Projektledarna tatuerar in sig i historien

Om projektet

Varför vi gör projektet ^

Den historia som presenteras på våra museer är inte objektiv, utan tolkad genom en patriarkal, heteronormativ, kolonial lins som ger en vinklad bild av historien. Majoritetssamhället är så vana vid att kunna spegla sina liv och sin historia i de normativa berättelserna att de ofta inte ser att deras historia är en smal version av verkligheten och att den skrivits på bekostnad av andra grupper i samhället. För oss som bryter mot normerna kring kön och sexualitet är nästan varenda museibesök en påminnelse om att vi och människor som oss har setts som irrelevanta och skamliga. Vi har osynliggjorts i så stor utsträckning att det kan verka som att vi inte ens har funnits.

Riksutställningar skrev 2015 i rapporten Museerna och HBTQ  att upplevelsen av historielöshet leder till ”rotlöshet, ensamhet och frågor om identitet. De blinda fläckarna i historieskrivningen påverkar individer, grupper och hela samhällen”.  Forskning visar att den psykiska ohälsan hos unga hbtqi-personer i dagens Sverige är stor. En fjärdedel av unga homo- och bisexuella kvinnor i Sverige uppger att de har försökt ta livet av sig. I Norrbotten är det dubbelt så vanligt att homo- och bisexuella personer lider av stress än heterosexuella och varannan homo- eller bisexuell person uppger att de har svårt att lita på andra människor.

Genom tidigare erfarenheter i projektgruppen av arbeten med projektet Queering Sápmi, researcharbete inför föreställningen “Missionären” om lesbiska inom Fjällmissionen, Arkiv Q vid Härjedalens Fjällmuseum där vi demokratiserade historieskrivningen utifrån intersektionella perspektiv samt konsultuppdrag för Riksutställningar inom normkritik och antirasism har vi nära relationer med Sveriges museer och en stor erfarenhet av att jobba med normkritisk historieskrivning. Just nu genomförs några insatser och projekt som arbetar med att demokratisera historieskrivningen ur ett hbtqi-perspektiv på våra museer. Men de domineras av ett sydsvenskt storstadsperspektiv. I dessa projekt är queer historia från norr om Dalälven i det närmaste obefintlig och om Norrland alls nämns är det som en plats man lämnat, valt bort. Så som det eviga upprepandet av det entydigt heteronormativa blir ett aktivt osynliggörande av det queera, gör upprepandet av att svensk queer historia utspelar sig i de södra delarna att “queer historia” nästintill blir omöjligt att konnotera med “norr om Dalälven”.

Som queer norrlänning finns det i princip inga andra historiska berättelser att identifiera sig med än de som återskapar Norrland som en plats där det är svårt att vara queer, vilket riskerar att förstärka bilden av att det fortfarande är så. Eller som en av deltagarna i vår förstudie uttryckte det; “Jag förstod att jag var lesbisk och då visste jag att om fem år kommer jag bo i Stockholm”. Vi vet dock att normbrytare har valt Norrland i flera hundra år.  Tillsammans täcker deras livsöden både större och mindre samhällen i alla norrländska län. Vi står just nu mitt i arbetet att gräva fram så mycket material om dem, och andra, som vi bara kan hitta. 

Genom Lesbisk Makts arbete med att samla lesbisk historia i hela Sverige har vi dock insett att Norrland kräver andra strategier än historisk forskning i södra Sverige. Avstånden är stora, det av institutioner insamlade materialet inte lika gediget på grund av att lesbiska har organiserat sig på andra sätt här. Det tar längre tid. Man behöver vara på plats på de små orterna, prata med folk, knacka dörr och gräva i privata förråd och bodar. Inte heller de samtida lesbiska i Norrland har skildrats i någon högre grad.

Det finns mängder av berättelser som skulle vara till gagn för unga lesbiska att få ta del av, för att få tillgång till strategier, öka deras tillhörighet till ett gemensamt lesbiskt community och stärka deras tilltro att de kan skapa sig ett gott liv oavsett vilken plats de väljer att leva det på. 

 

Arkivbild från Vilhelmina-trakten

 

Projektets syfte ^

Syftet med projektet är att stärka norrländska, lesbiska och queera ungdomars rättigheter, inflytande, identitet och psykosociala hälsa, skapa ökad delaktighet i kulturlivet samt främja demokrati. Projektet ska utforska metoder för att skapa samhörighet och gemenskap för lesbisk och queer ungdom som åtskiljs av stora geografiska avstånd. Tillsammans med målgruppen ska projektet skapa och sprida ny kunskap om Norrland, lesbiskhet och queerhet och utgöra en plattform som gör det möjligt för ungdomar att förstå, skapa och återskapa sig själva, sina identiteter och relationen till ett historiskt och samtida community i de norra länen. Projektet ska motverka rotlöshet och ensamhet och utforska metoder för att skapa samhörighet, gemenskap och grupptillhörighet som går bortom normativa gränser såsom funktionalitet, könsuttryck, etnicitet, klass, könsidentitet och generationstillhörighet. Syftet är att stärka målgruppen och tillsammans med dem utveckla verktyg och strategier för fortsatt organisering även efter projektets slut. 

Det konstnärliga mentorsprogrammet syftar till att ge målgruppen makt, tolkningsföreträde, strategier, verktyg och stöd att uttrycka sig. Projektets samarbete med museer och arkiv syftar dels till att stärka ungdomarnas delaktighet i kulturlivet, dels att öka institutionernas kunskap och medvetenhet om normkritisk historieskrivning samt hur de kan arbeta med detta gentemot barn och unga.

Projektet ska bedriva en gedigen research av historiska och samtida berättelser om norrländsk lesbiskhet och queerhet för att demokratisera historieskrivningen, fylla i de blinda fläckarna, utmana de patriarkala och sydsvenska definitionerna samt bredda den normativa bilden av Norrland ur ett intersektionellt perspektiv. Projektet ska problematisera majoritets- och minoritetsperspektiven, utmana vad som ses som “centrum” och “periferi” samt vilka som är “vi” och vilka som är “de andra”. Vi ska kartlägga och skildra hur lesbiska och queera i Norrland, historiskt och idag organiserar sig och sina relationer samt bygger strategier och verktyg för att överleva och bygga liv som är möjliga att leva i ett samhälle som förtryckt och än idag förtrycker såväl kvinnor som hbtqi-personer. 

Vidare ska projektet bjuda målgruppen, men också allmänheten, på lesbiska händelser, erfarenheter och upplevelser samt skapa lesbiska platser där de en gång funnits men raderats bort. 

Slutligen ska projektet vara en stark motröst till de strömningar som försöker kidnappa och förenkla kulturarvet för att legitimera en rasistisk, sexistisk och homofob politik och samhällsdiskurs.

 

Bild från det lesbiska museets premiäröppning i Östersund

 

Målgrupp ^

Projektets primära målgrupp och aktiva deltagare är unga personer som bor i eller på annat sätt har anknytning till något av de fem norra länen och som identifierar sig som lesbiska eller queera. Vår definition av “lesbiska eller queera” involverar alla som själva identifierar att de har lesbiska erfarenheter/begär eller en önskan om att få det, oavsett kön, sexualitet eller könsuttryck. 

Deltagarna i Mentorsprogrammet ritar varandras porträtt

 

Att skriva lesbisk historia ^

Har ni hört talas om kvinnorna som bodde tillsammans i början av 1900-talet och sedan begravdes sida vid sida på en kyrkogård i Umeå? Tänk så mäktigt med två kvinnor som valde bort män och istället valde varandra. En kvinna jag pratade med häromveckan berättade att hon då och då tänder ljus på deras grav. Vi blev så peppade på att åka dit och hålla en lesbisk hyllningsceremoni! Det skulle kännas oerhört fint. 

Du vet de där Frälsningsarmé-tanterna inom Fjällmissionen på 40-talet som spelade dragspel så det stod härliga till och vigde sitt liv åt striden? Har du tänkt på att de kanske hade fler skäl att inte gifta sig? Tänk så valde de ett liv i Frälsis för att de där till och med uppmuntrades att inte gifta sig! Vi hörde om fyra kvinnor som höll ihop i decennier, två par som bodde i grannstugorna på en gård. Deras släktingar säger att de aldrig såg en karl sätta sin fot i närheten och att de med stor sannolikhet var mer än bara vänner. 

Har du varit i Shakebao någon gång? Nä, inte vi heller. Men i kinesiska medier gick nyheten varm om studenten Niu Xiaoyu som lämnade sin pojkvän för att bli skogsarbetare i den norrländska kvinnostaden där lesbiska poliser slår halvt ihjäl de män som vågar sig dit. Vi föreställer oss att Shakebao ligger i en avlägsen fjälldal i Härjedalen eller Jämtland. Det kanske är en lesbisk komplott som gjort att SJ slutat med nattågen till Östersund?

Just när vi flyttat till Umeå hörde vi historien om en man och en kvinna som hux flux kom resande genom inlandet och köpte en liten gård i Norrbotten. Där levde de sedan av jordbruk, jakt och annat, precis som vem som helst. Åren gick och de blev självklara i bygden, även om de aldrig fick några barn. Efter några decennier gick tanten bort. Gubben blev ensam ett par år innan även han trillade av pinn. Och då, när kroppen skulle göras iordning för begravningen, upptäcktes det att han hade en kvinnokropp. Tänk… Om han dött först hade säkert tanten tagit hand om hans svepning och vi hade aldrig fått veta. Undra vad de hade för historia. Vad lämnade de bakom sig i södern? Var det därför de kom resande så plötsligt från ingenstans? Var han en transman? Eller var de två kvinnor som till varje pris ville leva sitt liv tillsammans? Som var beredda att offra allt välbekant för den karga Norrbottensjorden och att en av dem för resten av livet fick leva i en spelad identitet? Vilka var de när ingen annan såg? 

Har du någon gång sett en kvinna sitta på en bänk vid strandpromenaden vid älven, läsandes ”Ensamhetens brunn”? Det är en gammal finfin tradition serrö. Du skulle bara veta vad det betyder.

 

Arkivbild.

 

All historia är tolkad
För människor som lever i samklang med normerna är det ofta inte viktigt med sexualitet när en pratar om historia. Men det går också att vända på det; att sexualitet är jätteviktigt i den traditionella historieskrivningen. Så viktigt att nästan alla livsöden beskrivs i heterosexuella termer. Bara födelse och död är lika för alla, annars är det de heterosexuella livshändelserna som finns bevarade i arkiven; förlovningar, giftermål, barnafödande och arvingar. I kyrkböckerna kan det verka som att de som inte gifte sig eller fick barn inte hade något liv mellan att de föddes och att de dog. Alla som inte levde heterosexuellt, i heteronormen, är nästan osynliga i arkiven. Eller så förklaras deras ”avvikande” liv på ett sätt som är logiskt i ett heteronormativt perspektiv;

Selma Lagerlöf var halt och kunde därför inte hitta sig en man på dansbanorna, istället försjönk hon i sagornas värld och levde ensam.

I själva verket hade Selma en oerhört stor bekantskapskrets och hade två kvinnliga relationer med Sophie Elkan och Valborg Olander som var så nära att de till och med fick egna rum i Selmas hus, Mårbacka.

Småskollärarinnorna som bodde tillsammans gjorde det av ekonomiska skäl. 

Ja vissa gjorde det av ekonomiska skäl, andra bodde tillsammans för att de älskade varandra och delade säng. 

Hon klädde sig i manskläder och bjöd upp flickor till dans. Ingen hade något emot det då hon var bra på att dansa, men nog var hon lite galen alltid. 

Könsöverskridande, att klä sig i ”motsatt köns” kläder, ses ofta som ett tecken på galenskap eller bara som lek. Alternativt som att det är praktiskt med byxor för en kvinna som måste arbeta hårt med klassiska manssysslor. Att personen kan ha varit lesbisk, eller transperson, ses inte som ett alternativ.  

Hon klarade inte av sin uppgift som husfru och mor då hon var nervöst lagd. Under perioder var hon så olycklig att hon fick tas in på institution.

Kvinnor som inte lyckas prestera utifrån vad som anses ”normalt” för en kvinna tolkas ofta som att det var något fel på henne. Men med en queer blick blir det möjligt att den psykiska ohälsan hon hade snarare berodde på att hon tvingades in i en roll som hon inte trivdes i. Kanske för att hon var lesbisk, kanske för att hon helt enkelt inte trivdes med att leva ett liv som mamma och hemmafru utan hade andra drömmar och förmågor.  

Arkivbild.

Är historien sann?
Självklart fanns det de som inte lyckades hitta någon att gifta sig med, som bodde ihop för att det var praktiskt eller som lekte med könsuttryck utan att de för den sakens skull idag skulle ha kallats queera. Men det intressanta är att sexualitet och normalitet verkar vara så viktigt att många inte ser de queera spåren ens när de är uppenbara.

Våra normbrytande identiteter, sätt att leva, älska och känna begär har inte bara försvunnit för att våra livshändelser inte ansetts värda att dokumentera. Fram till 1944 var det kriminellt att leva ut sin homosexualitet. Fram till 1979 ansågs vi vara sjuka och kunde institutionaliseras på mentalsjukhus för våra begär. Vi har aktivt dolts undan. Våra brev har bränts upp. Vi har varit en skam. Ofta har vi inte haft barn som berättat våra minnen vidare. Eller så har våra relationer, vår kärlek, våra begär och sätt att leva inte ansetts viktiga. 

Så ja, den mesta av våra museers historia är sann. Men den är ofta bara en liten, liten bit av allt det som är sant. Historieskrivning är alltid att tolka spåren, och ofta tolkar vi in det som vi själva känner till. Att queera ungdomar i Kiruna intresserar sig för Lina Hjort är därför inte konstigt. För vi lever äntligen i en värld där vi är lagliga och anses friska. Nu kan vi skriva vår historia. 

Mer konstigt är det kanske att inte fler intresserat sig för de som levt utanför normen. För tänk så ofantligt spännande det är att undersöka hur dessa människor lyckades leva i en värld som fördömde dem. Vilka strategier hade de för att skapa sig ett gott liv? När samhällets strukturer inte stöttade deras sätt att leva, hur gjorde de praktiskt för att klara sig? Hur hittade de varandra? Vilka ritualer och traditioner skapade de med tanke på att de inte fick gifta sig? Skaffade de barn? Hur stöttade de varandra? Hur säkrade de upp för sjukdom och ålderdom då de inte hade en traditionell familj att falla tillbaka på?

Det är en lyx att kunna identifiera sig med historien. Det är ett privilegium att läsa om sin hembygd och känna att ”den har med mig att göra”. Och det är så viktigt att även vi som inte passar in i normen kan relatera till berättelserna om hur det är, och har varit, att vara människa. 

Lesbiskt brudpar broderat av Ida Isak Isakssson.

 

Vad är lesbiskt? ^

Med “lesbisk” menar vi alla som själva identifierar sig som lesbiska, som nån gång gjort något lesbiskt, som hoppas på att få göra lesbiskt i framtiden, eller som i sitt liv förhållit sig till lesbiskhet på något sätt. Alla kön, könsidentiteter och sexualiteter är välkomna.

Projektets huvudfokus är inte könsuttryck utan sexualitet, närmare bestämt lesbiska begär, erfarenheter och drömmar. Vi vill använda oss av ordet “lesbisk” då lesbisk-specifika erfarenheter är de som ligger oss närmast, då de ofta exkluderas och osynliggörs, men samtidigt frångå en binär uppdelning av kön och genus som skulle exkludera många personer som har lesbiska erfarenheter och begär.

Men ibland är det klurigt! Vi kan till exempel inte veta om våra föregångare skulle ha valt att kalla sig lesbiska om de levt idag, även om de levde i romantiska och sexuella relationer med andra kvinnor. Många som på 90-talet skulle kalla sig lesbiska identifierar sig idag som queera. Det finns en bi-fobi som gör att bisexuella utesluts ur lesbiska sammanhang. Transmän som tidigare i livet identifierade sig som lesbiska kvinnor kanske idag inte trivs i lesbiska rum. Bögar som hellre skapar familj med flator kan bli ifrågasatta. Transkvinnor kan mötas av exkluderande bemötande i lesbiska och feministiska sammanhang.

Samtidigt finns det behov att skapa separatistiska rum. Pridefestivaler, projekt, regnbågsorganisationer, debattörer, begreppen “hbtqi” och “queer” har gjort det till en självklarhet att alltid involvera “alla”. Åtminstone på pappret. I själva verket är det sällan så att “alla” involveras i dessa sammanhang. Homosexuella män har i alla tider varit dominerande inom den organiserade hbtqi-rörelsen när det gäller synlighet men också gällande tolkningsföreträde internt i rörelsen, i representation av vilka som får tala för hbtqi-gruppen, i historieskrivningen och i den politiska debatten. Det hänger dels ihop med en patriarkal värld där män haft mer makt men också med att homosexuella män i århundraden haft tillträde till offentliga platser, till skillnad från lesbiska. Torgen, städerna, parkerna, det militära och sjöfarten har varit bögarnas platser. Män har haft tillträde till politiska sammanhang, styrelserum och arbetsplatser. Män har i alla tider kunnat resa och flytta runt, bo själva och ta anställningar. Bögarnas historia är mer offentlig, enklare att hitta, och har skrivits ned i mycket större grad.

Mycket av den lesbiska historien finns långt ifrån den manliga sfären. Den finns i de privata hemmen, i kvinnorörelsen, bland ensamstående lärarinnor och missionärer. Bögars och lesbiskas historia har mycket lite gemensamt. Går vi tidigare än 1960 är beröringspunkterna i princip obefintliga. Med ett transperspektiv är uppdelningen ännu mer markant då transpersoner än idag ofta utsätts för ett osynliggörande och exkludering även i de mest regnbågsfärgade sammanhang. vårt projekt vill vi fokusera på “lesbiska” men vi involverar också bisexuella och transpersoner. Projektet utgår från ett intersektionellt perspektiv och en definition av lesbiskhet som involverar personer av alla kön och identiteter som enligt sig själva har, eller bär på en önskan om, lesbiska erfarenheter. Det samiska perspektivet är för oss självklart, liksom resandefolken, migration, klass-perspektiv, förståelsen för de olika villkoren mellan kust och inland, funktionsvariationers inverkan på betydelsen av genus, sexualitet och identitet samt att ett modernt lesbiskt begrepp och queerteoretiska resonemang måste problematiseras i arbetet med att förstå historien.

 

 

Vilka är välkomna?
Vår grundsyn är att allt kan vara lesbiskt och att alla är välkomna i vårt gäng. Att alla kan ha lesbiska erfarenheter, oavsett vilka de är idag eller drömmer om att vara imorgon. Vi väljer att tolka världen med lesbiska glasögon på näsan och välkomnar alla som själva vill titta på världen ur lesbiska perspektiv. I projektet utforskar och skapar vi vad som kan vara lesbiskt och är därför väldigt öppna för förslag. Så fort du stiger in i vårt museum är du en del i den lesbiska gemenskapen och lesbiska historieskrivningen.

 

Konstnärligt mentorsprogram ^

Projektet arrangerar två konstnärliga mentorsprogram där unga hbtqi+personer får en lesbisk professionell konstnär som mentor under ett år. Hela gruppen samlas i början och slutet av året, däremellan sker mentorsskapet på Skype och enskilda träffar. Under året skapar både mentorer och deltagare verk som bygger på “lesbisk historia och samtid i Norrland genom tiderna” som sedan blir till en resande konstutställning som visas på museer och konsthallar.

Alla deltagare och mentorer går att följa genom att klicka på de gröna markeringarna på kartan.

Är du intresserad av att vara deltagare i mentorsprogrammet? Maila till odysse@lesbiskmakt.nu så får du ett formulär att fylla i.

 

Några av deltagarna i mentorsprogrammet.

 

Bakgrunden till projektet ^

Projektet “A lesbian guide to everything” och föreningen Lesbisk Makts lesbiska frukostar runtom i landet har nu i några år arbetat för att bygga en lesbisk folkrörelse, arrangerat lesbiska läger och samlat lesbisk historia till ett digitalt arkiv. I början av 2016 påbörjade teamet bakom projektet Queering Sápmi och Arkiv Q vid Härjedalens fjällmuseum, Sara Lindquist och Elfrida Bergman, en förstudie som då inte hade några kopplingar till Lesbisk Makt, om lesbisk historia och nutid i Norrland. Genom några lyckosamma, slumpartade möten förstod vi slutligen att våra verksamheter delar visioner och synsätt. Vi slog våra påsar ihop och började ett fördjupat arbete som sedan ledde fram till detta projekt.

 

Grafisk design av MYCKET

Projektet har formgetts av konst-, arkitektur och designgruppen MYCKET . Allt från grafisk identitet till servis till det rullande museet har kommit till genom en normkritisk, konstnärlig och arkitektonisk process för att bygga en plats där det lesbiska är norm i såväl innehåll som hur rumsligheteten skapar möjligheter för lesbiska aktiviteter och lesbisk gemenskap. MYCKET använder sig i sin praktik av historien för att få stöd i sin samtid och skapa sin framtid. De diskuterar den intima och ömsesidiga relationen mellan det materiella och det sociala. Hur ting och rum spelar roll för konstruktionen av vilka vi är och vad vi kan göra. Och, kanske viktigast av allt, hur formgivningen av dessa kan stötta drömmar och begär i en framtid där det finns plats för oss alla. 

Tillbaka till kartan
Tillbaka till toppen