycker du inte som jag, det är roligt att inte vara bunden vid någon, då äger man frihet till vad som helst. Hur må din käre far, och Olga, du ska inte glömma att hälsa dem så rikligt från mig, ge dem en klapp från mig. Ja, nu kära du, har jag visst krånglat till några rader till dig på ett litet nafs, det blir så sena kvällar nu genom allt stök, så tänker man göra något extra får man ta nattskift. Hoppas du förstår vad jag skrivit. Nu ber jag dig så innerligt att du inte låter mig vänta alldeles för länge på svar från dig. Må så gott, kära vän. Tusen kära hälsningar från din längtande ’Palma-vän’……  

 

 

Följande brev är inte transkriberade i sin helhet;

Prästgården Järpen 22 oktober 1929
Allra kärestan min!

Tack tusenfalt för ditt så efterlängtade brev! Tänk jag ville nästan bli gammalstårsa så du o, jag finge flytta ihop, vad det skulle bli roligt, men du åker väl snart iväg fruktar jag och får den gyllne bojan. Om du varit hos mig nu skulle du fått äta karameller så du blev nöjd”

Prästgården Järpen 4 juli 1930
Jag tänker så på dig så jag skriver dig istället för mig. Så är det att vara kär. Vänta du när jag får tag på dig….. 

Chako Paul City

In the winter of 2009 freelance reporter Beata Brattström, accompanied by photographer Magda Andersson, went out into the northern wilderness to find the mythical lesbian city of Chako Paul.

A meeting at Zappho bar with a person who claimed to be from the city had resulted in a roaddirection. It proved to lead to one of the city’s guard cabins and an exciting meeting occurred.

Why has the city been hidden? How do they reproduce? Why choose to live without men? What is their social structure like? What did Astrid Lindgren and Valerie Solanas do there?

Join us on Beata and Magdas journey into a hidden world and learn everything you wanted to know about a lesbian utopian society.

Directors: Lasse Långström, Leo Palmestål

Se filmen Chako Paul här:

Directors: Lasse Långström, Leo Palmestål

Sigrid Fridman

 

Mångkonstnären Sigrid Fridman ^

Sigrid föddes den 23 november 1879 i Haparanda där hon också växte upp. Hennes föräldrar bodde annars i Borgholm men pappans arbete som jägmästare gjorde att de vistades i Norrbotten. Om hennes barndom och ungdom vet vi annars inte mycket, annat än att hon studerade vid J. Arvedsons gymnastiska institut i Stockholm och att hon efter examen flyttade till London och arbetade som sjukgymnast. 1912 publicerade Sigrid diktsamlingen ”Vingslag”. Hon älskade poesi och musik men efter att ha besökt Londons och övriga Europas museer drabbades hon av insikten om skulpturernas musik. Sigrid Fridman började skulptera när hon var 32 år, först som ett fritidsintresse, men för att lära sig ordentligt skaffade hon sig en ateljé tillsammans med andra skulptörer som hon kunde lära sig av. Intresset växte och efter bara ett år åkte Sigrid till Paris för att studera konst vid Académie de la Grande Chaumière där hon stannade i flera år.

 

 

Flera lesbiska relationer ^

1914, eller tidigare, träffade hon gymnastiklärarinnan Ragnhild Barkman och de inledde en relation. 1916 deltog Sigrid i en utställning i Stockholm och strax därefter flyttade hon till Göteborg där hon bland annat uppförde skulpturen ”Pingvinbrunnen”, i granit, som står utanför Naturhistoriska museet. Någon gång under 1923 hade hon börjat komma in på Stockholms konstscen och träffade där en av Sveriges största och mest ansedda litteraturkritiker, översättare, tänkare och för-fattare, Klara Johansson. Klara, som i sina texter, dagböcker och brev ifrågasatte könsroller, sexualitet och tvåsamhet på sätt som än idag skulle vara radikala för många, omnämnde Sigrid första gången i sin dagbok efter att hen besökt Sigrids ateljé i oktober 1923. Mötet beskrivs dock främst handla om den staty av Ellen Key som Fridman arbetade på för tillfället och som Klara Johansson inte var helt förtjust i. 1924 tycks de dock ha träffats fler gånger och enligt Klaras brev verkar det som att de då har inlett en nära relation;

Det var mycket tungt att gå ifrån dig idag. Jag hade i mitt innersta glatts åt denna morgon, som jag alltid längtande gläder mig åt våra ´sittningar´. Kom till mig imorgon kväll, såvida inte ´vänskapen är slut´på din sida. Hos mig varar den.
Visst har du makt att göra mig ont. Men jag skriker inte.
Å jag begär ditt leende, som jag inte benådades med en enda gång idag!
Du anar väl inte hur förfärande vackert det är.
Din K.J

De två skrev många brev till varandra som vittnar om att de hade en mycket passionerad och häftig kärleksrelation. I juni 1924 skriver Klara;

Ännu för tretton timmar sedan låg du i mina armar på din couch; det var svidande kärt och ljuvt. Så mycket längtan hade stockat sig inom mig att jag blev som förlamad av spänning och inte kunde lyfta min hand att gripa ögonblicket som svävade tätt inför mig lyckligt och skönt. Förlåt mig för det, hjärtälskade!

Klara Johanssons kärleksbetygelser var ofta översvallande, ibland lite väl överdrivna enligt Sigrid. Hen avslutade ofta sina brev med sådant som; En djup, lång kyss på din smala mun, vackraste mun i världen!

 

Ifrågasatte den binära könsuppdelningen

Klara skrev flera essäer och texter om kön kön och erotik. Hen ville inte vara en ”könsvarelse” och kallades bland annat för ”Parveln”. I sin dagbok från 1912 skriver Klara;

I nästa sekel (eller det därpå följande eller det därefter) skola de enkönade betraktas som inkompletta och gälla som möjligtvis intressanta abnormiteter i stället för mänsklighetens tolkare och domare

Klara Johansson – Halmstads första student som inte var cis-man.

 

Flersamheten

När Sigrid Fridman och Klara Johansson träffades hade Klara sedan många år en stark relation med Ellen Kleman, kvinnorättskämpe och redaktör för tidskriften Dagny, och Sigrid hade fortfarande en relation med Ragnhild Barkman. Att den älskade var hos sin andra kärlek tycks inte ha varit ett problem, men ändå kunde längtan vara stor. När Sigrid Fridman vid ett tillfälle åkt till sommarstället Masesgården, utanför Rättvik i Dalarna, med Ragnhild skriver Klara;

Jag känner mig så okysst, inte kan det vara bra för hälsan. Inte vet jag heller hur pass kysst man brukar bli i Rättvik. Förra gången blev jag det aldrig, inte ens av min städerska på fru Skoghs hotell, vilken dock älskade mig som en moder./…/ Älskade, känn mitt hårda tag om dig och tyck om det! Dessa rader får du väl om söndag – sicken gemen bondpostgång! – och om måndag kommer jag Deo volente. Jag kysser dig över hela kroppen

Klara Johansson – den första kvinnliga studenten i sin hemstad Halmstad.

 

När Klara och Sigrid en gång åkte till Grekland blev Ragnhild och Ellen kvar på Masesgården och blev bästa vänner. På somrarna reste alla fyra ofta dit tillsammans där var och en kunde syssla med sina respektive arbeten samtidigt som de umgicks. Klara Johansson beskriver ett sådant tillfälle;

Stenhuggaren (Fridman) är vid gott humör och arbetar på sin Rooscalsbrunn, Ragnhild är husmoderlig och syns inte mycket, Skyen (terriern Skye) skäller så fort någon varelse rör sig på tomten och vältrar sig vällustigt i det solvarma gräset.

Av inköpslistorna på vin och starksprit att döma, samt följande dikt skriven av Sigrid, festade de gärna till det lite var och varannan dag. Visan är skriven till ”Busen”, vilket var ett av Sigrids smeknamn på Klara, julen 1928. En underrubrik påpekar ”Obs! Alla rättigheter till frihandsstavning förbehålles författaren”.

Du kan nog prata o recensera
o tänka tankar båd fram o bak
kan stad o parker så fint bemåla
o lyfta näsan mot himlens tak
o skåda syner o söka Graal
– men till att ”Dricka” är du för skral.
– Pokal, pokal
/…/
Ja, du sämre än någon tror
det fick man skåda ”vid Rehnd Kur”
o bjöds i Grekland en tår på tand
du rynkte näsan o svarte: Vand!
Demirase cala! kala
Drick nu ur denna varenda dá
lät se du är av en annan ull
Hel o full!

Helan – full!

 

Konsten ^

När Norrmalmstorg ska restaureras på 1920-talet gav Sigrid ett förslag på utsmyckning. Skulpturen ”Kentauren” – som idag är en av hennes mest kända – skulle stå vid Biblioteksgatans början. Förslaget fick först positiva reaktioner men snart gick hennes manliga kollegor emot henne då de menade att kärleksfulla barnporträtt och verk präglade av ”kvinnlig sensibilitet” inte var acceptabel konst. Stockholm stad lyssnade på kritiken och tackade nej till verket. Elva år senare fick skulpturen dock en undanskymd plats på Observatoriekullen, men trots att den visades långt ifrån centrum väckte den en häftig debatt som Klara Johansson snart gav sig in i med hull och hår. 1948 skrev Klara sin sista bok – ”Sigrid Fridman och andra konstnärer: en krigskrönika”. Hen ansåg att Fridman var motarbetad av det som Klara kallade M.F – Männens Fackförening” och menade att motståndet som Fridmans konst mötte berodde på att hon var kvinna. 1939 skrev Klara i ett brev att

Sigrid Fridman är den genialaste person jag har kommit  närmare beröring med, så det är alldeles i sin ordning att hon blir lika utskälld, sparkad och förtalad som Fredrika Bremer och Ellen Key i sina respektive livstider.

Även med skulpturerna ”Fredrika Bremer” (1927) i Humlegåråden och ”Ellen Key” (1953) i Ellen Keys park vid Jarlaplan väckte Sigrid Fridman ilskna och kritiska röster. Statyn av Fredrika Bremer ansågs vara ”den fulaste i staden, en sinnligt grov typ med perfida ögon, det kan inte vara Fredrika Bremer”.  Ett av Sigrids mest kända verk är en porträttbyst av Klara från 1924 som idag finns i Nationalmuseums samlingar.

Sigrid Fridman med sin skulptur ”Kentauren”.

 

Klaras hälsa vacklade ofta och det verkar som att Sigrid tog en omhändertagande roll och oroade sig för Klara, som ibland tyckte det var irriterande. I ett brev från 1931 till Ellen Kleman som är undertecknat S-D, vilket förmodligen står för ”Sigrid” skrivs;

Ofantligt snälla choice /…/ Busen (KJ) har en söt mamma o det är man så tacksam för, men det hindrar icke att jag ändå blir orolig. Dels var hon ju så spänd o trött o i perioder vilsen o så har jag inte fått en rad från henne ännu. Hon sade något om att ligga tillsängs ett slag. Det voro nog bra om hon gjorde det.

Sigrid Fridmans och Klara Johanssons relation varade till Klaras död 1948. Sigrid underströk att deras förhållande varit ömsesidigt, att de inspirerade, hjälpte och uppmuntrade varandra;

Vårt förhållande var ett själsligt samspel o trofast kamratskap. Det finns nämligen sådana förhållanden kvinnor emellan.

 

Läs med om Sigrid och Klara här:

Sigrid Fridman: Vingslag – dikter, 1912

Klara Johanson: Sigrid Fridman och andra konstnärer – en krigskrönika, 1948

Carina Burman: K.J. En biografi över Klara Johansson.

Ingrid Claréus: Stormen kring en staty, i Parnass, Stockholm

Elle-Kari Gustafsson: Skulptören Sigrid Fridman och samtiden – porträttstatyer i Stockholms publika miljö 1900-1960, 2004

Sigrid Fridman

Levnadstid 1879.11.23 – 1963.01.08

Orter: Haparanda, Stockholm, Rättvik

 

Mångkonstnären Sigrid Fridman ^

Sigrid föddes den 23 november 1879 i Haparanda där hon också växte upp. Hennes föräldrar bodde annars i Borgholm men pappans arbete som jägmästare gjorde att de vistades i Norrbotten. Om hennes barndom och ungdom vet vi annars inte mycket, annat än att hon studerade vid J. Arvedsons gymnastiska institut i Stockholm och att hon efter examen flyttade till London och arbetade som sjukgymnast. 1912 publicerade Sigrid diktsamlingen ”Vingslag”. Hon älskade poesi och musik men efter att ha besökt Londons och övriga Europas museer drabbades hon av insikten om skulpturernas musik. Sigrid Fridman började skulptera när hon var 32 år, först som ett fritidsintresse, men för att lära sig ordentligt skaffade hon sig en ateljé tillsammans med andra skulptörer som hon kunde lära sig av. Intresset växte och efter bara ett år åkte Sigrid till Paris för att studera konst vid Académie de la Grande Chaumière där hon stannade i flera år.

 

Flera lesbiska relationer ^

1914, eller tidigare, träffade hon gymnastiklärarinnan Ragnhild Barkman och de inledde en relation. 1916 deltog Sigrid i en utställning i Stockholm och strax därefter flyttade hon till Göteborg där hon bland annat uppförde skulpturen ”Pingvinbrunnen”, i granit, som står utanför Naturhistoriska museet. Någon gång under 1923 hade hon börjat komma in på Stockholms konstscen och träffade där en av Sveriges största och mest ansedda litteraturkritiker, översättare, tänkare och för-fattare, Klara Johansson. Klara, som i sina texter, dagböcker och brev ifrågasatte könsroller, sexualitet och tvåsamhet på sätt som än idag skulle vara radikala för många, omnämnde Sigrid första gången i sin dagbok efter att hen besökt Sigrids ateljé i oktober 1923. Mötet beskrivs dock främst handla om den staty av Ellen Key som Fridman arbetade på för tillfället och som Klara Johansson inte var helt förtjust i. 1924 tycks de dock ha träffats fler gånger och enligt Klaras brev verkar det som att de då har inlett en nära relation;

Det var mycket tungt att gå ifrån dig idag. Jag hade i mitt innersta glatts åt denna morgon, som jag alltid längtande gläder mig åt våra ´sittningar´. Kom till mig imorgon kväll, såvida inte ´vänskapen är slut´på din sida. Hos mig varar den.
Visst har du makt att göra mig ont. Men jag skriker inte.
Å jag begär ditt leende, som jag inte benådades med en enda gång idag!
Du anar väl inte hur förfärande vackert det är.
Din K.J

De två skrev många brev till varandra som vittnar om att de hade en mycket passionerad och häftig kärleksrelation. I juni 1924 skriver Klara;

Ännu för tretton timmar sedan låg du i mina armar på din couch; det var svidande kärt och ljuvt. Så mycket längtan hade stockat sig inom mig att jag blev som förlamad av spänning och inte kunde lyfta min hand att gripa ögonblicket som svävade tätt inför mig lyckligt och skönt. Förlåt mig för det, hjärtälskade!

Klara Johanssons kärleksbetygelser var ofta översvallande, ibland lite väl överdrivna enligt Sigrid. Hen avslutade ofta sina brev med sådant som; En djup, lång kyss på din smala mun, vackraste mun i världen!

Ifrågasatte den binära könsuppdelningen

Klara skrev flera essäer och texter om kön kön och erotik. Hen ville inte vara en ”könsvarelse” och kallades bland annat för ”Parveln”. I sin dagbok från 1912 skriver Klara;

I nästa sekel (eller det därpå följande eller det därefter) skola de enkönade betraktas som inkompletta och gälla som möjligtvis intressanta abnormiteter i stället för mänsklighetens tolkare och domare

Klara Johansson – Halmstads första student som inte var cis-man.

Flersamheten

När Sigrid Fridman och Klara Johansson träffades hade Klara sedan många år en stark relation med Ellen Kleman, kvinnorättskämpe och redaktör för tidskriften Dagny, och Sigrid hade fortfarande en relation med Ragnhild Barkman. Att den älskade var hos sin andra kärlek tycks inte ha varit ett problem, men ändå kunde längtan vara stor. När Sigrid Fridman vid ett tillfälle åkt till sommarstället Masesgården, utanför Rättvik i Dalarna, med Ragnhild skriver Klara;

Jag känner mig så okysst, inte kan det vara bra för hälsan. Inte vet jag heller hur pass kysst man brukar bli i Rättvik. Förra gången blev jag det aldrig, inte ens av min städerska på fru Skoghs hotell, vilken dock älskade mig som en moder./…/ Älskade, känn mitt hårda tag om dig och tyck om det! Dessa rader får du väl om söndag – sicken gemen bondpostgång! – och om måndag kommer jag Deo volente. Jag kysser dig över hela kroppen

När Klara och Sigrid en gång åkte till Grekland blev Ragnhild och Ellen kvar på Masesgården och blev bästa vänner. På somrarna reste alla fyra ofta dit tillsammans där var och en kunde syssla med sina respektive arbeten samtidigt som de umgicks. Klara Johansson beskriver ett sådant tillfälle;

Stenhuggaren (Fridman) är vid gott humör och arbetar på sin Rooscalsbrunn, Ragnhild är husmoderlig och syns inte mycket, Skyen (terriern Skye) skäller så fort någon varelse rör sig på tomten och vältrar sig vällustigt i det solvarma gräset.

Av inköpslistorna på vin och starksprit att döma, samt följande dikt skriven av Sigrid, festade de gärna till det lite var och varannan dag. Visan är skriven till ”Busen”, vilket var ett av Sigrids smeknamn på Klara, julen 1928. En underrubrik påpekar ”Obs! Alla rättigheter till frihandsstavning förbehålles författaren”.

Du kan nog prata o recensera
o tänka tankar båd fram o bak
kan stad o parker så fint bemåla
o lyfta näsan mot himlens tak
o skåda syner o söka Graal
– men till att ”Dricka” är du för skral.
– Pokal, pokal
/…/
Ja, du sämre än någon tror
det fick man skåda ”vid Rehnd Kur”
o bjöds i Grekland en tår på tand
du rynkte näsan o svarte: Vand!
Demirase cala! kala
Drick nu ur denna varenda dá
lät se du är av en annan ull
Hel o full!

Helan – full!

 

Konsten ^

När Norrmalmstorg ska restaureras på 1920-talet gav Sigrid ett förslag på utsmyckning. Skulpturen ”Kentauren” – som idag är en av hennes mest kända – skulle stå vid Biblioteksgatans början. Förslaget fick först positiva reaktioner men snart gick hennes manliga kollegor emot henne då de menade att kärleksfulla barnporträtt och verk präglade av ”kvinnlig sensibilitet” inte var acceptabel konst. Stockholm stad lyssnade på kritiken och tackade nej till verket. Elva år senare fick skulpturen dock en undanskymd plats på Observatoriekullen, men trots att den visades långt ifrån centrum väckte den en häftig debatt som Klara Johansson snart gav sig in i med hull och hår. 1948 skrev Klara sin sista bok – ”Sigrid Fridman och andra konstnärer: en krigskrönika”. Hen ansåg att Fridman var motarbetad av det som Klara kallade M.F – Männens Fackförening” och menade att motståndet som Fridmans konst mötte berodde på att hon var kvinna. 1939 skrev Klara i ett brev att

Sigrid Fridman är den genialaste person jag har kommit  närmare beröring med, så det är alldeles i sin ordning att hon blir lika utskälld, sparkad och förtalad som Fredrika Bremer och Ellen Key i sina respektive livstider.

Även med skulpturerna ”Fredrika Bremer” (1927) i Humlegåråden och ”Ellen Key” (1953) i Ellen Keys park vid Jarlaplan väckte Sigrid Fridman ilskna och kritiska röster. Statyn av Fredrika Bremer ansågs vara ”den fulaste i staden, en sinnligt grov typ med perfida ögon, det kan inte vara Fredrika Bremer”.  Ett av Sigrids mest kända verk är en porträttbyst av Klara från 1924 som idag finns i Nationalmuseums samlingar.

Sigrid Fridman med sin skulptur ”Kentauren”.

Klaras hälsa vacklade ofta och det verkar som att Sigrid tog en omhändertagande roll och oroade sig för Klara, som ibland tyckte det var irriterande. I ett brev från 1931 till Ellen Kleman som är undertecknat S-D, vilket förmodligen står för ”Sigrid” skrivs;

Ofantligt snälla choice /…/ Busen (KJ) har en söt mamma o det är man så tacksam för, men det hindrar icke att jag ändå blir orolig. Dels var hon ju så spänd o trött o i perioder vilsen o så har jag inte fått en rad från henne ännu. Hon sade något om att ligga tillsängs ett slag. Det voro nog bra om hon gjorde det.

Sigrid Fridmans och Klara Johanssons relation varade till Klaras död 1948. Sigrid underströk att deras förhållande varit ömsesidigt, att de inspirerade, hjälpte och uppmuntrade varandra;

Vårt förhållande var ett själsligt samspel o trofast kamratskap. Det finns nämligen sådana förhållanden kvinnor emellan.

Sigrid Fridmans byst av Klara Johansson från 1924.

 

Museets material om Sigrid

Återfinns i denna folder. Mer material finns att hitta på Kungliga biblioteket i Stockholm eller i biografilistan nedan.

 

Bibliografi i urval:

Sigrid Fridman: Vingslag – dikter, 1912

Klara Johanson: Sigrid Fridman och andra konstnärer – en krigskrönika, 1948

Carina Burman: K.J. En biografi över Klara Johansson.

Ingrid Claréus: Stormen kring en staty, i Parnass, Stockholm

Elle-Kari Gustafsson: Skulptören Sigrid Fridman och samtiden – porträttstatyer i Stockholms publika miljö 1900-1960, 2004

Museet på MIT universitetet

Östersund

Mars 2018. Ida, Amanda, Elin och Ida nr 2 tände vedkaminen och bjöd på veganska pannkakor utanför Mittuniversitetet. Det bjöds även på konsert med Flator med Felor.

Antal besökare: 20
Publik under konserten: 130
Totalt antal museibesökare sedan projektstart: 280

MEDIA

https://www.facebook.com/lesbiskodysse/videos/852768238229573/

 

Museets premiär!

Den 3/3 smällde det! Då drog vi med det rullande museet till Stortorget i Östersund, samlade alla de fantastiska Östersunds-gräsrötter som engagerat sig i Odyssén sedan tidigare för ett hejdundrande kalas. På plats fanns även MYCKET och Madam Snickeri som byggt museet. Det hölls lesbisk tälj-verkstad, föreläsning om queer arkitektur, värlspremiär-konsert med lokala bandet Flator med Felor med mera med mera. TACK ALLA SOM VAR MED PÅ PLATS ELLER DIREKTLÄNK!

Besökare: 130 personer
Totalt antal besökare i museet sedan projektstart: 130

MEDIA

https://www.facebook.com/lesbiskodysse/videos/850687545104309/

Lesbisk ritual på Lillan

Lesbisk ritual 

Magi. Ett växande lesbiskt kluster som växer. Att hylla de som gått före. Få en lesbisk, personlig behandling. Skriva in sig i historien.

Kai Gullmar

Kai Gullmar, föddes i Sundsvall och var en folkkär artist och en av de icke cis-män som komponerat mest musik i Sveriges historia. Som folkkär artist och öppet lesbisk, i en tid innan homosexualitet legaliserades 1944, var Kai en queer stjärna och hens spelningar kom att bli mötesplatser för lesbiska. Kai komponerade omkring 500 sånger och musik till 47 filmer med hits som Jag har en liten melodi, Med dej i mina armar och Kärlekens små ord. I dokumentären tecknas ett portätt av Kai Gullmar fram genom intervjuer med vänner och kollegor som berättar personliga minnen av Kai, varvat med äldre intervjuer med Kai själv. 

I dokumentären ingår även delar ur ett program med Kai Gullmar av Kent Finell och Lily Berglund från 1981, Personligt med Kai Gullmar. Här berättar Kai med egna ord om sin musik i relation till minnen ur sitt liv. Hur hen föll som en mogen tomat för Rita, som kom att bli en av Kais livskamrater. Att Zarah Leander kallade Kai för Kungen, minnen från turnélivet, och mycket mer. 

Radiodokumentär av Sveriges Radio från 2016

Radiodokumentär av Sveriges radio

Uti Rio De Janeiro - Av Kai Gullmar

Swing it magistern - Av Kai Gullmar

De vackraste orden - Av Kai Gullmar

Ida Matton

Konstnären Ida Matton

Ida föddes i Gävle. Hennes familj drev en läderfabrik och var en del av societén och affärslivet. Att lägga pengar på utbildning var en självklarhet och Ida flyttade tidigt till Stockholm där hon utbildade sig till slöjdlärare innan hon gick skulptrisutbildningen på Tekniska skolan. Skulptur var vid den här tiden en av de mest efterfrågade konstarterna och inte minst många kvinnor valde att bli just bildhuggare och många for, som Ida också gjorde, till Paris för att fördjupa sitt uttryck. Redan ett år senare, som 25-åring år 1888, debuterade hon på Salongen i Paris och hennes skulpturer blev prisade.

Hennes karriär tog raketfart samtidigt som hon kämpade såväl i Paris och internationellt som hemma i Sverige för att kvinnliga konstnärer skulle ha samma möjligheter som män att ställa ut och verka. Hon var medlem i Union des Femmes Peintres et Sculpteurs  och i Föreningen Svenska Konstnärinnor som bildades 1910. 

 

Ida Matton ca 1891 Arbete med skulpturen Förgät mig ej

 

En av de ledande inom Art Nouveau

Ida Matton blev en mycket erkänd konstnär och ställdes ut i både USA och Europa, delsvis för att hon var mycket skicklig, delvis för att hon lyckades pricka in höjdpunkten för Art nouveau, som också var Idas personliga stil. I sann Art nouveau-anda inte bara skulpterade Ida, hon var också anlitad för sin kompetens inom hantverk och måleri. 1930 arrangerades en hedersutställning för Ida Matton i Paris och hon fick under sin karriär flera utmärkelser i såväl Frankrike som Italien. I Stockholm kan hennes skulptur ”Loke” ses i Stadshusets trädgård. I Gävle finns hennes skulpturer på många platser, bland annat i Kvarnparken där hennes bronsstaty av Gustav Vasa står, eller bysten av grundaren till Gefle högre flickskola, Karolina Själander, en av mycket få skulpturer i offentliga miljöer som visar en yrkesarbetande kvinna.

 

Paris ca 1900 Ida Matton (till höger) i ateljén på 233, Rue de Faubourg Saint-Honoré, tillsammans med en okänd kvinna och ett barn

 

 

115 brev från Elyda ^

Ida skrev många brev till vänner och släkten hemma i Gävle. Men de allra flesta breven, det första skrivet i juli 1902, är från Ellie ”Elyda” Russel, operasångerska från Sydney som bodde i London. Ida anlitade flera företag för att bevaka media som publicerade något om Elyda. Programblad från konserter, affischer, reportage och tidningsnotiser från  hela världen återfinns i Ida arkivet på Carolina Rediviva i Uppsala. Tyvärr finns inga av de brev som Ida själv skickat bevarade, men hela 115 stycken flersidiga brev från Elyda som gör det möjligt att följa hur deras relation utvecklades. Den stora mängden insamlad media tillsammans med breven tyder på att det var Ida som tog rollen som förförare och att hon var mycket målinriktad att vinna Elydas hjärta.

De första breven är från 1903 då Elyda Russel uttrycker förundran över Idas omtanke och ihärdighet att brevväxla. I ett brev sänt från York Place den 13/2 1903 skriver Elyda

Thank you so much for your dear letter. I am happy to know you care so much for me. I find it strange also that you do!

Under flera år skriver de flera brev i veckan till varandra. Att det rör sig om en innerlig, fysisk kärleksrelation råder det för Odyssén inga tvivel om.

 

Bilden är tagen i en trädgård med Ida Matton och Elyda (Ellie) Russell sittande på varsin trädgårdsstol. Bakom stående Sigrid Lowisin_ och en oidentifierad kvinna i hatt. ca 1903

 

Utdrag ur breven
^

May 3´rd 1903

I had a restless night – as I felt very queer in my inside and wanted my chaufrette vivante (värmeflaska) so much. It felt lonely and cold and miserable in my big bed – I wish I could have you all the time. This morning i have such nostalgia and my friend in my ”tummy” has at last started in… (oläslig fortsättning).

/6 1903
My own dear friend.
/
…/
When there is gossip one does not know what happens and where miss Churton was jealous of you and me and our great friendship for one another. Miss Churton said one day, that she had no friend like I had and she wished she had!! Do you really think that I am less in love with ”someone” now than last year!? I fancy not! If anything it seems to be getting more and more powerful the ”in love” status. Keep up your head and courage dearest and soon I hope we shall have each other and enjoy life.
/…/
If I could come in to your studio and kiss you! With much love dearest and a hearty kiss, your own
Ellie.

Elyda, Ellie, Russell sittande i en soffa.

 

Ellie ”Elyda” Russel ^

Elyda hade skottskt ursprung men föddes i Sydney, Australien, och kom från en mycket välbärgad familj. Peter Russel School of Engineering i Sydney bär fortfarande Elydas farbrors namn sedan han gjorde en stor donation som grundade skolan. Vi vet inte exakt när Elyda föddes eller när hon kom till Europa men till en början studerade hon violin i Berlin för Herr Lauterbach. En gång när hon sjöng rådde han henne att utveckla sin sång och satsa på det som sin profession. Så småningom flyttade hon till Paris där hon antagligen träffade Ida Matton, innan hon bosatte sig i London. Hon debuterade 1903 och turnerade runt i Italien, Berlin, Paris, Norge och Sverige. The Musical Standard 5.1.1907 skriver följande om Elyda:

Unstinted praise has been bestowed on her in all these different countries and with the extremely critical Scandinavians she is a great favourite.” ”She has been inappropriately described in the English press as ´calmness personified´2. She is endeared to her friends by her warm heart and sympathetic nature as well as by the mercurial sensitiveness of her artist temperament.

 

Sigrid Lowisin, Elyda (Ellie) Russell och Ida Matton ca 1910

 

Den 16 november 1905 omnämns Elyda i veckotidningen IDUN;

Fröken Elyda Russell, en sångerska af australisk börd, gaf föregående vecka en konsert i Vetens

kapsakademien under medverkan af fröken Märtha Ohlson och herr Axel Runnqvist. Programmet företedde så vidt skilda stilarter som Scarlatti, Händel, Tschaikowsky, Massenet, Scumann, Peterson-Berger, Brahms, Sjögren och svenska folkvisor. En brokigare blandning kan näppeligen begäras af dem, som i ett konsertprograms heterogena sammansättning se dess förträfflighet. Minst pregnant tolkades 1600-talsdiktarne; föredraget, ehuru musikaliskt vackert, saknade där det flyddas stil och stämning. Men de modärna kompositionerna af Franz, Brahms m. fl. samt de svenska folkvisorna sjöngos i allmänhet godt. Rösten var en rätt klangfull sopran, fastän höjdtornerna ljödo något beslöjade och den starka andhämtningen stundom störde föredraget.

 

”Förtroendet” – En lesbisk hint? ^

Strax före det första bevarade brevet är skrivet gör Ida skulpturen ”Le secret”, som sedan översattes till ”Förtroendet”. Hon arbetade med den under våren och sommaren 1902 och avslutade den på midsommardagen. Dubbelbysten föreställer två kvinnor, den ena viskar något i den andras öra och denna lyssnar uppmärksamt. När hon ställde ut den hos l´Union des femmes peintres et sculpteurs vann den pris.

Förtroendet, skulptur i terrakotta av Ida Matton. Foto: Gävleborgs museum

 

Elyda gifter sig med en man

Odyssén har än så länge bara läst ett fåtal brev varför vi inte vet hur  relationen mellan Elyda och Ida utvecklades. Vi vet att de reste till varandra många gånger och träffade varandras familjer. Åtminstone träffade Elyda Ida Mattons bror, syster och mamma då hon hälsar till dem i breven. De reste även tillsammans, bland annat till Abisko. Åren går och de håller kontakten, men mer sällan än de första åren, och Elyda turnerar runt i Sverige medan Ida gör global karriär men med fast bostad i Paris. Samtidigt blir breven färre och färre.

På sensommaren 1919 gifter sig med en  Harold E.W. Barker i Marylebone, Middlesex. I samma veva upphör brevväxlingen, eller så är dessa brev inte sparade eller inlämnade till arkivet. Ett brev skrivs 1914 då Elyda är i Norden och turnerar. Nästa brev i samlingen är från 1920 när Elyda är på ett fartyg som passerar Röda havet, på väg till Australien med sin make.

 

Dagboken inte arkiverad

Ida och Elyda fortsatte dock ha kontakt via brev och de träffades flera gånger efter giftermålet. I ett brev från 1929 skriver Elyda att ”Me and Harold are coming to visit”. Om Elyda och Harold fick några barn är okänt men tack vare digitala arkiv över väljare i engelska valet 1947 vet vi att Elyda då fortfarande bodde i London. Om Ida vet vi att hennes karriär som framgångsrik konstnär fortsatte men inte så mycket om hennes privatliv. Dagboken som finns i familjens ägo sträcker sig bara, åtminstone vad vi vet, till 1903.  Hon var flera gånger i Abisko som turist i sällskap av olika kvinnor. Där målade hon tavlor över fjällvärlden som bland annat ställdes ut på Kvinnornas salong 1927.  Hon besökte även Umeå och Holmsund. Mellan 1914 och 1929 samt 1932-1949 bodde hon i Gävle där hon den 7 juli dog av en hjärnblödning. Ida var då 86 år gammal.

 

På kortets framsida med penna Anna Bielke. Eva Lychou. 1919. Årtalet även blindstämplat i fotografiets nedre högra hörn

 

 

Ida Matton, stående till vänster, tillsammans med sju vänner på fjälltur. Paus med kaffe och cigaretter. Abisko. cirka 1920-1930

 

Ida Matton, sittande till höger, med vänner på utflykt. Troligen svenska kolonin i Paris.

 

 

Museets material om Ida

Samtliga brev från Elyda till Ida finns på Carolina Rediviva i Uppsala samt digitalt i det lesbiska museets digitala arkiv.

Vet du mer om Ida Matton?
Hör av dig till odysse@lesbiskmakt.nu. 

Ida Matton.
Kopia av skulpturen "Amor och Psyche" av Ida Matton. Gips. Foto: Gävleborgs museum
Skulptur i vit marmor, "Dolce far niente" av Ida Matton. Foto: Gävleborgs museum
Blindstämplat på fotografiets framsida Albin, Photographé del la Cour Royale de Suede, 16, Place du Havre, Paris.
Ida Matton i Holmsund utanför Umeå 1915
Ida arbetar med skulpturen Moliére ca 1915 Skulpturen utfördes för Kungl. Dramatiska teaterns i Stockholm foajé.

Filmkväll i museet

Filmkväll

För att smälta gårdagens premiär arrangerade några de lokala guldkornen Amanda och Ida en filmkväll utanför Tingshuset i Östersund. Vi fick inte projektorn att funka, men det gjorde inget. Istället kröp vi närmre varandra och datorn, knaprade på snacks och klappade gulliga hundar.

 

Besökare: 7

Totalt antal besökare i museet sedan projektstart: 194

Anna och Estrid

Orter: Jänkisjärvi, Piteå, Stockholm, Boden

 

Estrid Raumaniemi ^

I april 1943 föddes Estrid i Jänkisjärvi, Tornedalen. Hon hade många syskon och en sträng uppfostran i ett hem som inte hade särskilt mycket pengar. Laestadianismen präglade bygden och det mesta handlade om arbete. Estrid beskriver att det var ett äventyr att gå på dass, mycket på grund av postorderkatalogerna som låg där som lektyr och att hon redan då tyckte om att titta på tjejerna i annonserna. Att hon var lesbisk visste hon långt innan hon hade ett ord för det och hennes första kärlek var hennes skolfröken. När Estrid var drygt 20 år flyttade hon till Stockholm och blev gravid med en man som hon varit tillsammans med en kort tid. När hon berättade för sin mamma att hon var gravid bad mamman henne att komma hem till Tornedalen för att föda barnet. Estrid ville inte det då hon visste hur mycket skvaller det skulle bli på byn, men på det svarade modern bara att ”De tanter som pratar får med mig att göra!”. Fram till 1974 levde hon ensam med sin son. Länge funderade hon på om hon var ensam om att ha de tankar och känslor som hon hade för andra kvinnor. Då tog hon äntligen steget och skrev en annons i damtidningen Allers. Hon skrev mängder av versioner som hon kastade i papperskorgen, men till slut skickade hon iväg brevet.

 

Anna Stenberg ^

Inte långt därifrån, i Luleå, satt Anna Stenberg och skrev svaret på Estrids annons. Hon var nyskild och hade två små barn och minns än idag vad som stod i annonsen, för den uttryckte precis vad Anna själv önskade i sitt liv; ”Jag söker kärleken i mitt liv. Jag söker en kvinna som kan älska mig för den jag är”. Redan som 17-åring hade Anna gift sig med en man och fått två barn. Men det kändes aldrig rätt. Egentligen hade hon redan som liten vetat att det var kvinnor som gällde, men det sociala trycket att gifta sig med en man var så stort att hon trodde det var enda sättet att leva på. Anna och hennes man levde tillsammans i 11 år men när hon väl berättade för honom att hon ville skiljas, eftersom hon längtade efter en kvinnas kärlek, visade det sig att han redan förstått att hon var lesbisk. När hon såg Estrids annons strax därefter tog det inte lång stund innan hon svarade.

 

Den första träffen ^

Även om Estrid fick många svar var det bara ett som kom från Norrbotten; Annas svar. Hon kollade upp Anna i telefonkatalogen och såg att hon var skriven tillsammans med en man på samma adress. Under lång tid vågade Estrid tid inte svara på Annas brev. Istället tog hon bilen och körde förbi det hus som Anna angett som adress. Med fjärilar dansande i bröstet spionerade hon på huset och fick för en kort stund se Anna i fönstret. Hon bestämde sig för att ringa Anna, från jobbtelefonen. Estrid arbetade som vårdare på ett mentalsjukhus och under en rast slog hon så numret till Anna, som direkt bjöd in henne. När arbetsdagen var över åkte Estrid till Piteå för en kort stund innan det var dags för dem bägge att hämta barn från skola och dagis. Och det kändes rätt för de båda två redan från första sekunden.

– Det var som att åskan slog ned när hon tittade i mina ögon, berättar Anna.

Under ett par intensiva timmar kramades och pratade de. Båda berättar att det var kärlek vid första ögonkastet. Efter ett antal träffar bestämde de sig för att flytta ihop. I samma veva valde de att medverka i ett reportage i lokaltidningen.

– Vi gjorde det för barnens skull. Så att det inte skulle bli tissel och tassel och frågor till barnen. Vi gick ut ärligt och uppriktigt och det vann vi på.

Nu i efterhand tror de att det hade blivit mycket mer skvaller om de hållit sig undan och inte berättat öppet.

 

Välkomnande familjer ^

Både Anna och Estrid tror att deras föräldrar alltid förstått att de är lesbiska. När de berättade för dem om att de träffat en kvinna var det heller inte särskilt förvånande för någon av föräldrarna. Ett par av deras syskon tyckte det var svårt med offentligheten i media, men även det gick snart över. I Jänkisjärvi blev Anna mottagen som en dotter och de åkte ofta dit med sina tre söner. Annas pappa älskade Estrid ”mer än allt annat på jorden” säger Anna. De tre sönerna, från varsin relation med män, såg de som sina gemensamma. På somrarna åkte de på semestrar med husbilen som Estrid byggt av en folkvagnsbuss, de fiskade mycket tillsammans och tyckte hela familjen om musik och dans.

Estrid och Anna engagerade sig även i RFSL och båda har genom åren varit jourhavande vän på RFSL:s telefonlinje. De båda är övertygade om att oavsett hur ensamt det kan kännas att vara hbtq-person så finns det äkta kärlek för alla att hitta.

 

Separation blev äktenskap ^

Ett par år efter millennieskiftet hände dock något, vad exakt vet de inte själva. De bestämde sig för att separera och prova bo på varsitt håll. Men de umgicks tillsammans ofta ändå.

– Jag kunde inte sova om nätterna, jag kunde inte andas utan Anna, berättar Estrid.

De bestämde sig för att ge kärleken en chans ändå och sin återförening ville de fira storartat. 40 år efter att de träffades första gången hemma hos Anna gifte de sig i Överluleå kyrka i Boden. När deras gemensamma favoritmusik av Mozart spelades vände sig Anna till Estrid och sade

– Jag vill inte gå framför dig, och inte gå bakom dig – jag vill gå vid din sida. Jag älskar dig som du är.

När de kom ut från kyrkan sa deras son Daniel, med tårar i ögonen, att det var det finaste han varit med om i hela sitt liv.

– Ja det var magiskt, berättar Anna.

Estrid tillägger

– Ja det var mäktigt så in i bomben!

– Alla människor borde få uppleva så här stark kärlek. Vi är själsfränder och vår kärlek är idag starkare än någonsin. Jag kan fortfarande bli helt pirrig bara Estrid tittar på mig med sina blå ögon. Jag älskar allt med henne. Hennes doft, skratt och att vi har så kul tillsammans. Jag vill bara krama henne hela tiden, säger Anna.

Museets material om Anna och Estrid

På Luleå Pride 2016 arrangerade ”A Lesbian Guide” ett samtal med Anna och Estrid. Detta går att lyssna på som podd. 

Text och bild i denna folder är hämtat från Allers och Norrbottenskuriren.

Anna och Estrid

Foto: Petra Älvstrand/Norrbottenskuriren.

Hemmahamn Fläsian

Fläsian Camping

I regi av Sundsvalls museum bussas det lesbiska museet runt i Sundsvalls-området. De besökte Matfors, Alnö, Sundsvall, Fläsian och Stöde där de bjöd på konserter, queera guidningar och öppet lesbiskt museum. Här på Fläsians camping passade vi på att skapa en hemmahamn, medan de sommarjobbande gatumusikanterna underhöll. Så småningom blir det kanske en queer stadsvandring av de sommarjobbande guiderna!

Besökare: 146
Totalt antal museibesökare sedan projektstart: 1032

Om Hemmahamn

Hemmahamn är ett verk av konstnären Vilda Kvist. På platser där Odyssén far fram, där vi känner oss hemma, där vi för en stund skapat en lesbisk plats, där har vi för all framtid en hemmahamn.
Samtliga hemmahamnar går att hitta på odysséns karta, ner på detaljerad koordinatnivå så att du enkelt kan hitta alla dessa platser.

Odyssén <3 Feministiskt byggläger

Feministiskt byggläger

Umeås feministiska byggläger hittade i år till höga kusten och Lövvik. En trappa, farstukvist, omkittade fönster och vedförvaring. På kvällarna njöts det av det lesbiska museet, bygg-rave och hångel. FRÖJDEN!

Besökare: 30

Totalt antal besökare i museet sedan projektstart: 886

Hemmahamn Ånge

Ånge Pride

Såna hjältar! Odyssén for till Ånge, i hjärtat av Sverige, och njöt av ett underbart gäng pride-firare. Det var regnbågsmässa, parad, ett gediget program, kulturnatt och föreläsning. Gamla, unga och  queera kids förgyllde de varma dagarna i husbilen. Tack!

Om Hemmahamn

Hemmahamn är ett verk av konstnären Vilda Kvist. På platser där Odyssén far fram, där vi känner oss hemma, där vi för en stund skapat en lesbisk plats, där har vi för all framtid en hemmahamn.
Samtliga hemmahamnar går att hitta på odysséns karta, ner på detaljerad koordinatnivå så att du enkelt kan hitta alla dessa platser.

Hemmahamn Ljungan

Dasset vid Ljungan

Här slog odysséns Karin och Elfrida läger en dag för att förbereda sig inför Ånge Pride. Ägarna till denna stuga är två fantastiska queers som stöttar och underhåller i vått och torrt.

Om Hemmahamn

Hemmahamn är ett verk av konstnären Vilda Kvist. På platser där Odyssén far fram, där vi känner oss hemma, där vi för en stund skapat en lesbisk plats, där har vi för all framtid en hemmahamn.
Samtliga hemmahamnar går att hitta på odysséns karta, ner på detaljerad koordinatnivå så att du enkelt kan hitta alla dessa platser.

Hemmahamn Norrbottens museum

Norrbottens museum

Odysséns projektledare Elfrida invigde idag sin berättelse om byggmästarinnan Lina Hjort från Kiruna, som en del av Norrbottens museums nya basutställning. Det hölls föreläsning om Lina, queer historia och lesbisk odyssé. Mer om Lina hittar du om du klickar på ”historiska händelser och personer” och letar dig fram till Kiruna.

Besökare: 200
Totalt antal museibesökare sedan projektstart: 796

 

Om Hemmahamn

Hemmahamn är ett verk av konstnären Vilda Kvist. På platser där Odyssén far fram, där vi känner oss hemma, där vi för en stund skapat en lesbisk plats, där har vi för all framtid en hemmahamn.
Samtliga hemmahamnar går att hitta på odysséns karta, ner på detaljerad koordinatnivå så att du enkelt kan hitta alla dessa platser.

Hemmahamn Hamnmagasinet Umeå

Hamnmagasinet Umeå

Medan Lesbisk makt höll årsmöte inne på Hamnis stod det lesbiska museet på plats ute vid strandpromenaden. En sån vårvinterdag! Massor av besökare, både lesbianer och annat löst folk, gnistrande sol, eld i kaminen och kok-kaffe åt folket.

Om Hemmahamn

Hemmahamn är ett verk av konstnären Vilda Kvist. På platser där Odyssén far fram, där vi känner oss hemma, där vi för en stund skapat en lesbisk plats, där har vi för all framtid en hemmahamn.
Samtliga hemmahamnar går att hitta på odysséns karta, ner på detaljerad koordinatnivå så att du enkelt kan hitta alla dessa platser.

Museet hos Rivhuset

Efter att ha stått öppet utanför Berättarfestivalen på Skellefteå museum for vi tillbaka till gräsrötterna och hade musei-häng utanför Rivhuset i Skellefteå. Det var chokladbollar och queerquiz, fniss och allvarsprat. Detta gäng, sådana hjältar som verkar för det fria kulturlivet trots motståndet från kommun och kommers. Vi älskar er!

Vill du att museet ska komma till dig? Eller vill du använda museet/husbilen för att ordna något arrangemang? Hör av er till karin@lesbiskmakt.nu

Besökare: 12
Totalt antal besökare i museet sedan projektstart: 516

Museet på berättarfestival

Det rullande lesbiska museet  besökta Berättarfestivalen i Skellefteå under tisdagen 10 april 2018. Museet hade öppet för intresserade i anslutning till 2 föreläsningar om Maja Beskow av Karin Holmberg från Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

Vill du att museet ska komma till dig? Eller vill du använda museet/husbilen för att ordna något arrangemang? Hör av er till karin@lesbiskmakt.nu

 

Antal besökare: 40
Totalt antal museibesökare sedan projektstart: 504

Museet i Rossbol

Under några dagar i mars 2018 använde gräsrötter i Östersund det rullande lesbiska museet för att anordna olika aktiviteter.

Den 6 mars rullade museet till Rossbol, där hade museet öppet för besökare som kunde ta del av historiskt material, pyssla och fylla på den jämtländska lesbiska kartan.

Besökare: 7
Totalt antal museibesökare sedan projektstart: 287

Vill du att museet ska komma till dig? Eller vill du kanske hitta på något med det rullande museet? Hör av dig till karin@lesbiskmakt.nu

Museet i Luleå

Det rullande lesbiska museet besökte Norrbottens museum i Luleå under maj 2018. Perioden inleddes under festliga former när Elfrida Bergman presenterade arkivmaterial om Lina Hjort på Norrbottens museum. Under dagen bjöds det på filmvisning, poesiläsning och föreläsning om att queera historieskrivning. Det rullande museet var sedan kvar och hölls öppet för intresserade.

Vill du att museet ska komma till dig? Eller vill du använda museet/husbilen för att ordna något arrangemang? Hör av er till karin@lesbiskmakt.nu

Det rullande lesbiska museet på plats vid Norrbottens museum

Lesbisk frukost och Lesbisk Makts årsmöte Umeå

Lördagen 14 april 2018 hade Lesbisk makt årsmöte i Umeå. Lesbisk frukost Umeå inledde dagen med en härlig tillställning som bjöd  både mycket god frukostmat och fint umgänge. Under dagen fanns det rullande lesbiska museet på plats, och hade dörrarna öppna för de som vill titta in. Många besökte museet, tittade runt och skrev brev i verket Hemlängtan. 

Bild 1: Många besökare i museet
Bild 2: Mysigt med brevskrivande i museet

Vill du att museet ska komma till dig? Eller vill du använda museet/husbilen för att ordna något arrangemang? Hör av er till karin@lesbiskmakt.nu

Besökare: 80
Totalt antal besökare i museet sedan projektstart: 591

Härjedalens fjällmuseum blev lesbiskt

Det rullande museet fanns hos Fjällmuseet i Härjedalen under en period i mars 2018. Öppningskvällen ägde rum den 8 mars i samband med föreställningen Under är jag bar. Det var en fantastisk, rolig och rörande kväll. De kommande dagarna hade museet öppet för intresserade, det ordnades guidade turer och bjöds på härliga hallongrottor.  

Bild 1 & 2: Det rullande museet på plats vid Fjällmuseet
Bild 3: Härliga hallongrottor

Vill du att museet ska komma till dig? Eller vill du använda museet/husbilen för att ordna något arrangemang? Hör av er till karin@lesbiskmakt.nu

Antal besökare: 135
Totalt antal besökare i museet sedan projektstart: 464

Regnbågsmässa Ånge Pride

Det rullande lesbiska museet deltog i sitt första Pride under två dagar i Ånge 2018. Under torsdagskvällen hölls det regnbågsmassa och föreläsning i Ånge kyrka. Museet fanns utanför kyrkan och många besökare tittade nyfiket in i museet efter att kvällen i kyrkan avslutats.

Video: Vi väntar lite spänt på att besökare ska komma till museet.

Vill du att museet ska komma till dig? Eller vill du använda museet/husbilen för att ordna något arrangemang? Hör av er till karin@lesbiskmakt.nu

Ånge Pride fick besök av Odyssén

Det rullande lesbiska museet deltog i sitt första Pride under två dagar i Ånge 2018. Fredag eftermiddag och kväll var det rullande museet på plats mitt i centrala Ånge. Torget var fyllt av folk och den kombinerade Pride och kulturdagen/natten var väldigt trevlig. Det rullande lesbiska museet hade ett 30- tal besökare som läste och skrev brev i verket Hemlängtan, tog del av arkivmaterial och samtalade om villkor och möjligheter att leva som HBTQI-personer på olika platser i Sverige och i världen.

 

Vill du att museet ska komma till dig? Eller vill du använda museet/husbilen för att ordna något arrangemang? Hör av er till karin@lesbiskmakt.nu

 

Besökare: 60
Totalt antal besökare i museet sedan projektstart: 856

Hemmahamn Funäsdalen

Härjedalens Fjällmuseum

#Hemmahamn nummer 2 sattes upp den 18 mars, efter att Härjedalens Fjällmuseum haft husbilen hos sig en vecka där vi bjudit på hembakta hallongrottor, broderat i det lesbiska lapptäcket och haft öppet under föreställningen ”Under är jag bar”. Vi passade även på att arkivera odysséns lesbiska tygkassar och en Queering Sápmi T-shirt för framtidens historieskrivning. En sån guldvecka!

Om Hemmahamn

Hemmahamn är ett verk av konstnären Vilda Kvist. På platser där Odyssén far fram, där vi känner oss hemma, där vi för en stund skapat en lesbisk plats, där har vi för all framtid en hemmahamn.
Samtliga hemmahamnar går att hitta på odysséns karta, ner på detaljerad koordinatnivå så att du enkelt kan hitta alla dessa platser.

Hemmahamn Frösön

Alpen, Östersund

#Hemmahamn nummer 1 sattes upp den 7 mars, ett par dagar efter premiären av det rullande museet i Östersund. Platsen vi valde går under namnet ”Alpen” och är ett underbart kollektiv där Odyssén haft lesbisk ritualer, sovit över och fått hundvakt. VI ÄLSKAR ER!

Om Hemmahamn

Hemmahamn är ett verk av konstnären Vilda Kvist. På platser där Odyssén far fram, där vi känner oss hemma, där vi för en stund skapat en lesbisk plats, där har vi för all framtid en hemmahamn.
Samtliga hemmahamnar går att hitta på odysséns karta, ner på detaljerad koordinatnivå så att du enkelt kan hitta alla dessa platser.

Lina Hjort

Linas uppväxt ^

Lina föds i Hietaniemi i Tornedalen den 10 mars år 1881. Varken hon eller storasystern vet vem som är deras far. Vid ett tillfälle säger systern att den gifta skolläraren i byn är hennes pappa, men att Lina har en annan far. Hennes mamma pratar inte om det och Lina frågar inte. Att födas utanför äktenskapet vid den här tiden är en stor skam för familjen och det påverkar Linas liv. I sin självbiografi skriver hon;

En kall vinterdag i mars föddes barnet, detta barn, som var så ovälkommet och föraktat redan i moderlivet. Det blev mottaget med blandade känslor; skam, vanära, missnöje och medömkan från mors, morföräldrars och morssyskons sida. Men under allt detta fanns en glimt av den kärlek, som är över all egoism. Här undras, vem barnet blev likt. Om hon ändå haft sin mors goda utseende! Men ack nej! Ett främmande ansikte hade hon. Hon bråddes inte alls på sin mors släkt. Hon blev den fula ankungen.

Tigga med mormor

Linas mamma bor ihop med sina föräldrar i en liten stuga med ett kök och ett rum.

Mitt första minne från vistelsen i naturen är, att jag satt i solskenet utanför bron och plaskade i vattenpölen. Jag var mycket förvånad över solen och fåglarna. Deras sång tilltalade mig. Jag bakade bullar av lera och vatten och beundrade myrors, skalbaggars och flugors lek. På vintern blev isen på fönsterrutan till de underbaraste växter, och snön på marken blev i mina ögon som glittrande guld- och silverstjärnor i solsken och månljus.

Morföräldrarnas kommer från en rik handlar- och bondesläkt från Finland men när de tvingades fly undan Finska kriget förlorade de allt. Nu försörjer de familjen genom dagsverken hos bönderna i trakten. Om det finns arbete får de anställning dag för dag med att slå hö, skära säd, arbeta i skogen och ta upp potatis. När mormodern blir äldre och inte längre orkar arbeta går hon runt och tigger ojäst bröd, fläsk, fil eller en kopp kaffebönor om hon har tur. Hon älskar kaffe, och det gör Lina med från att hon är väldigt liten. Ibland följer fyraåriga Lina med och sitter i dikeskanten och väntar på att mormor ska komma tillbaka från gårdarna. Det är nervöst att sitta där och vänta. Med vilken min ska mormor återvända från gården? Har hon fått något i påsen eller inte?

En natt vaknar Lina av att mormor suckar tungt i kökssoffan. Hon undrar varför mormor inte kan sova och får svaret; ”Jag är så ledsen för att vi är så fattiga, vi har inte ens ved så att vi kan koka kaffe”. Då stiger Lina upp ur sängen, ut i skogen och hugger loss en gärdesgårdsstör till ved. När hon kommer tillbaka tänder hon eld i spisen och snart sitter Lina med sin mormor och dricker kaffe medan resten av familjen sover i den lilla stugan.

 

En femårig arbetare

Lina får tidigt hjälpa till och hennes morföräldrar lär henne massor av saker. Hon beskriver sig själv som en ovanlig flicka som mest är som pojkarna. Hon älskar sport och föredrar att vara med sin morfar och lära sig hans sysslor. Hon slår hö, samlar ved, jagar med snara, arbetar i skogen och vrider vidjor åt timmerflottarna. Hon älskar att snickra och tillverkar små leksaker av garn och trä.

När Lina är 6 år börjar hon skolan som ligger nära hemmet. Hon blir snabbt en av lärarens favoriter då hon trots sin fattiga familj är snyggt och rent klädd, har vacker sångröst och bra betyg. Efter skolan brukar hon om vintrarna åka på skidorna som hon har tillverkat själv. Utanför stugan där de bor finns en hög backe och där övar sig Lina på att åka utförs och hoppa i gupp. Hon och kamraterna bygger snökåtor, labyrinter och pojkarna åker skridskor och Lina tittar på. Hennes mamma tycker det är opassande för flickor och vägrar köpa skridskor åt Lina.

När hon är 9 gifter sig mamman med en tremänning. Lina är stolt, dels för att hennes nya pappa är ung och stark och vacker. Dels för att han är duktig på att hugga ved och gräva diken. Men mest för att hon äntligen har fått en far och till och med hans efternamn – Hjort. Nu kommer hon slippa kallas för ”horunge” och bli föraktad. Men snart visar det sig att hennes nya pappa vill att hon ska arbeta ännu hårdare än hon redan gör.

Jag fick dra mer ved än förr. Nu skulle jag skaffa hem så mycket ved att den skulle hinna torka till nästa år. Många gånger hade jag så stora lass på rensläden uppför backen, att jag spottade blod.

 

Faran i att vara flicka bland män

För att familjen ska spara pengar får Lina om somrarna börja som lillpiga och lilldräng hos en storbonde med tunga arbetsuppgifter och långa arbetstider. Ofta går hon upp klockan 3 på morgonen och i säng vid 9 på kvällen. Lina sätter stor ära i att arbeta hårt och få beröm av de vuxna. Ofta upprepar bonden att ”Den som fort äter och klär sig är en riktig människa”. Maten består av kokt potatis som doppas i kokvattnet. Har hon tur får hon mjölksås med fläsktärningar. Till frukost äter de fil med grädde. Det är så fin mat att man myntar ordspråket ”Ei kaikkea hyvää kerralla – kirkonkäynti ja maitovelli” – ”inte allt gott på en gång – mjölkvälling och kyrkgång”.

En dag då Lina är 6 eller 7 år gammal följer hon med drängen på gården för att hämta hö från rian, torkhuset. Det är vanligt att kvinnorna trampar ner höet i skrindan medan männen lassar på. Men drängen lurar in Lina i rian och försöker våldta henne. Lina klöser och skriker och slåss så mycket hon orkar. Drängen blir rädd för att någon ska höra och släpper henne. Han lämnar gården och husfolket undrar vad som hänt som gjort att han försvunnit så plötsligt. I sin självbiografi nämner inte Lina att hon någonsin berättade för någon vuxen om vad som hänt.

Iscensättning av Lina Hjorts barndom av Kaisi Rosin, Norrbottens museum.

 

Älskade mormor dör

Bara något år efter att mamman gift sig dör Linas mormor. Det är en stor sorg, inte bara för att mormodern är en av Linas viktigaste vuxna utan även för att Lina tycker att hon är ett helgon som ofta räddar Lina från mammans ilska.

Min mor tålde mig dåligt. Dels var jag bråkig och dels var jag ju född på sidolinjen. Men min mormor var alltid min bästa vän. Hon såg alltid på mig med goda ögon. Och hon tog mig i försvar, även då det inte var berättigat. Min mor ville tukta mig då jag ramlat och smutsat ned min klänning, men då sprang jag bakom mormors rygg. Hon sträckte ut båda armarna som då man leker rymmare och fasttagare och sade åt mor: ”Inte skall du slå flickan för att hon fallit och smutsat sig. Det var ju en olycka”.

 

Ungdomsåren ^

Blir utmattad och byter bana

När Lina är 15 börjar hon arbeta hos en diversehandlare i en affär som startats för att serva flottarna vid Torneälven. Linas kollega är ett par år äldre och syster med principalen, en högt uppsatt affärsman, och hon låter Lina arbeta i butiken på nätterna medan hon själv roar sig med karlar på deras gemensamma rum. Arbetet är hårt och stressigt och Lina blir så utarbetad att hon är ständigt röd i ögonen av trötthet. En natt måste hon hålla sig vaken för att vänta in flottarnas ankomst och stå redo med öppen butik. Hon lägger sig på kaffebalarna bakom disken men en kund kommer in och blir arg för att hon sover. Hon försöker hålla sig vaken genom att stå upp och tugga hårt bröd, men somnar stående. När flottarna kommer får de banka med sina yxor och järn i väggen och några andra som bor i huset hittar Lina sovandes stående, fortfarande med knäckebröd i munnen. Snart börjar Lina få problem med sin psykiska hälsa. Hon är så sanslöst trött. Hon får plötsliga skrattanfall, är bitter och tål inte sin omgivning. Hennes mamma tycker att hon borde sluta sitt arbete, men Lina tycker det är skamligt att inte klara av sina sysslor. Efter att ha legat sjuk i en vecka och ändå inte blivit frisk förstår hon att hon måste vila och att handelsyrket inte passar henne. Hon åker hem till familjen, vilar och blir sakta bättre. Hon får jobb som sömmerska men även detta arbete innebär stor press. Det förutsätts att hon ska kunna sy både det ena och det andra, även finare sömnad av kläder, men det har hon aldrig fått lära sig. Dagarna räcker inte till så även nu måste hon arbeta om nätterna för att hinna med vad som förväntas av henne. Hennes psyke blir återigen sämre och en natt lägger hon sig i en mörk vindsskrubb på arbetsplatsen och vaknar inte förrän ett dygn senare. När lärarinneseminariet börjar på hösten slår hon slag i saken och anmäler sig till tentamen. Lina Hjort har bestämt sig. Hon ska inte vara handlare och inte sömmerska. Hon ska bli lärarinna!

 

Lina börjar studera

Lina har gått i finskspråkig skola hela sin uppväxt och för att bli lärarinna måste hon klara intagningsprovet och all utbildning som är på svenska. Men Linas motivation är stor. Hon vet vad det innebär att arbeta hårt sedan småbarnsåren och hon vet hur det är att inte ha makt över sin arbetssituation och hur dåligt det får henne att må. Tanken på att hon, som alltid varit en föraktad tiggarunge, ska bli småskolelärarinna, sporrar henne. Från sin konfirmationslärare får hon 30 kronor för att köpa böcker och hon får ett par stipendier. Samtidigt får hennes styvfar arbete på järnvägsbygget mellan Kiruna och Narvik vilket gör att familjen får råd att låta Lina studera vidare. Och som genom ett trollslag kommer hon in! Hon förstår det inte själv, men på något sätt har hon klarat av det. Hennes tid på seminariet blir full av nya vänner och erfarenheter.  Samtidigt som Lina studerar flitigt har hon sitt livs roligaste tid. Hemma i byn har det ansetts syndigt att dansa men nu får hon lära sig. En kväll när några studenter ska gå till finska sidan av Haparanda stannar de på bron över Torneälven där hon får sina första danslektioner av en kamrat. Det blir en tradition att varje gång stanna mitt på bron och dansa en stund. Eleverna hittar på bus, skriver ramsor som de läser för varandra och smiter in i lärarrummet för att läsa böcker som de annars inte kan få tag på. De besöker Frälsningsarmén, katolska kyrkans körkonserter i Torneå och cirkus. Men när skolans styrelse får reda på det blir de förbjudna att besöka dessa ställen igen. En gång arrangeras en maskeradbal i Torneå och Lina blir nyfiken. Hon vill så gärna se och veta hur det går till på en maskeradbal! Hon tar med sig några kamrater från skolan, ordnar med slädskjuts och de far dit. Men när skolledningen får reda på att de varit där blir Lina nästan relegerad och är nära på att förlora sina stipendier. Som tur är vet de att Lina är en av de skickligaste studenterna och hon får fortsätta sin utbildning. Även i sitt framtida liv kommer Lina ständigt röra sig mellan lek och allvar, parera att å ena sidan möta stor respekt av sin omgivning och å andra sidan utmana vad samhället tycker är lämpligt.

Kiruna lockar

Om somrarna, när seminariet i Haparanda tar lov, åker Lina för att hälsa på familjen. I och med styvfaderns arbete på järnvägen har de flyttat till Linaälv utanför Gällivare och fått det bättre ställt. Genom att även systern fått arbete, på ett kafé, har de råd att köpa en häst, en ko och en gris. Men  allt är inte rosaskimrande lyckligt för familjen, tycker Lina. Systern har inlett en relation med en man som Lina inte alls tycker om. På något sätt har han lyckats charma in sig hos systern, trots att han super, slåss och stjäl. Lina försöker få sin syster att glömma honom, och om det inte går är hon beredd att låna pengar så att systern kan resa till deras moster i Amerika. Systern lovar att glömma honom när Lina åker tillbaka till seminariet. Såväl modern som systern skriver i sina brev till Lina att relationen är över. Men året därpå när Lina är tillbaka i Linaälv visar det sig att de ljugit för att inte oroa Lina och störa henne i studierna. Systern har förlovat sig med mannen och även haft lysning utan att berätta. Det ska senare visa sig bli ödesdigert för de båda systrarna.

I samma takt som järnvägsbygget kryper uppåt fjällen flyttar Linas familj efter. Snart har rälsläggningen kommit så långt att man från järnvägen kan gå fram till Kiruna där de första stugorna har börjat byggas i järnvägsbacken. Det strömmar till rallare och familjer som lockas av de goda tiderna och stora möjligheterna till arbete. Även Linas familj bygger sig en stuga där järnvägen tar slut, som kallas ”Tippen” eftersom järnvägen lossar, tippar, sin last där.

 

Fribiljett för ett fruntimmer

Lina sitter på en dynamitlåda på ett skumpande tåg som sakta ringlar sig över hjortronmyrar och fjällbjörkssnår. Hon har ont i hela kroppen av att ha suttit på tåget i 6 timmar sedan de lämnade Gällivare, och är beredd på att det kommer ta minst ytterligare 6 timmar innan hon kommer fram. I fjärran ser hon Sveriges högsta fjäll och hon förundras över hur hon som kommer från platta Tornedalen kan känna sig så hemma här. Det luktar svett, krut och sprit i vagnen. Runt henne sitter rallare och andra arbetare som ska söka lyckan i Sveriges Klondike, framtidsstaden Kiruna. De super och spelar kort. Några av männen sneglar på henne och viskar med varandra. Kanske tror de att hon är prostituerad, trots att banverket noggrant kontrollerar kvinnorna som de ger tillstånd att åka med tåget. Hon känner sig olustig och rädd, men mest arg. Alla dessa män som super bort sina familjers liv! Aldrig att hon någonsin ska bli beroende av en karl!

Sin andra sommar efter seminariet i Haparanda åker Lina den långa vägen med tåg till familjen i Kiruna. Men järnvägen är huvudsakligen avsedd för godstrafik och i bästa fall tar färden mellan Gällivare och Kiruna 12 timmar. Om det snöar eller stormar tvingas tåget bli stående eller återvända till Gällivare. Som sittbänkar används dynamitlådor och annat gods och de som inte lyckas sätta sig på något av detta får slå sig ner på golvet. Dessutom är tågen fulla av rallare och berusade män som ska söka lyckan i den nya gruvan. Myndigheterna vill förhindra att Kiruna blir som Gällivare, fullt av arbetslösa rallare och prostituerade kvinnor och kontrollerar därför resenärerna noggrant. Som kvinna måste man ha någon som svarar för sig, att man är gift eller nära släkt med någon av passagerarna. Säkerheten kan inte garanteras, men Lina måste till sin familj. Hon går därför till baningenjören för att få särskilt resetillstånd. På biljetten står det;

Statsbanan Gellivare-Riksgränsen
Södra distriktet
Fribiljett å arbetståg
för ett fruntimmer
  (Lina Hjort)
Från Gellivare till Kiruna o åter.
Arbetschefen
Gäller för den 22/8 1900

Under resan är Lina rädd för männen som spelar kort, dricker sprit och försöker prata och retas med Lina. De skrattar åt henne då hon inte svarar. Men en man ser att hon är rädd och får de andra att lugna sig. 12 timmar senare är hon framme i Kiruna.

 

Lärarinnan som vill göra affärer

I slutet av vårterminen 1901 sitter Lina med sina studiekamrater på firandet av sin examen. Lina har studerat hårt och det är både med glädje och sorg som hon lyssnar på barnkören som sjunger ”Litet bo jag sätta vill”. Hennes ögon tåras vid tanken på det stora ansvar som hon snart ska få över mängder av barn och att det nu är dags att säga adjö till sina vänner som ska spridas ut på landets skolor. Lina vill vara med sin familj. Dessutom har besöken hos dem i Kiruna väckt en särskild känsla i Lina. Hon älskar fjällen och känner sig märkligt hemma där. Så nu lämnar hon Tornedalen för gott och beger sig åter med järnvägen till staden som sakta håller på att byggas upp mellan fjällen.

Linas syster och svåger bor bara några hundra meter från den blivande stationen i Kiruna, nära Privathotellet. Det är liv och rörelse överallt, alla timmar på dygnet. Många super, spelar kort, slåss och vrålar om nätterna. Lina är, som de flesta kvinnorna i staden, rädd för att gå ut när det är mörkt. Överallt har människor byggt stugor av spillvirke från dynamitlådor, med glipor så stora att snön yr in om vintrarna och myggen kan flyga genom väggarna. Dessutom råder det stor bostadsbrist. Samtidigt sjuder stan av framtidstro och disponent Hjalmar Lundbom är fast beslutsam i att staden ska bli den modernaste i landet. Sjukstugor, fotografateljéer, arbetarbostäder, köttbutiker och stall byggs om vartannat. Lina förstår att det kommer vara en bra affär att bygga ordentliga, stora hus med flera lägenheter och rum som hon sedan kan hyra ut till de som anländer till staden. Hon äger bara 35 kronor (ungefär 2000 kronor med dagens penningvärde) men får låna för att köpa sin första tomt.

 

Skolfröken i Kurravaara ^

Samtidigt som hon planerar sitt första hus blir det två lärarinneplatser lediga. Helst vill hon få jobbet på en skola inne i staden, men den tillsätts av en mer erfaren lärarinna och Lina hänvisas till skolan i Kurravaara, 12 kilometer utanför Kiruna. Hon måste skida eller vandra på en kärrväg, alternativt betala 15 kronor för skjuts med droska. Med en årslön på 450 kronor (26.000 kronor med dagens penningvärde) är det alldeles för dyrt. Hon får bo i skolhuset där det bara finns en tältsäng. I sin packning har hon lite sängkläder och husgeråd. För att få sittplatser barkar hon timmerstockar. Bord och byrå tillverkar hon av packlådor. Varje lördag eftermiddag, när lördagsskolan är slut, tar hon sig den långa vägen till familjen inne i Kiruna. för att bygga på sitt hus. På söndagskvällen går hon tillbaka till skolan igen.

När hon tar emot sin första skolklass förstår hon att de flesta av barnen inte kan läsa. Främst är det samiska barn som bor i Kurravaara och motståndet till den påtvingade svenska skolgången är stort bland både föräldrar och barn. Men Lina är nyutexaminerad och motiverad att göra sitt allra bästa och bestämmer sig för att hon ska få alla barnen till att läsa. Hon är dessutom en del i sin tids rasbiologiska uppfattning om att samer är en lägre stående grupp i samhället och att de behöver fostras in i den svenska kolonialmaktens definitioner av vad som är rätt och fel och hur en människa ska vara. Efter skoldagarnas slut far hon hem till barnen för att hjälpa dem med läxorna. För de samiska familjerna är hon en auktoritet, en representant för den svenska staten, och de har inte mycket annat val än att släppa in Lina. Men hon märker tydligt att de tycker att hon är sträng och att hon är oönskad. När familjerna är ute till fjälls och Lina säger att de måste vara i skolan blir hon hotad till livet. Dessutom känner hon sig otrygg om nätterna när stormarna tjuter runt husknutarna och vargflockarna ylar i skogen. Hon är övertygad om att det spökar i huset och en natt tar sig en varg fram till förstugan, ditlockad av lukten av surfisk som Linas värdfolk förvarar där. Hon flyr skräckslagen ut från skolhuset till närmsta granne och får hyra ett rum hos dem, ett äldre par, istället. Men trots att den gamle Erik går upp och kokar kaffe om nätterna när Lina inte kan sova, så trivs hon inte. Hon bestämmer sig för att om hon inte får jobb inne i Kiruna kommer hon att sluta som lärarinna.

1902 söker hon därför upp Kiruna stads grundare, Disponent Hjalmar Lundbohm. Han sitter i ett skolrådssammanträde när Lina stormar in och ber att få tala med honom.

Jag är ung och frisk och får jag ej plats i KIruna kan jag nog skaffa mitt levebröd på annat sätt, säger hon.
Ni är redan antagen här, svarar disponenten.

Lina ordnar kvickt en vikarie i Kurravaara och blir förflyttad till Kiruna.

Värt att nämna är att Hjalmar Lundbohm kunde jämföras med en kunglighet. Han umgicks med prins Eugene, landets främsta konstnärer och ingenjörer. Nog för att han levde nära folket och engagerade sig i skolfrågor och barns rättigheter. Men det måste ha krävt både mod och självförtroende av Lina att våga söka upp honom på detta sätt.

Lina Hjort med elever framför Linnéskolan i Kiruna 1903. Lina står längst till höger på skidor. Fotograf: Borg Mesch

 

 

Lina bygger sitt första hus ^

Med arbete inne i staden blir det lättare för Lina att bygga på sitt hus. Det mesta göra hon själv och mycket av byggmaterialet ordnar hon gratis eller till lågt pris. Hon får tillåtelse att plocka upp Bolagets överblivna tegel som sjunkit ner i dyn nere vid Tippen. En natt åker hon dit med en ung gosse för att lassa teglet på en hästvagn. Den sumpiga myrmarken gör dock att både hästen och vagnen sjunker ner, så långt ner att hästens rygg täcks av vatten och de får springa efter hjälp för att dra upp ekipaget. Men hon får ihop tillräckligt med sten för att kunna bygga sin första husgrund. Virke får hon köpa på kredit och kan påbörja bygget av den första lillstugan. När det provisoriska Privathotellet ska rivas får hon ta rätt på spikarna och tillbringar ett par dagar med att räta ut spiken på egen hand.

Samma sommar som det första lilla huset är klart börjar Lina gräva grunden till sitt andra större hus på samma tomt. Hon köper torrfura av staten. En krona lasset betalar hon för furorna som huggs i Vakkakoski, flottas nedför Torneälven och transporteras med hästar till Kiruna. Hon gräver grunden själv men får hjälp med timringen som sträcker sig tre våningar upp. Hon lejer en snickare som inreder huset som enligt Linas direktiv får mängder av snirkliga utsmyckningar på farstubro och balkong. En hel del arbete utför hon på egen hand, även om det väcker människors förundran och ibland löjelse;

När det andra huset på min tomt byggdes och snickarna kommit ända till yttertaket, stod jag på ställningar och målade huset med ren oljefärg eftersom det byggdes. Bräderna voro mycket torra, ty ännu håller samma färg och det är fortfarande jämt och fint. Huset var i tre våningars höjd åt vänster och därför ansåg jag det lämpligt måla från snickarnas ställning. Högst uppe målade jag mest om nätterna, dels för att folk inte skulle se mig och förlöjliga mig, dels blåste det inte så mycket och så var jag inte i vägen för någon. En natt då jag stod i högsta hörnet kom en kraftig vindpust, och det var på ett hår när, att jag ramlat ned. Mot gatsidan måste jag i alla fall en gång måla mitt på dagen. Jag hade nämligen ingen hög stege och där fanns inga ställningar och jag skulle måla strax under nocken. Då stack jag ut en planka genom vindsfönstret. Min syster satt på plankändan inne och jag måste stå på tå på ena benet på andra plankändan för att nå. Just då gick en av samhällets läkare förbi. Solen stekte hett. Han ropade till mig och sade: ”Det behövs ibland två huvud för att stå på ett ben!

När huset är färdigbyggt inser Lina att hon även behöver källare och förvaringsrum och tar själv itu med att kärra jord under grunden. Samtidigt med allt detta arbetar hon som lärarinna sex dagar i veckan. Snart står Lina även i skuld och har en mängd fordringsägare jagandes efter sig. De vågar sig inte till skolan om dagarna men knackar ofta på systerns dörr. För att komma undan beger sig Lina till en nära vän, en sjuksköterska på epidemisjukhuset. På grund av den smittsamma epidemin av difteri och scharlakansfeber vågar sig ingen dit och Lina lyckas komma undan tills hon äntligen kan börja hyra ut rummen i sin gård. Men hon fortsätter att bygga på tomten. Efter alla utbyggnader har huset slutligen fyra små lägenheter på ett rum och kök, tre små enkelrum och två stora rum. I de stora rummen lägenheterna finns kakelugnar och dessa hyr hon ut främst till lärarinnor. I uthuslängan finns två köksrum. På somrarna delar hon dessutom av vinden med lakan så att ytterligare två rum kan hyras ut. En sommar bor hon själv på vinden;

Jag värmde upp den med en fotogenkamin, vars lampglas var rödfärgat. Jag hade några mattor av oljat vävgarn. Sådana användes huvudsakligen av fotografer. Det skulle nämligen föreställa gräs. Jag hade sytt dem själv. Dessutom hade jag två pallar, som jag själv snidat, under det låga fönstret. I ena hörnet hade jag två långa näverlurar och på väggen ett alphorn. I andra hörnet ett dragspel, två ockarinor och olika sorters munspel, klockspel och bleckflöjt. På väggen hängde en hylla med romaner. Vid en vägg hade jag en trädgårdssoffa med hålig sits och några stolar. Det var hela möblemanget. I den ena mörka snedskrubben hade jag min bädd och en vrå för kaffekokning.

 

Fattigdom och sjukdom ^

Under Linas första år i Kiruna får systern en dotter, Ingeborg. Efter ett fall från barnvagnen sväller hon upp och det visar sig att hon fått tuberkler som sprider sig i kroppen. Med flickans behov av daglig sjukvård blir den ekonomiska påfrestningen stor. Samtidigt har flickans far, Linas svåger, fortfarande problem med sitt drickande. Han är en av alla män som spelar kort och super upp hela sin lön. Om nätterna har lilla Ingeborg svår värk och gråter och skriker av smärta. Ibland slår den onyktra fadern henne för att hon ska tystna. Linas syster gråter av förtvivlan, men inom Lina växer det en helig vrede. När Ingeborg är 5 år får hon en bror, Fritjof, och snart är hon såpass frisk att hon kan börja skolan. Men bara ett år senare får hon mässlingen och hennes tidigare sjukdom blossar upp igen, nu spridd i hela kroppen. Svågerns supande har blivit allt värre och han har förlorat sitt arbete. Lina lovar honom sin nybyggda gård om han bara slutar supa och han är nykter en månad men är snart tillbaka i samma spår igen. Med en dotter som skriker av smärta och en son som behöver ammas om nätterna får Linas svåger nog och lämnar familjen. Lina hjälper sin syster att söka fattigdomsbevis och skickar iväg dem till Luleå lasarett då dotterns behov av vård nu är akut.

Lina går hon hemma och oroar sig. Hon blir tungsint och närmar sig återigen den psykiska ohälsa som hon hade för några år sedan. Hon börjar umgås med en lärarinna som är engagerad i en frikyrklig förening. Lina har en orgel och lärarinnan brukar komma dit för att spela Sions toner och sjunga.

Hon satt ofta hos oss och jag tror att hennes avsikt var att med sin sång kristna det hemmet. Men där hade sorger, försakelser och det vilda rallarlivet satt en hård stämpel och gjort jordmånen karg. Vi hade tillägnat oss den knotiga fjällbjörkens natur, och henne sång kunde ej mjuka upp sinnena i den bemärkelse hon tänkt sig. Men vi älskade sång och musik. Jag lånade hennes sångbok och spelade dagligen missionssånger. Jag trivdes gott att vara med henne, för hon var mild och god och saktmodig. Det kändes som man kommit från öknens hårda storm till vilostället vid källan. Jag var dagligen tillsammans med henne i flera år och jag kommer med stor tacksamhet ihåg min glädje över att få umgås med en människa, som var helt annorlunda dem jag förut mött. Henne träffar jag numera också någon enstaka gång, men sedan jag började arbeta för rösträttsrörelsen, skildes våra vägar så småningom.

Efter flera turer till kurhem i Skåne och Luleå får flickan slutligen åka hem då det inte finns mer att göra. 1910 dör Ingeborg.

 

De många väninnorna ^

Med systern och systerbarnen på annan ort börjar Lina träffa nya människor. Länge hyr hon ut rum till alla möjliga människor, familjer, rallare och arbetare. Men snart tröttnar hon på supandet och börjar nästan uteslutande hyra ut åt lärarinnor och andra kvinnor. Sin kammare på andra våningen låser hon aldrig, den står öppen för hennes bekanta att använda. Hon skaffar sig ett piano dit och ofta när hon kommer hem är hennes väninnor där för att spela och umgås.

Det är också här som de lesbiska tolkningarna börjar komma in. I sin självbiografi berättar Lina om flera olika kvinnor som hon träffar. Ibland är det bara korta möten där Lina ofta omnämner kvinnornas skönhet;

Vid sjöstranden låg en fotografiateljé. Jag avundades dem som bodde där, ty deras stuga låg så vackert till. En blomsterrabatt prydde väggen åt söder. Den sommaren var särskilt vacker. Sjön låg oftast spegelblank och ofta var det soligt och varmt. Flickorna som skötte ateljén voro unga glada skånskor. De klädde sig i ljusa vackra kläder och sågo ut som nyutslagna rosor. De brukade om kvällarna ro ut på sjön”.

Bland de kvinnor som Lina omnämner finns det relationer som varar i decennier. Emellanåt är kvinnorna namngivna, och ofta nämns deras namn som om Lina i sin text förutsätter att läsaren ska veta vilka de är.

En flicka hade jag svårare att bli bekant med. Hon föreföll att vara högdragen. Men sportintresserad var hon och det var även jag. Då jag 1905 besökte sommarkurser i Uppsala fick jag en dag brev från denna flicka. Hon ville träffa mig. Jag kunde inte förstå vad hon ville mig, ty vi hade egentligen inte umgåtts. Det första hon gjorde var att föreslå mig följa med på en resa till Skokloster. Det var jag med om, och på båten lade vi bort titlarna. Så överenskommo vi, att tillsammans göra ett besök i Stockholm, dit ingen av oss varit förut. Vi togo in på ett hotell och måste skriva våra namn i en bok. Så gingo vi till sängs. För var gång vi vände oss, knakade sängarna så förfärligt, och vi började oroa oss, att vi kommit till ett dåligt hotell. Vi ångrade att vi skrivit in våra namn i boken. Innan vi lade oss hade vi köpt frukt och en flaska vin. Vinaffären fick min kamrat göra. Det skämdes jag för. Nästa kväll besökte vi en teater. Jag såg där damer, klädda i vitt och guld, somliga så gott som nakna. De gungade i höga gungor, pratade och sjöngo. Jag minns ej så mycket av det, men jag var mycket generad och sade till min kamrat: ”Hit går säkert inte anständigt folk.” Jag tyckte att allas ögon voro riktade på mig.

Efter uppsalaresan träffades Maja och jag i Kiruna och blevo goda vänner. hon stod i en herrekiperingsaffär. Flera år i sträck brukade hon, sedan hon ätit kvällsmat, komma till mig. Vi sutto uppe om vinterkvällarna och när kl. slagit elva gick hon hem. Vi berättade roliga historier och sjöngo sånger. Ofta voro vi även tillsammans med ett par andra flickor. Hon var mycket intresserad av att laga ett gott mål mat. Så länge hon hade plats i denna affär sportade vi de stunder hon var ledig. Om hon kom hem till mig och jag inte var hemma, tog hon sig för att möblera om i mitt rum. Och då jag kom hem kände jag nästan inte igen mig. Jag var inte alltid så vänlig mot henne som hon mot mig och det förundrade mig, att vänskapen varade i tjugo år.

Ibland har kvinnorna fått pseudonymer eller omnämns som ”en lärarinna” eller ”en flicka”.

De enstaka kvällar som Luleå-lärarinnan hade tid vara inne, hade vi härliga musikstunder. Hon spelade piano så vackert som få kunde det. Hon var mild och god. hon hade ny toalett så gott som var dag och hade således en hel garderob med sig. Allt tog sig bra ut på henne, och vackert gick hon. Hon var som en älva. Jag kände mig stolt att någon gång få göra sällskap med henne till föreläsningarna.

En lärarinna, som jag brukade vara mycket tillsammans med och som jag här vill kalla Annette Järnbröst, såg jag upp till med mycken respekt. Hon hade ett lugnt sätt, sade ej mycket, men var bestämd. Jag tror att det är tysta människor, som i regel väcka respekt. Hon tålde aldrig att man talade illa om någon annan. Om det var något som måste sägas, sade hon det direkt. Hon ville alltid tänka gott om andra. hon hade ett nobelt utseende. Man kunde se, att hon kom från ett fint hem.

Iscensättning/kollage över Linas liv, av Kaisi Rosin, Norrbottens museum

 

Linas rättighetskamper, för sig och andra ^

Att hjälpa andra och ta mycket ansvar är något som Lina gjort hela sitt liv. Från att som barn inte bara hjälpa till i arbetet utan även ta känslomässigt ansvar och egna initiativ för att glädja sin familj, till att göra allt hon kan för att hjälpa människor när hon ser att samhället är orättvis.

Hon är mycket intresserad av att förstå hur samhället fungerar och hur det påverkar olika grupper av människor. När hennes styvfar mister ett ben i en olycka vid järnvägen anlitar Lina en advokat som ska hjälpa styvfadern att få ersättning för en benprotes. De åker tillsammans till Stockholm för att prova ut benet. Det är en hel del väntetid mellan provningar och korrigeringar och rastlösa Lina, tar tillfället i akt att uppleva staden. Hon får för sig att det skulle vara värdefullt att veta hur det känns att vara arbetslös tjänarinna i Stockholm och går till Frälsningsarmens platsanskaffningsbyrå och låtsas söka jobb. Ett par dagar senare ser hon en annons om ett arbete som portvakt och hör sig för om villkoren för arbetet. Snart provar hon även hur det är att vara fattig arbeterska och hyra rum på Söder. När hon åker hem gläds hon åt att hon varken är tjänsteflicka, portvakt eller arbeterska.

 

Kvinnorörelsen

En dag när Lina går hem från Bolagsskolan där hon jobbar möter hon doktorinnan Lind. Lind börjar tala om kvinnors ställning i samhället, att de inte har samma rättigheter att bestämma som männen trots att de betalar lika mycket skatt. För Lina är detta helt ofattbart och något som hon själv aldrig tänkt på eller hört talas om. Själv har hon ju fostrats till att kunna allt, göra allt och har fått ett självförtroende som gjort att hon alltid sagt vad hon tycker och påverkat det hon har kunnat. Men rösta har hon ju aldrig fått göra och Lina blir argare och argare ju mer hon tänker på det.

I mina ögon voro både kvinnor och män människor, som hade tanke, förstånd och vilja. Jag fann det därför gränslöst orättvist.

Doktorinnan berättar om att Sveriges kvinnor ska gå in till Riksdagen och kräva förändring, att de ska samla namn på listor i hela landet så att gubbarna i riksdagen verkligen ser att kvinnorna vill ha sina rättigheter. Nu vill hon samla namnunderskrifter i Kiruna, men hennes man, doktorn, tillåter inte sin fru att jobba med rösträtten så att människor märker det. Det är en allt för känslig fråga som skapar mycket konflikt i samhället. Doktorinnan har på något sätt förstått att Lina är en kvinna som människors lyssnar på och som inte är rädd att säga vad hon tycker. Hon ber därför Lina att ta hand om namninsamlingen och att starta upp en rösträttsförening. Men Lina är inte någon mötes-person, hon har aldrig suttit i ett sammanträde och vet knappt vad en förening är. Men samla namn på listor kan hon göra! Snart får Lina stora brev från Stockholm med listor, kvinnosakstidningar och broschyrer. Hon går från gård till gård med listorna, berättar om kvinnorörelsen och samlar namn efter namn. När hon kommer hem om aftnarna är hennes kjolar blöta och frustna nästan som i barndomstiden i Tornedalen. Inte en enda stuga hoppar hon över. Med tiden bildas ändå en förening. Doktorinnan Lind hjälper Lina i smyg men då Lina inte kan det här med ordföranden och sekreterare och hur allting fungerar läggs föreningen ner efter bara ett par år. Snart bildas dock en ny förening och nu är frågan mera känd och inte lika känslig. Fler vågar engagera sig och plötsligt sjuder det av kvinnor i Kiruna som kämpar för rösträtten. Varenda by besöks och Lina har ansvar för området närmast Kiruna. En snöstormig vinterdag ska Lina, ordföranden i föreningen och ytterligare en lärarinna, Blenda, fara till Kurravaara där Lina en gång arbetat i skolan. Snön yr och de tre kvinnorna är fulla av diskussioner om rörelsens arbete och framgångarna med att samla in namn. Lina märker inte att kusken kör fel och snart har det blivit mörkt och vägen tar slut. För att vända mellan de höga drivorna måste kvinnorna kliva ur släden. Men Blenda, som i folkmun omnämns som ”den halta lärarinnan” snart ska bli en av Linas närmsta, pulsar haltandes runt i snön i sin vargskinnspäls, fortfarande exalterat pratande om kvinnosaken. Kusken vänder om och de far åter mot Kiruna då klockan blivit för mycket. När räkningen för transporten sedan kommer står det ”Ett stycke vildmarksresa 9 km”.

Genom rösträttsrörelsen blir det också tydligt att Lina inte längre befinner sig på samhällets botten, likt den som hon befann sig på som barn och ungdom. Hon är fastighetsägare, är självförsörjande och umgås med välbärgade. I rösträttsrörelsen finns det också slitningar mellan vänster och höger, mellan socialister och borgare. Och Lina står till höger.

Blenda var mycket intresserad av rösträttsrörelsen. Och till sinnet var hon socialdemokrat. Hon var god vän med samma flicka som jag. Nästan varje dag om somrarna brukade hon hälsa på mig. Hon plockade böcker ur min kamrats bokhylla och läste. Och så spelade hon och sjöng Sions toner. Ibland var hon som eld och lågor och läste ofta upp dikter, som hon nyss skrivit. Jag var en intresserad åhörare, ty jag tyckte att hennes dikter voro vackra.

1913 har föreningen 150 aktiva medlemmar. Ordförande är Ester Holm, en av Linas hyresgäster. Ester Holm är en flitig och radikal ledare. Bland annat skriver hon ett förslag till en ny lag som ska göra det lättare för kvinnor att skilja sig från sina män. Det kommer talarinnor från Stockholm och andra delar av landet. Bland dem nämner Lina Hjort Frigga Carlberg, Elisabeth Waern-Bugge, Gulli Hertzman och Gulli Petrini. Men först i raden nämner hon den kvinna som var en av de få öppna lesbiska personerna vid den här tiden; Lydia Wahlström. Wahlström var förutom en av de absolut främsta i den organiserade rösträttsrörelsen, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR också en av de starkaste rösterna för kvinnors fria kärlek och sexualitet.

Linas hem blir en viktig plats för rösträttsrörelsen. En av Linas hyresgäster är ordförande i rösträttsföreningen och de håller både möten, middagar och fester i sitt hem;

Möten höllos ofta och livliga diskussioner. Än var det den ena, än den andra frågan som togs upp till behandling. Men oftast gällde det att välja in kvinnor i de kommunala institutionerna. Ordföranden, som bodde i min gård, brukade då bjuda sällskapet till sig och alla tyckte, att det var trevliga aftnar. Där handarbetades och diskuterades. Ofta talade man med förnöjelse om lustiga episoder från namninsamlingen.

1913 har den nationella rösträttsföreningen 17000 medlemmar i landet och lyckas samla in 350 000 namnunderskrifter. 1919 tas det första beslutet för allmän kvinnlig rösträtt i kommunala val och 1921 ändras Sveriges grundlag så att kvinnor även får rösta i riksdagen.

 

Nuckebo – en plats för kvinnors diskussioner och relationer

Det är första maj. Hemma hos Lina är matsalen fullt av kvinnor som skrattar och pratar. I grupp kallar de sig ”Nuckorna” och Linas hus benämner de som ”Nuckebo”. Lina själv är ”Övernuckan”. Sedan flera år tillbaka turas de om varannan vecka att bjuda hem varandra på surströmmingslag. Men nu är det vårfest. Det är dukat med fjällens första vårblommor och vackert porslin. Teckningslärarinnan har ritat placeringskorten. Bland gästerna finns rösträttskvinnor, lärarinnor, fostermödrar och engagerade i fattigvård. De är belästa, slöjdar, spelar instrument och har akademiska examina. Ibland slår det henne, Lina, vilken resa hon gjort från fattigdomen som barn, till detta. Hon har alltid vetat att hon skulle klara sig, men att hon skulle lyckas bli rik på både pengar och vänner, det trodde hon inte. Dessutom har hon hittat andra som är som hon, som inte heller de velat gifta sig utan som lever tillsammans, två eller flera kvinnor som delar både vardag och fest. Som äger sig själva och sitt livsverk. Hon höjer glaset och utbringar en välkomstskål. Plötsligt går dörren till köket upp. Lina har spårat upp en man som ingen av gästerna känner, som är skicklig på att laga mat och är kvällens passopp vid bordet. När han dyker upp i dörren, iklädd smoking och blankläderskor, bärandes fat med kvällens rätter, tystnar gästerna abrupt. ”Är det en karl?” frågade en av dem ”Ja visst!” sa en annan. ”Han är ju stor och se på nacken!”. Fnissen kvävs så att tårarna sprutar på kvinnorna som är så häpna att de glömmer känna efter vad maten smakar. Kyparen själv förstår nu att han är anlitad för att servera som ett skämt och han skruvar på sig. En man i Nuckebo! Som dessutom passar upp kvinnorna vid bordet!

Efter maten läser de verser och sjunger tillsammans. Vid andra tillställningar har de ibland klätt ut sig, men idag är det bara Hedda Skarpesvärd som gjort det. Hon är klädd som man och läser en vers hon skrivit där hon föreställer sig vad Fredrika Bremer skulle säga om Nuckorna om hon kom dit. Efter prosan avslutar de aftonen med gymnastiska övningar, krälandes på golvet, hoppandes och rullandes med olika benrörelser samtidigt som grammofonen spelar. En sån fröjd det är att få göra precis som en själv vill!

Samtidigt som Lina arbetar som lärarinna är hon nu också byggmästarinna, hyresvärd och kvinnosakskämpe. Världarna flyter samman och många av de som hyr boende av Lina är också lärarinnor, ogifta arbeterskor och samhällsengagerade damer. Genom sina resor på sommarkurser och stora sociala umgänge i såväl Haparanda som på andra platser i landet är det många som känner till Lina och hennes hus. Kanske är det Lina och hennes vänner, kanske elaka tungor, som börjat kalla huset för ”Nuckebo”. Ordet ”nucka” beskrivs i Svenska Akademiens ordbok som en äldre kvinna, ogift eller änka, som är känslotorr eller erotiskt kall och mer eller mindre oangenäm, ibland direkt frånstötande. Säkerligen är det med humor som de i grupp kallar sig för ”nuckorna”. Lina själv ges namnet ”Överstenuckan”.

En gång när Lina kommer hem kommer en av hyresgästerna i Nuckebo fram till henne;

Hon sade till mig: ”Kan du tänka, att nio kattor sutto på bron då jag kom. Det betyder kanske något. Vi ska inte tala om det för någon, för då börjar folk skämta om nuckor och kattor”. Jag försökte kuska iväg kattorna, ty somliga av mina hyresgäster voro mycket förargade över kattlivet. Man bad mig döda dem, men det kunde jag inte. En dag sutto de på staketet. Det såg ut som pärlor på ett halsband.

Vad exakt som menas med ”nuckor och kattor” är inte helt lätt att veta. Men sedan medeltiden har katter setts som i förbund med djävulen och kopplats samman med lustfylld, syndig, kvinnlig sexualitet. Katter hör ihop med häxor, konstiga, udda och ensamma kvinnor, nuckor, som lever åtskilda från samhället. I en nutida kontext är det bara en av alla lesbiska klichéer att kvinnor som älskar andra kvinnor också älskar katter.

 

Ett hemligt kvinnosällskap? ^

Hösten 1927 blir fem kamrater bjudna på surströmmning hos en av sina vänner. Det blir en trevlig afton där de berättar skämtsamma historier och upplivar gamla minnen. Efter det börjar de bjuda varandra på surströmming var sin gång var fjortonde dag. Några fler vänner kommer till efterhand. Förutom surströmmingsskivorna uppvaktar de varandra på födelsedagar, namnsdagar eller när någon behöver lite extra uppmuntran. Ofta klär de ut sig och har små teaterföreställningar för varandra. Nästan alltid är det någon som skrivit prosa på rim för att hylla de andra, skämta om en händelse, uppmuntra varandra när livet känns tungt, eller bara för att det är skoj.

När Lina presenterar gruppen i sin självbiografi är namnen fingerade, med namn från Linas hemby. Men beskrivningarna ger ett hum om vilka personerna som ingick i gruppen var:

Först ha vi Eugenia Flint, upphovet till dessa sammankomster. Hon är alltid glad och vänlig, hjälper fattiga och nödställda. hon har t.ex. olika tider haft tre fosterbarn, hon har nästan skaffat försörjning åt en gammal kvinna i Västmanland genom att här sälja tallris, som denna kvinna säckvis sänt henne varje år. Hon har dessutom i sin församling varit en tjänande syster, som inte sparat varken arbete, besvär eller pengar.

Så ha vi Annette Järnbröst. Även hon har haft tre fosterbarn, på vilka hon offrat sin kärlek vid sidan av sitt skolarbete. Alltid har hon räckt en hjälpande hand åt fattiga och med särskilt intresse hjälpt sina gamla skolbarn. Hon har lett barnens uppfostran med stadig hand, som de säkert ha nytta och välsignelse av hela sitt liv. För mig har hon varit till stor hjälp. Utan henne tror jag inte jag skulle ha kunnat utföra mina vidlyftiga affärer. Min mor och min systerson har hon alltid mött med kärlek och förståelse, varför jag känner mig skyldig henne stor tacksamhet.

Harriet Stålhand satt oftast ensam i sitt lilla propra med blommor smyckade hem. Hon läste nyutkomna och värdefulla böcker. Gästvänlig var hon och omtyckt av barn och föräldrar. Hon hjälpte många i det tysta och tog vänligt men värdigt emot alla, som besökte hennes hem.
Kring den snälla och goda Josefin Halmkrona samlas gärna både kända och okända av olika anledningar. Hon råder och hjälper med teckningar, textning och alla sorters handaslöjd och gläder människorna med sitt milda sätt och sin vackra musik i det konstnärliga hemmet. Även okända kunde i det tysta få råd och hjälp med både namn och pengar.

Den yngsta medlemmen i laget, Louise Hummel är ett stöd för de sina. Hon har med uppoffrande kärlek hjälpt sina syskon att komma fram i livet och det har inte varit liten uppoffring att kosta på långvarig och dyrbar utbildning.
Även Birgitta Kärker hör till de stilla i landen. Hon har tagit sig an sina syskonbarn och stött dem, då de bäst behövt hennes hjälp-
Lilla Hedda Skarpsvärd, lagets rolighetsminister, har med orubblig viljekraft fullföljt sina studieplaner vid sidan om skolarbetet och nått akademisk examen.

Frågan är varför Lina fingerar namnen. Nog för att det säkerligen var uppseendeväckande med kvinnor som träffas utan män, klär ut sig, tramsar och spexar. Men ska detta vara skäl nog för att många år senare helt anonymisera dem? Vad är det som är så speciellt, hemligt, kanske stigmatiserat att deltagarnas namn inte får röjas?

Teckningslärarinnan har ritat placeringskorten. För att min kamrat varit rösträttskvinna hade hon fått en kock på sitt kort och jag en jordkärra dragen av mig själv.

Kocken ska antagligen symbolisera den första kvinnan i Riksdagen, Karin Kock. Frågan är varför Lina betonar ”Min kamrat” då alla närvarande ju är kamrater. Är det kanske hennes livskamrat?

Iscensättning/kollage av Linas liv, Kaisi Rosin, Norrbottens museum

 

Vad skulle en Fredrika Bremer hava tänkt och sagt? 

Vid en av surströmmingsskivorna läser den som Lina kallar Louise Hummel en lång dikt om Fredrika Bremer. Bremer föddes 1810 och 1865 och var en av den svenska kvinnorörelsens främsta och tidigaste pionjärer.

Medan vi åto höll Louise Hummel, som tillsammans med oss ordnat festen, ett tal på vers. Jag tar mig friheten att här återge det. Jag vill dock förutskicka den anmärkningen, att jag här talar om mina vänner med fingerade namn och att de rätta namn som förekomma i verserna ersättas med streck.

1. Vad skulle en Fredrika Bremer hava tänkt och sagt
om hon upplevat 1 maj i denna trakt
om hon sett ner ifrån sin höga himmel
och ibland världens mångbrokiga vimmel
sitt öga fäst på detta rika bord
och dessa sköna blomster från vår karga jord

2. Jag ser i andan om den gamla damen komma in
hon kommer smygande och trevande lik statyn sin
som uppställd står i någon park i Stockholms stad
och som int´ lär ha gjort en mänska nånsin glad
Hon är förvånad — passar ej i våran krets
på hennes tid man bara satt och virkade en spets

3. Men som magneten dras mot stålet
blir Annette Järnbröst första målet
för hennes vandring vidare i denna sal.
Hon öppnar på sin mun och håller tal:
”Hell dig, du aftonens charmanta värdinna
jag har beundrat dig som världens bästa kvinna.

4. Du har förverkligat min sköna dröm
att vara självständig men ändå god och öm
att för mina frihetsidéer slå ett kraftigt slag
men aldrig glömma kvinnans första lag
att älska — allt det sköna: blommor, barn
att helt ej fångas in i tidens grottekvarn.

5. Vid hennes sida sitter ock en —
på henne nu sin ljuva blick hon fäster.
Hon nickar: just så hon skulle vara
kvinnan, som jag såg i fantasien bara
och högt hon talar med sin frusna röst:
”Nu är det vår, fastän det liknar höst”.

6. Snart grönskar äng och träden börjar knoppas
då kommer sommarns vila såsom vi nu hoppas.
Jag har din godhet sett, din huslighet, din flit
ditt ledarskap i lärarinnepolitikens slit
men vad jag ändock skattar högt av allt
är självuppoffringen och kärleken till kall du valt.

7. Du blivit liknad vid en pingstens lilja
med den skulle jag dig ock smycka vilja
och säga allt vad en japan om lotus-blomman säger
ack, ack mitt ordförråd så litet vackert äger
och när jag ord i rim och meter ville ha
jag märker, det går inte alls så bra.

8. Nu går hon vidare i laget för att hälsa
och räcker då sin tunna hand till —
”Du kunde bo uti ett präktigt slott
och åka uti galavagn helt flott”
hon kommer av sig ”flott, var fick jag det ifrån
kanske från franskan, det var blott ett lån”.

9. Du är beundrad båd´av kvinna och av man
för att du måla och spela piano kan
det kunde man nog också på tiden min
men aldrig nådde man en färdighet lik din
och aldrig hände det, att nån förnäm och rik
i hänsynsfullhet var dig minsta lik.

10. Hos dig är guldet skärat i sin rätta degel
”richesse oblige” du har din levnadsregel
men — fast jag älskar och beundrar dig
du i ett fall haver försummat mig:
jag aldrig nånsin har tänkt att det gick an
att kvinnor byggde hus utan att ha en man.

11. Det finns visst fler, som detta gör
jag riktigt ryser, när jag dylikt hör
En – – -, en – – – – – – namn
jag har hört talas om uti min lugna hamn
Jag ej förstår moderna kvinnor i er dar
hon är ju nästan, nästan-som-en-karl.

12- Nej, som en ståtlig — från stallarna
skall kvinnan värdigt skrida fram på trottoarerna
med ”air av något” över hela sin person
så ladylike i hållning och konversation
med klädedräkt, som uti färg och snitt är chick
med målmedvetenhet uti sin lugna blick

13. Och vem som verkligt rent förskräcker mig
är —, när på kälken hon fortskaffar sig
hon skrämmer vett båd´ifrån folk och bilar
när hon på gatan med sitt ”ur vägen” ilar
hon över breda diken styr och far
o, såna kvinnor fanns ej alls i mina dar

14. Och ni som alla sitta här så rara och så snygga
och bor i trevna hem så lugna och så trygga
jag hälsar er med glädje och med tack
för att ni glada är och int´nåt´mulet pack
Ja, leve alla mina nya vänner
för ung är den, som ung sig känner.

15. Och leve — och gårdsägare —
som haft besvär med alla gäster sina
och tack för maten, som var god
och tack för andlig spis och vänligt ord
ett hjärtligt tack för att vi samlats fått
hos er att fira vår, fast den till oss ej nått

16. Den gamla damen glider sakta ut
när skall utvecklingen väl taga något slut
att tänka sig en fest med bara kvinns
som roa sig fast inga kavaljerer finns
O, sena tiders kvinnor – leve ni –
Vi hurra för varann – o leve vi.

Bakgrundsinformation till dikten

1927 hade Sigrid Fridman, livskamrat med den berömda sexualradikale skribenten Klara Johansson, tillverkat en omtalad skulptur av Fredrika Bremer.Fridman, som även hon var född i Haparanda och bara två år äldre än Lina Hjort, är mycket omtalad i nationella tidningar. Hennes skulptur av Fredrika Bremer anses vara mycket ful, och de manliga konstkritikerna protesterar högljutt. Klara Johansson däremot försvarar Sigrids konst och kritiserar den svenska konstscenen för att vara dominerad av män som är rädda för alla kvinnor som nu börjar ta plats i det offentliga rummet.

Att Fredrika Bremer aldrig gifte sig har länge tolkats som tragiskt. Men i själva verket uttryckte hon i brev till sin friare Per Böklin att äktenskapet inte var något för henne. Så mycket mer vet vi inte, då Bremer brände nästan alla sina brev innan hon dog, och systern Charlotte förstörde hennes dagböcker när hon avlidit. I Fredrika Bremers skönlitterära verk finns däremot mängder av relationer mellan kvinnor som är svärmande, glödande innerliga och där de väljer varandra som familj och nära förtrogna. De porträtt som gestaltas mellan man och kvinna är däremot ofta svala. För mer exempel, läs Carina Burmans Kärlekshistoria – Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur.

 

En tolkning av dikten och nuckorna

I introduktionen till prosan skriver Lina att Louise Hummel ordnat festen tillsammans med ”oss”, alltså med Lina och minst en person till. I vers 3 är det ”Annette Järnbröst” som pekas ut som ”aftonens charmanta värdinna”, och alltså kan antas vara den person som Lina anordnat festen tillsammans med. Vi vet att ordföranden i rösträttsföreningen, Ester Holm, bodde i Linas gård. Det finns även saker som tyder på att de två kvinnorna bodde tillsammans även senare i ett annat hus som Lina byggde. I så fall blir även vers nummer 14 logisk då ”Ester” tillsammans med ”Lina” skapar ett dubbelrim: Och leve Ester och gårdsägare Lina, som haft besvär med alla gäster sina.

Det är lätt att föreställa sig att Lina Hjort och hennes ”nuckor”, inte bara kände till Sigrid Fridmans relation med Klara Johansson och att Fredrika Bremer också hade lesbiska relationer. Åtminstone lär Fredrika Bremers skönlitterära böcker vara kända av dem då de lästes av stora kretsar. De sociala cirklarna var små och nuckorna, Bremer och andra inom rörelsen hade inte bara kvinnokampen och samhällsengagemanget gemensamt, utan också det att de alla främst valde andra kvinnor som sina närmsta. I olika levnadsskildringar från lesbiska vid den här tiden finns det mycket som tyder på att man ofta kände till varandra, hade kontakt, upplevde ett ”vi” även om man inte umgicks privat eller någonsin träffades. För en utomstående kan det tyckas långsökt, men i ett lesbiskt perspektiv är det helt rimligt att Lina Hjort, som ju träffade Lydia Wahlström när hon föreläste om rösträtten i Kiruna, också kände till Lydias partner Klara Johansson, som sedan var tillsammans med Sigrid Fridman från Haparanda, och som skapade skulpturen av Fredrika Bremer.

 

En queer ledtråd? ^

I ett kort stycke i självbiografin omnämner Lina en händelse som kan tolkas på flera sätt. En väninnas morbror hyr ett tag en kammare hos Lina;

Själv bodde jag i köket. Han arbetade på en verkstad. Vi turades om att städa rummen och att koka morgonkaffet. I regel varje lördagskväll köpte vi färska bullar. Han målade tavlor, fast han inte hade tid att ägna sig så mycket åt denna syssla. Vi voro som syskon fast jag var något äldre. Mina kamrater skrattade åt att vi bodde ensamma i en lägenhet, men det brydde jag mig inte om. De kände mig alltförväl.

Vid en queer läsning kan de två sista meningarna förstås som att Linas vänner skrattar för att Lina bor med en man vid en tid då det är socialt oacceptabelt att göra det med en man du inte är släkt eller gift med. Samhället förutsätter att de då har en sexuell relation. Men det kan också läsas som att det är löjeväckande att Lina Hjort bor med en man just för att det annars skulle vara så otänkbart. Lina betonar också i texten att ”Vi voro som syskon”. Att ”De kände mig alltförväl” och att ”alltförväl” dessutom är ihopskrivet i en text som annars har ytterst få felskrivningar, kan ses som en betoning som medvetet pekar på detta; Att Linas vänner vet att det är helt otänkbart att Lina ska ha en sexuell relation med mannen, för att hon helt enkelt inte är intresserad av män på det sättet.

 

Centrumhuset ^

1923 upplåter Lina sitt sista hus, som också blir hennes största och det enda som står kvar än idag. Bygget av Centrumhuset, i hörnet av Föreningsgatan och Seger Svanbergsgatan präglas av mycket vånda och byråkrati med stadsingenjörer och stadsarkitekter som kräver både det ena och det andra.

En feministisk pepp-dikt

Innan bygget påbörjas blir Lina uppvaktad av en av Nuckorna. Hedda Skarpesvärd kommer, iklädd en manligt betonad dräkt, och presenterar sig som ”Arkitekten Esmeralda Klot” innan hon läser följande vers för Lina;

1 Det är ju Fröken Karolina Hjort?
Jag är ju inte något stort,
blott en idérik arkitekt,
som går och väntar uppå min lyckas fläkt

2. Ni själv ju en äkta kvinna är
Den tanken är mig kär,
att vi två, Ni och jag,
ska ingå fostbrödralag
och vi tillsammans skola bygga upp ett hus
som skina skall som stadens ljus:
en förebild för framtidsarkitektur
bli kvintessensen av vår kultur

3. Ge sjutton uti Lundberg, Höök m.fl.
Släng bort deras ritningar och lera!
Lita uppå mig i alla väder
fast blott delvis jag bär mannakläder
Hör nu på mitt förslag!
Grunden är ju klar.
Själv ni lagt den har.

4. Där den ligger säker uti alla tider.
Om än Palladium vid jordbävning skrider
Sätt sedan upp en ställning av metall!
indela den i rum blott, icke hall
en kokvrå, halvannan meter i kvadrat
där hyresgästen även äta kan sin mat
Ej något lyxpalats för folk med överklassfasoner
nej, lämpligt blott för enkla kvinnspersoner
bör er byggnad bliva
Till enkelhet och sparsamhet
det hela stan skal liva.

5. Detta passar till en ensam dam
Detta till en utan barn
Av förra slaget har ni tio
av senare blott nio.
Tvättning, bad får ej ske inomhus
nej, ute i Guds klara ljus
Till fontäner fyra
Alla sina steg få styra
Dessa skola föreningsgatan kanta
För ett manfolk ej där skall ranta
att husets invånare bekika –
Ni vet ju att så´na finns, som efter sensationer fika

6. Vi sätter upp en skärm, en tjock och tät
Så karlarna ej ens kan se ”det”
på våra hyresgäster ljuva
som sig i badet skruva.

7. Kostnadsplanen är också klar
Se blott vilken förtjänst Ni har!
Nio lägenheter á 650
Tio á 800 blir 13850.
Hela huset kostar i uppförande blott 15060
Det blir jämt
92 procent
Min lilla ritning kostar blott 355
Säg, Fröken Hjort, visst betalar ni dem?

 

Henny Modig målar Lina Hjorts hus

Några år efter att huset står färdigt anlitar Lina en målare för husets insida. Hon blir dock inte nöjd med arbetet inne i trapphuset, som hon anser är för mörkt. Men målaren vill inte göra om det då han tycker att hon betalar för lite. En ung flicka som Lina haft i skolan och som ofta kommit och hälsar på tillsammans med sin mor är duktig på att teckna. Lina har flera gånger sett henne rita människoansikten på pappersbitar och frågar om flickan skulle vilja måla en hjort i tallskog inne på murstocken i trapphuset. Det vill hon. Konturerna målas med färgkrita och sedan färglägger hon med 20 års överblivna färgburkar som Lina har sparade efter alla sina husprojekt. Resultatet blir bra och Lina ställer iordning ett av rummen i huset som ateljé och tar fram gamla fanéer, korkmattor, markiser och masonitbitar som får fungera som taveldukar. Det är första gången som den artonåriga Henny målar med oljefärg, dessutom är det ju husfärg hon målar med. Den fäster dåligt på underlaget, rinner och kladdar och Lina blandar ut den med olika material för att se vad som fungerar. Under några vårmånader målar flickan, som heter Henny Modig, cirka 200 tavlor. De största är 2×1 meter. Motiven består till en början av kopior av kända verk. Lina beställer konstverk som hon tycker om och om hon inte tycker att någon detalj i originalet ber hon Henny att måla annorlunda.

Lina är mycket nöjd och tycker att Henny har talang. Hon hör av sig till några konstintresserade personer för att de ska titta på verken. Men när de får höra att Henny målat snabbt, ibland 2-3 tavlor per dag, tycker de inte det är lönt att komma och titta. Det är omöjligt att måla kvalitetskonst på så kort tid, säger de. Men de arbetarfamiljer som får se tavlorna tycker mycket om dem och snart sprider sig ryktet om den talangfulla Henny Modig i Kiruna och når även de konstkunniga som förvånade anser att de håller hög standard för att vara gjorda av en helt outbildad ung flicka. Något år senare har Lina en bekant från Stockholm på besök. Hon blir alldeles häpen av förtjusning och tycker att flickan ska få hjälp att skaffa sig konstutbildning. Några tavlor plockas ner och skickas till Konstmuseet i Stockholm, bland annat en kopia av Edelfeldsts Fiskare och Bauers Snöstorm och lappläger. Men när Henny får en inbjudan till ett sammanträde med inflytelserika personer i konst-Stockholm vill hon inte åka. ”Jag vill inte lära mig detta svältyrke”, ska hon enligt Lina ha sagt.

Senare, när Henny Modig gift sig flyttar hon med man och tre barn till Stockholm. Hon skiljer sig och blir där en framgångsrik konstnär som ensam försörjer sig själv och sina tre barn på sin konst.

Här finns en artikel om Henny när hon gick bort.

 

Den sista tiden ^

Några år efter att Centrumhuset står färdigt drabbas världen av en ekonomisk kris, den stora depressionen. I Sverige är det främst i gruvstäderna i norr, däribland Kiruna, som drabbas hårdast. Det är också här som Lina Hjorts självbiografi abrupt tar slut. Några år tidigare har hennes syster dött av kräfta i magen och Linas mamma har också gått bort. Hur hon själv spenderar sina dagar skriver hon inte mycket om utan bygget av Centrumhuset får stå som den sista offentliga livsgärningen, även om hon levde i många år därefter.

1932, strax före Lina fyller 50 år, säger hennes ”kamrat”, kanske livskamrat, att hon borde skaffa sig en ny svart klänning. Det gör hon. När födelsedagen närmar sig uttrycker Lina bestämt att hon inte vill ha några presenter och hennes vänner ordnar istället med en stor fest på järnvägshotellet. Lina tar på sig sin nya klänning och gör sig fin. Bordet står dukat och alla de av hennes vänner som fortfarande är i livet är där. Som vanligt hålls det tal på både vers och prosa och de pratar och skrattar åt gamla gemensamma minnen. Lina tycker att det känns som att klockan dragits 20 år tillbaka och känner sig ung och glad. Den gamla trogna vännen som Lina i självbiografin kallar ”Louise Hummel” har skrivit några verser om Nuckebos glansdagar;

Nu verklighet mitt drömda ideal har blivit
helt sakta har ju byggandet framskridit
ty kassan min har ständigt varit tom
”Betala gården genast”, mina kreditorers dom.
Jag har fått gömma mig för mina björnar
ty eljest allasammans såsom stora örnar
mig hackat sönder med båd´näbb och klo
här hemma i mitt drömda sköna Nuckebo
Här som en drottning utan yttre prål och prakt
och utan prinsgemål, jag styr med envåldsmakt
tolv nuckor genom skrivna ordningslagar
genom små teser – spikade – liksom i Luthers dagar
på mina dörrar, väggar, här och där
”tjugufem öre för ljuset” eller ”bär
soporna i källarn”, ”slösa ej med papp
ni får ju själva vara med om att betala varje lapp.”
När uti arla morgonstunden klockan åtta slår
små skolmamseller ut från alla dörrar går
de tagas då emot av ljuvlig serenad
av en samstämmig, ståtlig jeremiad
av nio svarta, gula, gråa katters kör
som vistas inom gårdens bank och stör
på broarna till mina två chateau
och vilja glädja mina nuckor små.
Ja, här är Spanien, här är Granada
här sjunger trubaduren ut sin sköna svada
just nedanför sin käras fönster
Vad gör det sen om lutan fått till mönster
en sågbock och en såg, och tonen spräckt sej
”Kom sköna flicka valsa med mig”
men . hon är hård och kall, en nordens tärna
”Du dromedar jag ville sova gärna.”
Jag målat ena gården röd, den andra lila
till röda gården synas friarena ila
ty Kaffe.Majas ordstäv här besannas kan
att ”den man älskar, den j a g a r man”
Här var en sådan värme, att en dag
en eldsvåda bröt ut uppå ett enda tag
men den blev släckt – jag må min lycka skatta
ty eljest jag i kurran skulle ha fått övernatta
Den lila gården är politiskt intresserad
där ordas ”rösträtt”, ordas konspirerat
Där vill till val man gå med egen lista
men att få den att grundligt brista
femhundra vänsterjäntor utan krus
av lilla Nicke kallades till Folkets hus
och där med Kata själv i spetsen
man ”läste lusen” av Nuckebokretsen
Men fastän gården nog är ganska trevlig
jag tror, jag bygger en som verkar grevlig
mitt uti staden skall den stå
minst femti rum den innehålla må
ja, kanske tills jag femti fyller
jag bor där då i all trafikens myller.
I Största huset mitt i själva stan
det vore ändå något för en fattig fan.

 

Lina får guldmedalj

1941 går Lina Hjort i pension och 1946 får hon Jukkasjärvi kommuns guldmedalj för sin tjänst inom skoldistriktet, men också för sin kamp för samhällets utveckling. Även om hon inte byggde något hus efter Centrumhuset fortsätter hon att köpa och sälja fastigheter i staden. Den fattiga flickan från Tornedalen har i slutet av sitt liv byggt sig en förmögenhet och satt stora spår i samhället.

Lina bor resterande del av sitt liv i Centrumhuset. Och det sägs att den som vid 5-tiden passerade huset på Meschplan kunde se en åldrad Lina Hjort skotta snö eller sopa grus utanför sin fastighet, iklädd en grå kappa. Den 12 augusti 1959 dör Lina Hjort efter en lång tids sjukdom. Hon efterlämnar då ett testamente där systersonen Fritiof Kunni och hans barn står som huvudsakliga arvtagare. Lina Hjorts förmögenhet uppgår då till 283.891 kronor, vilket med dagens penningvärde motsvarar nästan 4 miljoner kronor. Hennes bohag bestod av en säng, ett skrivbord, ett runt bord, 4 stolar, 2 fåtöljer, en buffé, 3 armaturer och ett halvt dussin lappskedar. Men även en fröken Signe Karolina Mickelsson omnämns i testamentet. Vem hon var är nästa steg i efterforskningarna om Lina Hjort.

Om det utöver självbiografin fanns några brev, fotografier eller dagböcker är okänt. Men det tycks nästan otroligt att det inte skulle göra det med tanke på Linas alla vänner och bekanta runtom i landet. Var tog de i så fall vägen? Vad stod det i dem? Fanns där ytterligare pusselbitar till vem Lina Hjort var, vilka hon älskade och hur hon levde sitt liv?

 

De lesbiska spåren ^

Det finns mycket som pekar på att Lina Hjort levde i relationer med andra kvinnor. Först och främst är det myten, den kollektiva sanningen bland de i Kiruna som känner till Lina, att ”alla vet” att hon var lesbisk. Sedan har vi Henny Modigs dotter, Annelie, som i en telefonintervju berättade om när hon tillsammans med sin mamma besökte Lina Hjort i Centrumhuset år 1955. Då bodde hon ensam där men Henny sa att Lina länge bott med en annan lärarinna och att de hade en kärleksrelation. Vem denna kvinna var visste dock inte dottern. I förfrågningar i olika Facebook-grupper med historiskt intresserade har frågor ställts flera gånger; Vem var det som Lina bodde med? Känner någon till namnen på de partners hon haft genom åren? Svaren har då ofta handlat om att man inte vill ”lämna ut” någon eller ”skvallra” då de inte tycker att Linas sexualitet är viktig och att sådant är ofint att prata om.

Men för oss som söker efter våra rötter, efter vår historia, är det inte att prata med ”elaka tungor” att berätta om Lina Hjorts kärleksaffärer. Det är snarare tvärt om; att de som fortsätter att osynliggöra den normbrytande historien upprätthåller de strukturer som en gång gjorde att sådana som vi var kriminella eller klassades som sinnessjuka och perversa. För oss är det en hyllning att prata om Lina Hjort som lesbisk. Vi längtar efter att Lina Hjorts minne, tillsammans med många andra, äntligen ska få berättas ärligt och öppet. Men då materialet som finns kvar är så begränsat har vi bara våra tolkningar av fragmenten att gå på. Vi måste ta till vår fantasi, våra lesbiska glasögon för att söka efter spåren.

I den del av Linas självbiografi som i ”Norrbotten” från 1966 fått namnet ”Kvinnan i samhället” finns ett flertal händelser och meningar som omnämns i tät följd efter varandra. Det är Maja, en ”hjärtegod människa” som senare bosätter sig i Uppsala som städar och lagar mat åt Lina och som hon umgås tätt med i över 20 års tid. Det är stycket om vännerna som skrattar åt att Lina har en karl boendes hos sig men att det inte gjorde nåt då ”de kände mig alltförväl”. Det är Lydia Wahlström på besök, Linas stora förtjusning över Selma Lagerlöfs böcker och beskrivningarna av sig själv som ”pojkflickan” som ville få samma frihet som pojkarna. Det är den goda vännen fröken Wollenhaupt som i hällregnet kommer till Lina med en stor kvast blommande ljung och som antagligen är samma Wollenhaupt som senare bor i Östersund tillsammans med en annan kvinna. Det är den halta lärarinnan Blenda som är ”god vän med samma flicka som jag” och som dagligen kommer på somrarna och hälsar på Lina. Det är Blendas beundran för Ellen Key som i Strindbergs bok ”Svarta fanor” (1904) omskrivs som en lesbisk blåstrumpa och som väckte stor uppmärksamhet. Det är rösträttsrörelsens täta band till kända lesbiska profiler. Det är Linas berättelse om att syftet med Blendas äktenskap berodde på hennes stora längtan efter barn, inte en man. Det är Linas längtande blickar åt det håll som Blenda brukade komma ifrån efter att hon dött. Det är nuckorna som, utan att motivera varför, anonymiseras i Linas berättelser. Det är alla maskeradfester och uppvaktningar där de leker med könsuttryck, att de turas om att fria till varandra och i dikterna skriver om sig till karlar. Det är de många beskrivningarna av andra kvinnors skönhet. Det är dikten om Fredrika Bremers underliggande begärliga och avundsamma blickar på Linas vänner som fria, sköna och kompetenta. Och kanske, kanske, finns det små lesbiska vinkningar i dikten från Linas 50-årsfest; Utan prinsgemål, katters kör, gården som målats lila, en sådan värme att en eldsvåda bröt ut och att hon hamnat i kurran om elden inte släckts.

Men det handlar också om det som inte nämns. Den stora frånvaron av att omtala män som något annat än vänner, kollegor, konkurrenter eller fyllbultar. Att Lina inte någonstans i sin självbiografi pratar om att hon någonsin blivit förälskad, ens övervägt att gifta sig eller velat skaffa egen, traditionell familj. Istället tycks hon målmedvetet ha skapat sin egen form av familj tillsammans med andra kvinnor.

Och i en lesbisk fantasi och möjlig verklighet, är det i himlastormande förälskelsemani som Lina kommer hem från Nordiska skolmötet i Stockholm år 1910. Där har hon och Blenda spenderat många timmar tillsammans, vandrandes runt i Stockholms sommarprakt. De har förundrats över parkernas blomsterbänkar med rosor och skimrande vattenfontäner. Lina vill föreviga resan till Stockholm för alltid. Hon drömmer om att bygga ett hotell högst upp på Luossavaara. Där ska det anläggas fontäner som kastar sina vattenstrålar bland rosor, palmer och tropiska blommor. Vattenstänken ska vara som olikfärgade ädelstenar då de återspeglar alla naturens färger. Det är ju klart, att då man ser så mycket vackert, vill man försöka flytta alltsammans dit, där man bor. Linas liv har visat henne att ingenting är omöjligt. En fattig jänta kan bli lärarinna. På bara några år kan den modernaste av städer växa upp mellan två fjäll. Hon kunde bli byggmästarinna. Och en oäkting till kvinna kan hitta kärleken i en haltande lärarinna och bygga ett liv tillsammans. Varför då inte leda in golfströmmen mellan fjällen för att skapa ett tropiskt klimat på en fjälltopp?

Författare: Elfrida Bergman, projektledare.

Mer material om Lina Hjort

I det lesbiska museets arkiv finns digitala kopior av Lina Hjorts självbiografi.

Vet du mer? Tipsa oss gärna på odyssé@lesbiskmakt.nu

Lina Hjort