Aina Andersson

Efterforskningar pågår

Odyssén fick tips om Aina efter att en av hennes målningar visade sig ha en teckning på bakstycket, instucken under ramen. Teckningen skiljer sig från Ainas vanliga konstnärliga uttryck och har även en dikt skriven på baksidan:

Genom våra pågående efterforskningar och tillgång till Ainas journaler från olika institutioner har vi fått reda på följande:

Aina föds 1925 i Njutånger, Gävleborg, och växer upp under fattiga och otrygga förhållanden. När Aina är 4 år blir hon fosterhemsplacerad. Hon är duktig i skolan och konfirmeras med goda betyg. Vid 15 års ålder far hon plötsligt till Stockholm. Där arbetar hon som hembiträde i ett par olika familjer innan hon plötsligt blir tvångsomhändertagen av myndigheterna och inlagd på Beckomberga mentalsjukhus.

Överläkare Snorre Wohlfart, som bara ett par år senare tog initiativ till Sveriges första lobotomier, var en av alla läkare som undersökte Aina och som inte kunde ställa en tydlig diagnos, mer än att hon betedde sig ”underligt” och ”självsvådligt”. 

Institutionaliserad mot sin vilja
Hennes hälsa försämras ju längre tid hon spenderar på sjukhuset och myndigheterna i Stockholm och Njutånger är oense om vem som har ansvar för henne.  Aina flyttas till Säters sjukhus, sedan till Sidsjöns mentalsjukhus i Sundsvall och vidare till Bollnäs. Däremellan flyttas hon ständigt mellan olika avdelningar. Ainas ”homosexuella tendenser” beskrivs som en del i hennes sjukdomsbild.  När hon gör motstånd eller beter sig ”besvärligt” bältas hon och får lugnande injektioner, bland annat med insulin. Enligt journalerna lär hon ha sagt att ”Sådan blir jag för att jag inte får vara ute och dansa med ungdomar i min egen ålder”.  När hon ”sköter sig” på ett sätt som förväntas av kvinnor, genom att exempelvis lägga håret i papiljotter eller klä sig prydligt,belönas hon genom att få tillgång till sina älskade penslar och tillåts måla. Privilegier som godtyckligt tas ifrån henne igen.

Efter ungefär 30 år som tvångsinstitutionaliserad får Aina flytta hem till Delsbo igen där hon först bor på ett äldreboende, sedan får hjälp att bo i egen lägenhet. Hon går målarkurser, läser engelska och lär sig stenografi. Och målar mängder av tavlor som hon säljer eller ger bort. Hon flyttar ofta. En av Ainas vänner berättar att det var tydligt att Aina upplevde en stor frihet i att kunna välja själv var hon ville bo. Varje gång sista flyttlådan var inburen ställde sig Aina i fönstret och sa ”titta vilken fin utsikt jag har nu”.

Många i Delsbotrakten minns Aina, inte minst för hennes många turer på sin vita moped genom bygden, ofta med ett par tavlor på pakethållaren.

Odyssén ska framöver intervjua Ainas vän som hjälpte henne mycket de sista åren, och försöka hitta fler som minns Aina och kan berätta mer om hennes liv utanför institutionerna.


Vet du mer om Aina Andersson? Hör av dig till odysse@lesbiskmakt.nu

 

Från Helahalsingland.se

Dela
Fler lesbiska händelser
Tillbaka till toppen