Linas uppväxt ^
Lina föds i Hietaniemi i Tornedalen den 10 mars år 1881. Varken hon eller storasystern vet vem som är deras far. Vid ett tillfälle säger systern att den gifta skolläraren i byn är hennes pappa, men att Lina har en annan far. Hennes mamma pratar inte om det och Lina frågar inte. Att födas utanför äktenskapet vid den här tiden är en stor skam för familjen och det påverkar Linas liv. I sin självbiografi skriver hon;
En kall vinterdag i mars föddes barnet, detta barn, som var så ovälkommet och föraktat redan i moderlivet. Det blev mottaget med blandade känslor; skam, vanära, missnöje och medömkan från mors, morföräldrars och morssyskons sida. Men under allt detta fanns en glimt av den kärlek, som är över all egoism. Här undras, vem barnet blev likt. Om hon ändå haft sin mors goda utseende! Men ack nej! Ett främmande ansikte hade hon. Hon bråddes inte alls på sin mors släkt. Hon blev den fula ankungen.
Tigga med mormor
Linas mamma bor ihop med sina föräldrar i en liten stuga med ett kök och ett rum.
Mitt första minne från vistelsen i naturen är, att jag satt i solskenet utanför bron och plaskade i vattenpölen. Jag var mycket förvånad över solen och fåglarna. Deras sång tilltalade mig. Jag bakade bullar av lera och vatten och beundrade myrors, skalbaggars och flugors lek. På vintern blev isen på fönsterrutan till de underbaraste växter, och snön på marken blev i mina ögon som glittrande guld- och silverstjärnor i solsken och månljus.
Morföräldrarnas kommer från en rik handlar- och bondesläkt från Finland men när de tvingades fly undan Finska kriget förlorade de allt. Nu försörjer de familjen genom dagsverken hos bönderna i trakten. Om det finns arbete får de anställning dag för dag med att slå hö, skära säd, arbeta i skogen och ta upp potatis. När mormodern blir äldre och inte längre orkar arbeta går hon runt och tigger ojäst bröd, fläsk, fil eller en kopp kaffebönor om hon har tur. Hon älskar kaffe, och det gör Lina med från att hon är väldigt liten. Ibland följer fyraåriga Lina med och sitter i dikeskanten och väntar på att mormor ska komma tillbaka från gårdarna. Det är nervöst att sitta där och vänta. Med vilken min ska mormor återvända från gården? Har hon fått något i påsen eller inte?
En natt vaknar Lina av att mormor suckar tungt i kökssoffan. Hon undrar varför mormor inte kan sova och får svaret; ”Jag är så ledsen för att vi är så fattiga, vi har inte ens ved så att vi kan koka kaffe”. Då stiger Lina upp ur sängen, ut i skogen och hugger loss en gärdesgårdsstör till ved. När hon kommer tillbaka tänder hon eld i spisen och snart sitter Lina med sin mormor och dricker kaffe medan resten av familjen sover i den lilla stugan.
En femårig arbetare
Lina får tidigt hjälpa till och hennes morföräldrar lär henne massor av saker. Hon beskriver sig själv som en ovanlig flicka som mest är som pojkarna. Hon älskar sport och föredrar att vara med sin morfar och lära sig hans sysslor. Hon slår hö, samlar ved, jagar med snara, arbetar i skogen och vrider vidjor åt timmerflottarna. Hon älskar att snickra och tillverkar små leksaker av garn och trä.
När Lina är 6 år börjar hon skolan som ligger nära hemmet. Hon blir snabbt en av lärarens favoriter då hon trots sin fattiga familj är snyggt och rent klädd, har vacker sångröst och bra betyg. Efter skolan brukar hon om vintrarna åka på skidorna som hon har tillverkat själv. Utanför stugan där de bor finns en hög backe och där övar sig Lina på att åka utförs och hoppa i gupp. Hon och kamraterna bygger snökåtor, labyrinter och pojkarna åker skridskor och Lina tittar på. Hennes mamma tycker det är opassande för flickor och vägrar köpa skridskor åt Lina.
När hon är 9 gifter sig mamman med en tremänning. Lina är stolt, dels för att hennes nya pappa är ung och stark och vacker. Dels för att han är duktig på att hugga ved och gräva diken. Men mest för att hon äntligen har fått en far och till och med hans efternamn – Hjort. Nu kommer hon slippa kallas för ”horunge” och bli föraktad. Men snart visar det sig att hennes nya pappa vill att hon ska arbeta ännu hårdare än hon redan gör.
Jag fick dra mer ved än förr. Nu skulle jag skaffa hem så mycket ved att den skulle hinna torka till nästa år. Många gånger hade jag så stora lass på rensläden uppför backen, att jag spottade blod.
Faran i att vara flicka bland män
För att familjen ska spara pengar får Lina om somrarna börja som lillpiga och lilldräng hos en storbonde med tunga arbetsuppgifter och långa arbetstider. Ofta går hon upp klockan 3 på morgonen och i säng vid 9 på kvällen. Lina sätter stor ära i att arbeta hårt och få beröm av de vuxna. Ofta upprepar bonden att ”Den som fort äter och klär sig är en riktig människa”. Maten består av kokt potatis som doppas i kokvattnet. Har hon tur får hon mjölksås med fläsktärningar. Till frukost äter de fil med grädde. Det är så fin mat att man myntar ordspråket ”Ei kaikkea hyvää kerralla – kirkonkäynti ja maitovelli” – ”inte allt gott på en gång – mjölkvälling och kyrkgång”.
En dag då Lina är 6 eller 7 år gammal följer hon med drängen på gården för att hämta hö från rian, torkhuset. Det är vanligt att kvinnorna trampar ner höet i skrindan medan männen lassar på. Men drängen lurar in Lina i rian och försöker våldta henne. Lina klöser och skriker och slåss så mycket hon orkar. Drängen blir rädd för att någon ska höra och släpper henne. Han lämnar gården och husfolket undrar vad som hänt som gjort att han försvunnit så plötsligt. I sin självbiografi nämner inte Lina att hon någonsin berättade för någon vuxen om vad som hänt.
Iscensättning av Lina Hjorts barndom av Kaisi Rosin, Norrbottens museum.
Älskade mormor dör
Bara något år efter att mamman gift sig dör Linas mormor. Det är en stor sorg, inte bara för att mormodern är en av Linas viktigaste vuxna utan även för att Lina tycker att hon är ett helgon som ofta räddar Lina från mammans ilska.
Min mor tålde mig dåligt. Dels var jag bråkig och dels var jag ju född på sidolinjen. Men min mormor var alltid min bästa vän. Hon såg alltid på mig med goda ögon. Och hon tog mig i försvar, även då det inte var berättigat. Min mor ville tukta mig då jag ramlat och smutsat ned min klänning, men då sprang jag bakom mormors rygg. Hon sträckte ut båda armarna som då man leker rymmare och fasttagare och sade åt mor: ”Inte skall du slå flickan för att hon fallit och smutsat sig. Det var ju en olycka”.
Ungdomsåren ^
Blir utmattad och byter bana
När Lina är 15 börjar hon arbeta hos en diversehandlare i en affär som startats för att serva flottarna vid Torneälven. Linas kollega är ett par år äldre och syster med principalen, en högt uppsatt affärsman, och hon låter Lina arbeta i butiken på nätterna medan hon själv roar sig med karlar på deras gemensamma rum. Arbetet är hårt och stressigt och Lina blir så utarbetad att hon är ständigt röd i ögonen av trötthet. En natt måste hon hålla sig vaken för att vänta in flottarnas ankomst och stå redo med öppen butik. Hon lägger sig på kaffebalarna bakom disken men en kund kommer in och blir arg för att hon sover. Hon försöker hålla sig vaken genom att stå upp och tugga hårt bröd, men somnar stående. När flottarna kommer får de banka med sina yxor och järn i väggen och några andra som bor i huset hittar Lina sovandes stående, fortfarande med knäckebröd i munnen. Snart börjar Lina få problem med sin psykiska hälsa. Hon är så sanslöst trött. Hon får plötsliga skrattanfall, är bitter och tål inte sin omgivning. Hennes mamma tycker att hon borde sluta sitt arbete, men Lina tycker det är skamligt att inte klara av sina sysslor. Efter att ha legat sjuk i en vecka och ändå inte blivit frisk förstår hon att hon måste vila och att handelsyrket inte passar henne. Hon åker hem till familjen, vilar och blir sakta bättre. Hon får jobb som sömmerska men även detta arbete innebär stor press. Det förutsätts att hon ska kunna sy både det ena och det andra, även finare sömnad av kläder, men det har hon aldrig fått lära sig. Dagarna räcker inte till så även nu måste hon arbeta om nätterna för att hinna med vad som förväntas av henne. Hennes psyke blir återigen sämre och en natt lägger hon sig i en mörk vindsskrubb på arbetsplatsen och vaknar inte förrän ett dygn senare. När lärarinneseminariet börjar på hösten slår hon slag i saken och anmäler sig till tentamen. Lina Hjort har bestämt sig. Hon ska inte vara handlare och inte sömmerska. Hon ska bli lärarinna!
Lina börjar studera
Lina har gått i finskspråkig skola hela sin uppväxt och för att bli lärarinna måste hon klara intagningsprovet och all utbildning som är på svenska. Men Linas motivation är stor. Hon vet vad det innebär att arbeta hårt sedan småbarnsåren och hon vet hur det är att inte ha makt över sin arbetssituation och hur dåligt det får henne att må. Tanken på att hon, som alltid varit en föraktad tiggarunge, ska bli småskolelärarinna, sporrar henne. Från sin konfirmationslärare får hon 30 kronor för att köpa böcker och hon får ett par stipendier. Samtidigt får hennes styvfar arbete på järnvägsbygget mellan Kiruna och Narvik vilket gör att familjen får råd att låta Lina studera vidare. Och som genom ett trollslag kommer hon in! Hon förstår det inte själv, men på något sätt har hon klarat av det. Hennes tid på seminariet blir full av nya vänner och erfarenheter. Samtidigt som Lina studerar flitigt har hon sitt livs roligaste tid. Hemma i byn har det ansetts syndigt att dansa men nu får hon lära sig. En kväll när några studenter ska gå till finska sidan av Haparanda stannar de på bron över Torneälven där hon får sina första danslektioner av en kamrat. Det blir en tradition att varje gång stanna mitt på bron och dansa en stund. Eleverna hittar på bus, skriver ramsor som de läser för varandra och smiter in i lärarrummet för att läsa böcker som de annars inte kan få tag på. De besöker Frälsningsarmén, katolska kyrkans körkonserter i Torneå och cirkus. Men när skolans styrelse får reda på det blir de förbjudna att besöka dessa ställen igen. En gång arrangeras en maskeradbal i Torneå och Lina blir nyfiken. Hon vill så gärna se och veta hur det går till på en maskeradbal! Hon tar med sig några kamrater från skolan, ordnar med slädskjuts och de far dit. Men när skolledningen får reda på att de varit där blir Lina nästan relegerad och är nära på att förlora sina stipendier. Som tur är vet de att Lina är en av de skickligaste studenterna och hon får fortsätta sin utbildning. Även i sitt framtida liv kommer Lina ständigt röra sig mellan lek och allvar, parera att å ena sidan möta stor respekt av sin omgivning och å andra sidan utmana vad samhället tycker är lämpligt.
Kiruna lockar
Om somrarna, när seminariet i Haparanda tar lov, åker Lina för att hälsa på familjen. I och med styvfaderns arbete på järnvägen har de flyttat till Linaälv utanför Gällivare och fått det bättre ställt. Genom att även systern fått arbete, på ett kafé, har de råd att köpa en häst, en ko och en gris. Men allt är inte rosaskimrande lyckligt för familjen, tycker Lina. Systern har inlett en relation med en man som Lina inte alls tycker om. På något sätt har han lyckats charma in sig hos systern, trots att han super, slåss och stjäl. Lina försöker få sin syster att glömma honom, och om det inte går är hon beredd att låna pengar så att systern kan resa till deras moster i Amerika. Systern lovar att glömma honom när Lina åker tillbaka till seminariet. Såväl modern som systern skriver i sina brev till Lina att relationen är över. Men året därpå när Lina är tillbaka i Linaälv visar det sig att de ljugit för att inte oroa Lina och störa henne i studierna. Systern har förlovat sig med mannen och även haft lysning utan att berätta. Det ska senare visa sig bli ödesdigert för de båda systrarna.
I samma takt som järnvägsbygget kryper uppåt fjällen flyttar Linas familj efter. Snart har rälsläggningen kommit så långt att man från järnvägen kan gå fram till Kiruna där de första stugorna har börjat byggas i järnvägsbacken. Det strömmar till rallare och familjer som lockas av de goda tiderna och stora möjligheterna till arbete. Även Linas familj bygger sig en stuga där järnvägen tar slut, som kallas ”Tippen” eftersom järnvägen lossar, tippar, sin last där.
Fribiljett för ett fruntimmer
Lina sitter på en dynamitlåda på ett skumpande tåg som sakta ringlar sig över hjortronmyrar och fjällbjörkssnår. Hon har ont i hela kroppen av att ha suttit på tåget i 6 timmar sedan de lämnade Gällivare, och är beredd på att det kommer ta minst ytterligare 6 timmar innan hon kommer fram. I fjärran ser hon Sveriges högsta fjäll och hon förundras över hur hon som kommer från platta Tornedalen kan känna sig så hemma här. Det luktar svett, krut och sprit i vagnen. Runt henne sitter rallare och andra arbetare som ska söka lyckan i Sveriges Klondike, framtidsstaden Kiruna. De super och spelar kort. Några av männen sneglar på henne och viskar med varandra. Kanske tror de att hon är prostituerad, trots att banverket noggrant kontrollerar kvinnorna som de ger tillstånd att åka med tåget. Hon känner sig olustig och rädd, men mest arg. Alla dessa män som super bort sina familjers liv! Aldrig att hon någonsin ska bli beroende av en karl!
Sin andra sommar efter seminariet i Haparanda åker Lina den långa vägen med tåg till familjen i Kiruna. Men järnvägen är huvudsakligen avsedd för godstrafik och i bästa fall tar färden mellan Gällivare och Kiruna 12 timmar. Om det snöar eller stormar tvingas tåget bli stående eller återvända till Gällivare. Som sittbänkar används dynamitlådor och annat gods och de som inte lyckas sätta sig på något av detta får slå sig ner på golvet. Dessutom är tågen fulla av rallare och berusade män som ska söka lyckan i den nya gruvan. Myndigheterna vill förhindra att Kiruna blir som Gällivare, fullt av arbetslösa rallare och prostituerade kvinnor och kontrollerar därför resenärerna noggrant. Som kvinna måste man ha någon som svarar för sig, att man är gift eller nära släkt med någon av passagerarna. Säkerheten kan inte garanteras, men Lina måste till sin familj. Hon går därför till baningenjören för att få särskilt resetillstånd. På biljetten står det;
Statsbanan Gellivare-Riksgränsen
Södra distriktet
Fribiljett å arbetståg
för ett fruntimmer
(Lina Hjort)
Från Gellivare till Kiruna o åter.
Arbetschefen
Gäller för den 22/8 1900
Under resan är Lina rädd för männen som spelar kort, dricker sprit och försöker prata och retas med Lina. De skrattar åt henne då hon inte svarar. Men en man ser att hon är rädd och får de andra att lugna sig. 12 timmar senare är hon framme i Kiruna.
Lärarinnan som vill göra affärer
I slutet av vårterminen 1901 sitter Lina med sina studiekamrater på firandet av sin examen. Lina har studerat hårt och det är både med glädje och sorg som hon lyssnar på barnkören som sjunger ”Litet bo jag sätta vill”. Hennes ögon tåras vid tanken på det stora ansvar som hon snart ska få över mängder av barn och att det nu är dags att säga adjö till sina vänner som ska spridas ut på landets skolor. Lina vill vara med sin familj. Dessutom har besöken hos dem i Kiruna väckt en särskild känsla i Lina. Hon älskar fjällen och känner sig märkligt hemma där. Så nu lämnar hon Tornedalen för gott och beger sig åter med järnvägen till staden som sakta håller på att byggas upp mellan fjällen.
Linas syster och svåger bor bara några hundra meter från den blivande stationen i Kiruna, nära Privathotellet. Det är liv och rörelse överallt, alla timmar på dygnet. Många super, spelar kort, slåss och vrålar om nätterna. Lina är, som de flesta kvinnorna i staden, rädd för att gå ut när det är mörkt. Överallt har människor byggt stugor av spillvirke från dynamitlådor, med glipor så stora att snön yr in om vintrarna och myggen kan flyga genom väggarna. Dessutom råder det stor bostadsbrist. Samtidigt sjuder stan av framtidstro och disponent Hjalmar Lundbom är fast beslutsam i att staden ska bli den modernaste i landet. Sjukstugor, fotografateljéer, arbetarbostäder, köttbutiker och stall byggs om vartannat. Lina förstår att det kommer vara en bra affär att bygga ordentliga, stora hus med flera lägenheter och rum som hon sedan kan hyra ut till de som anländer till staden. Hon äger bara 35 kronor (ungefär 2000 kronor med dagens penningvärde) men får låna för att köpa sin första tomt.
Skolfröken i Kurravaara ^
Samtidigt som hon planerar sitt första hus blir det två lärarinneplatser lediga. Helst vill hon få jobbet på en skola inne i staden, men den tillsätts av en mer erfaren lärarinna och Lina hänvisas till skolan i Kurravaara, 12 kilometer utanför Kiruna. Hon måste skida eller vandra på en kärrväg, alternativt betala 15 kronor för skjuts med droska. Med en årslön på 450 kronor (26.000 kronor med dagens penningvärde) är det alldeles för dyrt. Hon får bo i skolhuset där det bara finns en tältsäng. I sin packning har hon lite sängkläder och husgeråd. För att få sittplatser barkar hon timmerstockar. Bord och byrå tillverkar hon av packlådor. Varje lördag eftermiddag, när lördagsskolan är slut, tar hon sig den långa vägen till familjen inne i Kiruna. för att bygga på sitt hus. På söndagskvällen går hon tillbaka till skolan igen.
När hon tar emot sin första skolklass förstår hon att de flesta av barnen inte kan läsa. Främst är det samiska barn som bor i Kurravaara och motståndet till den påtvingade svenska skolgången är stort bland både föräldrar och barn. Men Lina är nyutexaminerad och motiverad att göra sitt allra bästa och bestämmer sig för att hon ska få alla barnen till att läsa. Hon är dessutom en del i sin tids rasbiologiska uppfattning om att samer är en lägre stående grupp i samhället och att de behöver fostras in i den svenska kolonialmaktens definitioner av vad som är rätt och fel och hur en människa ska vara. Efter skoldagarnas slut far hon hem till barnen för att hjälpa dem med läxorna. För de samiska familjerna är hon en auktoritet, en representant för den svenska staten, och de har inte mycket annat val än att släppa in Lina. Men hon märker tydligt att de tycker att hon är sträng och att hon är oönskad. När familjerna är ute till fjälls och Lina säger att de måste vara i skolan blir hon hotad till livet. Dessutom känner hon sig otrygg om nätterna när stormarna tjuter runt husknutarna och vargflockarna ylar i skogen. Hon är övertygad om att det spökar i huset och en natt tar sig en varg fram till förstugan, ditlockad av lukten av surfisk som Linas värdfolk förvarar där. Hon flyr skräckslagen ut från skolhuset till närmsta granne och får hyra ett rum hos dem, ett äldre par, istället. Men trots att den gamle Erik går upp och kokar kaffe om nätterna när Lina inte kan sova, så trivs hon inte. Hon bestämmer sig för att om hon inte får jobb inne i Kiruna kommer hon att sluta som lärarinna.
1902 söker hon därför upp Kiruna stads grundare, Disponent Hjalmar Lundbohm. Han sitter i ett skolrådssammanträde när Lina stormar in och ber att få tala med honom.
Jag är ung och frisk och får jag ej plats i KIruna kan jag nog skaffa mitt levebröd på annat sätt, säger hon.
Ni är redan antagen här, svarar disponenten.
Lina ordnar kvickt en vikarie i Kurravaara och blir förflyttad till Kiruna.
Värt att nämna är att Hjalmar Lundbohm kunde jämföras med en kunglighet. Han umgicks med prins Eugene, landets främsta konstnärer och ingenjörer. Nog för att han levde nära folket och engagerade sig i skolfrågor och barns rättigheter. Men det måste ha krävt både mod och självförtroende av Lina att våga söka upp honom på detta sätt.
Lina Hjort med elever framför Linnéskolan i Kiruna 1903. Lina står längst till höger på skidor. Fotograf: Borg Mesch
Lina bygger sitt första hus ^
Med arbete inne i staden blir det lättare för Lina att bygga på sitt hus. Det mesta göra hon själv och mycket av byggmaterialet ordnar hon gratis eller till lågt pris. Hon får tillåtelse att plocka upp Bolagets överblivna tegel som sjunkit ner i dyn nere vid Tippen. En natt åker hon dit med en ung gosse för att lassa teglet på en hästvagn. Den sumpiga myrmarken gör dock att både hästen och vagnen sjunker ner, så långt ner att hästens rygg täcks av vatten och de får springa efter hjälp för att dra upp ekipaget. Men hon får ihop tillräckligt med sten för att kunna bygga sin första husgrund. Virke får hon köpa på kredit och kan påbörja bygget av den första lillstugan. När det provisoriska Privathotellet ska rivas får hon ta rätt på spikarna och tillbringar ett par dagar med att räta ut spiken på egen hand.
Samma sommar som det första lilla huset är klart börjar Lina gräva grunden till sitt andra större hus på samma tomt. Hon köper torrfura av staten. En krona lasset betalar hon för furorna som huggs i Vakkakoski, flottas nedför Torneälven och transporteras med hästar till Kiruna. Hon gräver grunden själv men får hjälp med timringen som sträcker sig tre våningar upp. Hon lejer en snickare som inreder huset som enligt Linas direktiv får mängder av snirkliga utsmyckningar på farstubro och balkong. En hel del arbete utför hon på egen hand, även om det väcker människors förundran och ibland löjelse;
När det andra huset på min tomt byggdes och snickarna kommit ända till yttertaket, stod jag på ställningar och målade huset med ren oljefärg eftersom det byggdes. Bräderna voro mycket torra, ty ännu håller samma färg och det är fortfarande jämt och fint. Huset var i tre våningars höjd åt vänster och därför ansåg jag det lämpligt måla från snickarnas ställning. Högst uppe målade jag mest om nätterna, dels för att folk inte skulle se mig och förlöjliga mig, dels blåste det inte så mycket och så var jag inte i vägen för någon. En natt då jag stod i högsta hörnet kom en kraftig vindpust, och det var på ett hår när, att jag ramlat ned. Mot gatsidan måste jag i alla fall en gång måla mitt på dagen. Jag hade nämligen ingen hög stege och där fanns inga ställningar och jag skulle måla strax under nocken. Då stack jag ut en planka genom vindsfönstret. Min syster satt på plankändan inne och jag måste stå på tå på ena benet på andra plankändan för att nå. Just då gick en av samhällets läkare förbi. Solen stekte hett. Han ropade till mig och sade: ”Det behövs ibland två huvud för att stå på ett ben!
När huset är färdigbyggt inser Lina att hon även behöver källare och förvaringsrum och tar själv itu med att kärra jord under grunden. Samtidigt med allt detta arbetar hon som lärarinna sex dagar i veckan. Snart står Lina även i skuld och har en mängd fordringsägare jagandes efter sig. De vågar sig inte till skolan om dagarna men knackar ofta på systerns dörr. För att komma undan beger sig Lina till en nära vän, en sjuksköterska på epidemisjukhuset. På grund av den smittsamma epidemin av difteri och scharlakansfeber vågar sig ingen dit och Lina lyckas komma undan tills hon äntligen kan börja hyra ut rummen i sin gård. Men hon fortsätter att bygga på tomten. Efter alla utbyggnader har huset slutligen fyra små lägenheter på ett rum och kök, tre små enkelrum och två stora rum. I de stora rummen lägenheterna finns kakelugnar och dessa hyr hon ut främst till lärarinnor. I uthuslängan finns två köksrum. På somrarna delar hon dessutom av vinden med lakan så att ytterligare två rum kan hyras ut. En sommar bor hon själv på vinden;
Jag värmde upp den med en fotogenkamin, vars lampglas var rödfärgat. Jag hade några mattor av oljat vävgarn. Sådana användes huvudsakligen av fotografer. Det skulle nämligen föreställa gräs. Jag hade sytt dem själv. Dessutom hade jag två pallar, som jag själv snidat, under det låga fönstret. I ena hörnet hade jag två långa näverlurar och på väggen ett alphorn. I andra hörnet ett dragspel, två ockarinor och olika sorters munspel, klockspel och bleckflöjt. På väggen hängde en hylla med romaner. Vid en vägg hade jag en trädgårdssoffa med hålig sits och några stolar. Det var hela möblemanget. I den ena mörka snedskrubben hade jag min bädd och en vrå för kaffekokning.
Fattigdom och sjukdom ^
Under Linas första år i Kiruna får systern en dotter, Ingeborg. Efter ett fall från barnvagnen sväller hon upp och det visar sig att hon fått tuberkler som sprider sig i kroppen. Med flickans behov av daglig sjukvård blir den ekonomiska påfrestningen stor. Samtidigt har flickans far, Linas svåger, fortfarande problem med sitt drickande. Han är en av alla män som spelar kort och super upp hela sin lön. Om nätterna har lilla Ingeborg svår värk och gråter och skriker av smärta. Ibland slår den onyktra fadern henne för att hon ska tystna. Linas syster gråter av förtvivlan, men inom Lina växer det en helig vrede. När Ingeborg är 5 år får hon en bror, Fritjof, och snart är hon såpass frisk att hon kan börja skolan. Men bara ett år senare får hon mässlingen och hennes tidigare sjukdom blossar upp igen, nu spridd i hela kroppen. Svågerns supande har blivit allt värre och han har förlorat sitt arbete. Lina lovar honom sin nybyggda gård om han bara slutar supa och han är nykter en månad men är snart tillbaka i samma spår igen. Med en dotter som skriker av smärta och en son som behöver ammas om nätterna får Linas svåger nog och lämnar familjen. Lina hjälper sin syster att söka fattigdomsbevis och skickar iväg dem till Luleå lasarett då dotterns behov av vård nu är akut.
Lina går hon hemma och oroar sig. Hon blir tungsint och närmar sig återigen den psykiska ohälsa som hon hade för några år sedan. Hon börjar umgås med en lärarinna som är engagerad i en frikyrklig förening. Lina har en orgel och lärarinnan brukar komma dit för att spela Sions toner och sjunga.
Hon satt ofta hos oss och jag tror att hennes avsikt var att med sin sång kristna det hemmet. Men där hade sorger, försakelser och det vilda rallarlivet satt en hård stämpel och gjort jordmånen karg. Vi hade tillägnat oss den knotiga fjällbjörkens natur, och henne sång kunde ej mjuka upp sinnena i den bemärkelse hon tänkt sig. Men vi älskade sång och musik. Jag lånade hennes sångbok och spelade dagligen missionssånger. Jag trivdes gott att vara med henne, för hon var mild och god och saktmodig. Det kändes som man kommit från öknens hårda storm till vilostället vid källan. Jag var dagligen tillsammans med henne i flera år och jag kommer med stor tacksamhet ihåg min glädje över att få umgås med en människa, som var helt annorlunda dem jag förut mött. Henne träffar jag numera också någon enstaka gång, men sedan jag började arbeta för rösträttsrörelsen, skildes våra vägar så småningom.
Efter flera turer till kurhem i Skåne och Luleå får flickan slutligen åka hem då det inte finns mer att göra. 1910 dör Ingeborg.
De många väninnorna ^
Med systern och systerbarnen på annan ort börjar Lina träffa nya människor. Länge hyr hon ut rum till alla möjliga människor, familjer, rallare och arbetare. Men snart tröttnar hon på supandet och börjar nästan uteslutande hyra ut åt lärarinnor och andra kvinnor. Sin kammare på andra våningen låser hon aldrig, den står öppen för hennes bekanta att använda. Hon skaffar sig ett piano dit och ofta när hon kommer hem är hennes väninnor där för att spela och umgås.
Det är också här som de lesbiska tolkningarna börjar komma in. I sin självbiografi berättar Lina om flera olika kvinnor som hon träffar. Ibland är det bara korta möten där Lina ofta omnämner kvinnornas skönhet;
Vid sjöstranden låg en fotografiateljé. Jag avundades dem som bodde där, ty deras stuga låg så vackert till. En blomsterrabatt prydde väggen åt söder. Den sommaren var särskilt vacker. Sjön låg oftast spegelblank och ofta var det soligt och varmt. Flickorna som skötte ateljén voro unga glada skånskor. De klädde sig i ljusa vackra kläder och sågo ut som nyutslagna rosor. De brukade om kvällarna ro ut på sjön”.
Bland de kvinnor som Lina omnämner finns det relationer som varar i decennier. Emellanåt är kvinnorna namngivna, och ofta nämns deras namn som om Lina i sin text förutsätter att läsaren ska veta vilka de är.
En flicka hade jag svårare att bli bekant med. Hon föreföll att vara högdragen. Men sportintresserad var hon och det var även jag. Då jag 1905 besökte sommarkurser i Uppsala fick jag en dag brev från denna flicka. Hon ville träffa mig. Jag kunde inte förstå vad hon ville mig, ty vi hade egentligen inte umgåtts. Det första hon gjorde var att föreslå mig följa med på en resa till Skokloster. Det var jag med om, och på båten lade vi bort titlarna. Så överenskommo vi, att tillsammans göra ett besök i Stockholm, dit ingen av oss varit förut. Vi togo in på ett hotell och måste skriva våra namn i en bok. Så gingo vi till sängs. För var gång vi vände oss, knakade sängarna så förfärligt, och vi började oroa oss, att vi kommit till ett dåligt hotell. Vi ångrade att vi skrivit in våra namn i boken. Innan vi lade oss hade vi köpt frukt och en flaska vin. Vinaffären fick min kamrat göra. Det skämdes jag för. Nästa kväll besökte vi en teater. Jag såg där damer, klädda i vitt och guld, somliga så gott som nakna. De gungade i höga gungor, pratade och sjöngo. Jag minns ej så mycket av det, men jag var mycket generad och sade till min kamrat: ”Hit går säkert inte anständigt folk.” Jag tyckte att allas ögon voro riktade på mig.
Efter uppsalaresan träffades Maja och jag i Kiruna och blevo goda vänner. hon stod i en herrekiperingsaffär. Flera år i sträck brukade hon, sedan hon ätit kvällsmat, komma till mig. Vi sutto uppe om vinterkvällarna och när kl. slagit elva gick hon hem. Vi berättade roliga historier och sjöngo sånger. Ofta voro vi även tillsammans med ett par andra flickor. Hon var mycket intresserad av att laga ett gott mål mat. Så länge hon hade plats i denna affär sportade vi de stunder hon var ledig. Om hon kom hem till mig och jag inte var hemma, tog hon sig för att möblera om i mitt rum. Och då jag kom hem kände jag nästan inte igen mig. Jag var inte alltid så vänlig mot henne som hon mot mig och det förundrade mig, att vänskapen varade i tjugo år.
Ibland har kvinnorna fått pseudonymer eller omnämns som ”en lärarinna” eller ”en flicka”.
De enstaka kvällar som Luleå-lärarinnan hade tid vara inne, hade vi härliga musikstunder. Hon spelade piano så vackert som få kunde det. Hon var mild och god. hon hade ny toalett så gott som var dag och hade således en hel garderob med sig. Allt tog sig bra ut på henne, och vackert gick hon. Hon var som en älva. Jag kände mig stolt att någon gång få göra sällskap med henne till föreläsningarna.
En lärarinna, som jag brukade vara mycket tillsammans med och som jag här vill kalla Annette Järnbröst, såg jag upp till med mycken respekt. Hon hade ett lugnt sätt, sade ej mycket, men var bestämd. Jag tror att det är tysta människor, som i regel väcka respekt. Hon tålde aldrig att man talade illa om någon annan. Om det var något som måste sägas, sade hon det direkt. Hon ville alltid tänka gott om andra. hon hade ett nobelt utseende. Man kunde se, att hon kom från ett fint hem.
Iscensättning/kollage över Linas liv, av Kaisi Rosin, Norrbottens museum
Linas rättighetskamper, för sig och andra ^
Att hjälpa andra och ta mycket ansvar är något som Lina gjort hela sitt liv. Från att som barn inte bara hjälpa till i arbetet utan även ta känslomässigt ansvar och egna initiativ för att glädja sin familj, till att göra allt hon kan för att hjälpa människor när hon ser att samhället är orättvis.
Hon är mycket intresserad av att förstå hur samhället fungerar och hur det påverkar olika grupper av människor. När hennes styvfar mister ett ben i en olycka vid järnvägen anlitar Lina en advokat som ska hjälpa styvfadern att få ersättning för en benprotes. De åker tillsammans till Stockholm för att prova ut benet. Det är en hel del väntetid mellan provningar och korrigeringar och rastlösa Lina, tar tillfället i akt att uppleva staden. Hon får för sig att det skulle vara värdefullt att veta hur det känns att vara arbetslös tjänarinna i Stockholm och går till Frälsningsarmens platsanskaffningsbyrå och låtsas söka jobb. Ett par dagar senare ser hon en annons om ett arbete som portvakt och hör sig för om villkoren för arbetet. Snart provar hon även hur det är att vara fattig arbeterska och hyra rum på Söder. När hon åker hem gläds hon åt att hon varken är tjänsteflicka, portvakt eller arbeterska.
Kvinnorörelsen
En dag när Lina går hem från Bolagsskolan där hon jobbar möter hon doktorinnan Lind. Lind börjar tala om kvinnors ställning i samhället, att de inte har samma rättigheter att bestämma som männen trots att de betalar lika mycket skatt. För Lina är detta helt ofattbart och något som hon själv aldrig tänkt på eller hört talas om. Själv har hon ju fostrats till att kunna allt, göra allt och har fått ett självförtroende som gjort att hon alltid sagt vad hon tycker och påverkat det hon har kunnat. Men rösta har hon ju aldrig fått göra och Lina blir argare och argare ju mer hon tänker på det.
I mina ögon voro både kvinnor och män människor, som hade tanke, förstånd och vilja. Jag fann det därför gränslöst orättvist.
Doktorinnan berättar om att Sveriges kvinnor ska gå in till Riksdagen och kräva förändring, att de ska samla namn på listor i hela landet så att gubbarna i riksdagen verkligen ser att kvinnorna vill ha sina rättigheter. Nu vill hon samla namnunderskrifter i Kiruna, men hennes man, doktorn, tillåter inte sin fru att jobba med rösträtten så att människor märker det. Det är en allt för känslig fråga som skapar mycket konflikt i samhället. Doktorinnan har på något sätt förstått att Lina är en kvinna som människors lyssnar på och som inte är rädd att säga vad hon tycker. Hon ber därför Lina att ta hand om namninsamlingen och att starta upp en rösträttsförening. Men Lina är inte någon mötes-person, hon har aldrig suttit i ett sammanträde och vet knappt vad en förening är. Men samla namn på listor kan hon göra! Snart får Lina stora brev från Stockholm med listor, kvinnosakstidningar och broschyrer. Hon går från gård till gård med listorna, berättar om kvinnorörelsen och samlar namn efter namn. När hon kommer hem om aftnarna är hennes kjolar blöta och frustna nästan som i barndomstiden i Tornedalen. Inte en enda stuga hoppar hon över. Med tiden bildas ändå en förening. Doktorinnan Lind hjälper Lina i smyg men då Lina inte kan det här med ordföranden och sekreterare och hur allting fungerar läggs föreningen ner efter bara ett par år. Snart bildas dock en ny förening och nu är frågan mera känd och inte lika känslig. Fler vågar engagera sig och plötsligt sjuder det av kvinnor i Kiruna som kämpar för rösträtten. Varenda by besöks och Lina har ansvar för området närmast Kiruna. En snöstormig vinterdag ska Lina, ordföranden i föreningen och ytterligare en lärarinna, Blenda, fara till Kurravaara där Lina en gång arbetat i skolan. Snön yr och de tre kvinnorna är fulla av diskussioner om rörelsens arbete och framgångarna med att samla in namn. Lina märker inte att kusken kör fel och snart har det blivit mörkt och vägen tar slut. För att vända mellan de höga drivorna måste kvinnorna kliva ur släden. Men Blenda, som i folkmun omnämns som ”den halta lärarinnan” snart ska bli en av Linas närmsta, pulsar haltandes runt i snön i sin vargskinnspäls, fortfarande exalterat pratande om kvinnosaken. Kusken vänder om och de far åter mot Kiruna då klockan blivit för mycket. När räkningen för transporten sedan kommer står det ”Ett stycke vildmarksresa 9 km”.
Genom rösträttsrörelsen blir det också tydligt att Lina inte längre befinner sig på samhällets botten, likt den som hon befann sig på som barn och ungdom. Hon är fastighetsägare, är självförsörjande och umgås med välbärgade. I rösträttsrörelsen finns det också slitningar mellan vänster och höger, mellan socialister och borgare. Och Lina står till höger.
Blenda var mycket intresserad av rösträttsrörelsen. Och till sinnet var hon socialdemokrat. Hon var god vän med samma flicka som jag. Nästan varje dag om somrarna brukade hon hälsa på mig. Hon plockade böcker ur min kamrats bokhylla och läste. Och så spelade hon och sjöng Sions toner. Ibland var hon som eld och lågor och läste ofta upp dikter, som hon nyss skrivit. Jag var en intresserad åhörare, ty jag tyckte att hennes dikter voro vackra.
1913 har föreningen 150 aktiva medlemmar. Ordförande är Ester Holm, en av Linas hyresgäster. Ester Holm är en flitig och radikal ledare. Bland annat skriver hon ett förslag till en ny lag som ska göra det lättare för kvinnor att skilja sig från sina män. Det kommer talarinnor från Stockholm och andra delar av landet. Bland dem nämner Lina Hjort Frigga Carlberg, Elisabeth Waern-Bugge, Gulli Hertzman och Gulli Petrini. Men först i raden nämner hon den kvinna som var en av de få öppna lesbiska personerna vid den här tiden; Lydia Wahlström. Wahlström var förutom en av de absolut främsta i den organiserade rösträttsrörelsen, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR också en av de starkaste rösterna för kvinnors fria kärlek och sexualitet.
Linas hem blir en viktig plats för rösträttsrörelsen. En av Linas hyresgäster är ordförande i rösträttsföreningen och de håller både möten, middagar och fester i sitt hem;
Möten höllos ofta och livliga diskussioner. Än var det den ena, än den andra frågan som togs upp till behandling. Men oftast gällde det att välja in kvinnor i de kommunala institutionerna. Ordföranden, som bodde i min gård, brukade då bjuda sällskapet till sig och alla tyckte, att det var trevliga aftnar. Där handarbetades och diskuterades. Ofta talade man med förnöjelse om lustiga episoder från namninsamlingen.
1913 har den nationella rösträttsföreningen 17000 medlemmar i landet och lyckas samla in 350 000 namnunderskrifter. 1919 tas det första beslutet för allmän kvinnlig rösträtt i kommunala val och 1921 ändras Sveriges grundlag så att kvinnor även får rösta i riksdagen.
Nuckebo – en plats för kvinnors diskussioner och relationer
Det är första maj. Hemma hos Lina är matsalen fullt av kvinnor som skrattar och pratar. I grupp kallar de sig ”Nuckorna” och Linas hus benämner de som ”Nuckebo”. Lina själv är ”Övernuckan”. Sedan flera år tillbaka turas de om varannan vecka att bjuda hem varandra på surströmmingslag. Men nu är det vårfest. Det är dukat med fjällens första vårblommor och vackert porslin. Teckningslärarinnan har ritat placeringskorten. Bland gästerna finns rösträttskvinnor, lärarinnor, fostermödrar och engagerade i fattigvård. De är belästa, slöjdar, spelar instrument och har akademiska examina. Ibland slår det henne, Lina, vilken resa hon gjort från fattigdomen som barn, till detta. Hon har alltid vetat att hon skulle klara sig, men att hon skulle lyckas bli rik på både pengar och vänner, det trodde hon inte. Dessutom har hon hittat andra som är som hon, som inte heller de velat gifta sig utan som lever tillsammans, två eller flera kvinnor som delar både vardag och fest. Som äger sig själva och sitt livsverk. Hon höjer glaset och utbringar en välkomstskål. Plötsligt går dörren till köket upp. Lina har spårat upp en man som ingen av gästerna känner, som är skicklig på att laga mat och är kvällens passopp vid bordet. När han dyker upp i dörren, iklädd smoking och blankläderskor, bärandes fat med kvällens rätter, tystnar gästerna abrupt. ”Är det en karl?” frågade en av dem ”Ja visst!” sa en annan. ”Han är ju stor och se på nacken!”. Fnissen kvävs så att tårarna sprutar på kvinnorna som är så häpna att de glömmer känna efter vad maten smakar. Kyparen själv förstår nu att han är anlitad för att servera som ett skämt och han skruvar på sig. En man i Nuckebo! Som dessutom passar upp kvinnorna vid bordet!
Efter maten läser de verser och sjunger tillsammans. Vid andra tillställningar har de ibland klätt ut sig, men idag är det bara Hedda Skarpesvärd som gjort det. Hon är klädd som man och läser en vers hon skrivit där hon föreställer sig vad Fredrika Bremer skulle säga om Nuckorna om hon kom dit. Efter prosan avslutar de aftonen med gymnastiska övningar, krälandes på golvet, hoppandes och rullandes med olika benrörelser samtidigt som grammofonen spelar. En sån fröjd det är att få göra precis som en själv vill!
Samtidigt som Lina arbetar som lärarinna är hon nu också byggmästarinna, hyresvärd och kvinnosakskämpe. Världarna flyter samman och många av de som hyr boende av Lina är också lärarinnor, ogifta arbeterskor och samhällsengagerade damer. Genom sina resor på sommarkurser och stora sociala umgänge i såväl Haparanda som på andra platser i landet är det många som känner till Lina och hennes hus. Kanske är det Lina och hennes vänner, kanske elaka tungor, som börjat kalla huset för ”Nuckebo”. Ordet ”nucka” beskrivs i Svenska Akademiens ordbok som en äldre kvinna, ogift eller änka, som är känslotorr eller erotiskt kall och mer eller mindre oangenäm, ibland direkt frånstötande. Säkerligen är det med humor som de i grupp kallar sig för ”nuckorna”. Lina själv ges namnet ”Överstenuckan”.
En gång när Lina kommer hem kommer en av hyresgästerna i Nuckebo fram till henne;
Hon sade till mig: ”Kan du tänka, att nio kattor sutto på bron då jag kom. Det betyder kanske något. Vi ska inte tala om det för någon, för då börjar folk skämta om nuckor och kattor”. Jag försökte kuska iväg kattorna, ty somliga av mina hyresgäster voro mycket förargade över kattlivet. Man bad mig döda dem, men det kunde jag inte. En dag sutto de på staketet. Det såg ut som pärlor på ett halsband.
Vad exakt som menas med ”nuckor och kattor” är inte helt lätt att veta. Men sedan medeltiden har katter setts som i förbund med djävulen och kopplats samman med lustfylld, syndig, kvinnlig sexualitet. Katter hör ihop med häxor, konstiga, udda och ensamma kvinnor, nuckor, som lever åtskilda från samhället. I en nutida kontext är det bara en av alla lesbiska klichéer att kvinnor som älskar andra kvinnor också älskar katter.
Ett hemligt kvinnosällskap? ^
Hösten 1927 blir fem kamrater bjudna på surströmmning hos en av sina vänner. Det blir en trevlig afton där de berättar skämtsamma historier och upplivar gamla minnen. Efter det börjar de bjuda varandra på surströmming var sin gång var fjortonde dag. Några fler vänner kommer till efterhand. Förutom surströmmingsskivorna uppvaktar de varandra på födelsedagar, namnsdagar eller när någon behöver lite extra uppmuntran. Ofta klär de ut sig och har små teaterföreställningar för varandra. Nästan alltid är det någon som skrivit prosa på rim för att hylla de andra, skämta om en händelse, uppmuntra varandra när livet känns tungt, eller bara för att det är skoj.
När Lina presenterar gruppen i sin självbiografi är namnen fingerade, med namn från Linas hemby. Men beskrivningarna ger ett hum om vilka personerna som ingick i gruppen var:
Först ha vi Eugenia Flint, upphovet till dessa sammankomster. Hon är alltid glad och vänlig, hjälper fattiga och nödställda. hon har t.ex. olika tider haft tre fosterbarn, hon har nästan skaffat försörjning åt en gammal kvinna i Västmanland genom att här sälja tallris, som denna kvinna säckvis sänt henne varje år. Hon har dessutom i sin församling varit en tjänande syster, som inte sparat varken arbete, besvär eller pengar.
Så ha vi Annette Järnbröst. Även hon har haft tre fosterbarn, på vilka hon offrat sin kärlek vid sidan av sitt skolarbete. Alltid har hon räckt en hjälpande hand åt fattiga och med särskilt intresse hjälpt sina gamla skolbarn. Hon har lett barnens uppfostran med stadig hand, som de säkert ha nytta och välsignelse av hela sitt liv. För mig har hon varit till stor hjälp. Utan henne tror jag inte jag skulle ha kunnat utföra mina vidlyftiga affärer. Min mor och min systerson har hon alltid mött med kärlek och förståelse, varför jag känner mig skyldig henne stor tacksamhet.
Harriet Stålhand satt oftast ensam i sitt lilla propra med blommor smyckade hem. Hon läste nyutkomna och värdefulla böcker. Gästvänlig var hon och omtyckt av barn och föräldrar. Hon hjälpte många i det tysta och tog vänligt men värdigt emot alla, som besökte hennes hem.
Kring den snälla och goda Josefin Halmkrona samlas gärna både kända och okända av olika anledningar. Hon råder och hjälper med teckningar, textning och alla sorters handaslöjd och gläder människorna med sitt milda sätt och sin vackra musik i det konstnärliga hemmet. Även okända kunde i det tysta få råd och hjälp med både namn och pengar.
Den yngsta medlemmen i laget, Louise Hummel är ett stöd för de sina. Hon har med uppoffrande kärlek hjälpt sina syskon att komma fram i livet och det har inte varit liten uppoffring att kosta på långvarig och dyrbar utbildning.
Även Birgitta Kärker hör till de stilla i landen. Hon har tagit sig an sina syskonbarn och stött dem, då de bäst behövt hennes hjälp-
Lilla Hedda Skarpsvärd, lagets rolighetsminister, har med orubblig viljekraft fullföljt sina studieplaner vid sidan om skolarbetet och nått akademisk examen.
Frågan är varför Lina fingerar namnen. Nog för att det säkerligen var uppseendeväckande med kvinnor som träffas utan män, klär ut sig, tramsar och spexar. Men ska detta vara skäl nog för att många år senare helt anonymisera dem? Vad är det som är så speciellt, hemligt, kanske stigmatiserat att deltagarnas namn inte får röjas?
Teckningslärarinnan har ritat placeringskorten. För att min kamrat varit rösträttskvinna hade hon fått en kock på sitt kort och jag en jordkärra dragen av mig själv.
Kocken ska antagligen symbolisera den första kvinnan i Riksdagen, Karin Kock. Frågan är varför Lina betonar ”Min kamrat” då alla närvarande ju är kamrater. Är det kanske hennes livskamrat?
Iscensättning/kollage av Linas liv, Kaisi Rosin, Norrbottens museum
Vad skulle en Fredrika Bremer hava tänkt och sagt?
Vid en av surströmmingsskivorna läser den som Lina kallar Louise Hummel en lång dikt om Fredrika Bremer. Bremer föddes 1810 och 1865 och var en av den svenska kvinnorörelsens främsta och tidigaste pionjärer.
Medan vi åto höll Louise Hummel, som tillsammans med oss ordnat festen, ett tal på vers. Jag tar mig friheten att här återge det. Jag vill dock förutskicka den anmärkningen, att jag här talar om mina vänner med fingerade namn och att de rätta namn som förekomma i verserna ersättas med streck.
1. Vad skulle en Fredrika Bremer hava tänkt och sagt
om hon upplevat 1 maj i denna trakt
om hon sett ner ifrån sin höga himmel
och ibland världens mångbrokiga vimmel
sitt öga fäst på detta rika bord
och dessa sköna blomster från vår karga jord
2. Jag ser i andan om den gamla damen komma in
hon kommer smygande och trevande lik statyn sin
som uppställd står i någon park i Stockholms stad
och som int´ lär ha gjort en mänska nånsin glad
Hon är förvånad — passar ej i våran krets
på hennes tid man bara satt och virkade en spets
3. Men som magneten dras mot stålet
blir Annette Järnbröst första målet
för hennes vandring vidare i denna sal.
Hon öppnar på sin mun och håller tal:
”Hell dig, du aftonens charmanta värdinna
jag har beundrat dig som världens bästa kvinna.
4. Du har förverkligat min sköna dröm
att vara självständig men ändå god och öm
att för mina frihetsidéer slå ett kraftigt slag
men aldrig glömma kvinnans första lag
att älska — allt det sköna: blommor, barn
att helt ej fångas in i tidens grottekvarn.
5. Vid hennes sida sitter ock en —
på henne nu sin ljuva blick hon fäster.
Hon nickar: just så hon skulle vara
kvinnan, som jag såg i fantasien bara
och högt hon talar med sin frusna röst:
”Nu är det vår, fastän det liknar höst”.
6. Snart grönskar äng och träden börjar knoppas
då kommer sommarns vila såsom vi nu hoppas.
Jag har din godhet sett, din huslighet, din flit
ditt ledarskap i lärarinnepolitikens slit
men vad jag ändock skattar högt av allt
är självuppoffringen och kärleken till kall du valt.
7. Du blivit liknad vid en pingstens lilja
med den skulle jag dig ock smycka vilja
och säga allt vad en japan om lotus-blomman säger
ack, ack mitt ordförråd så litet vackert äger
och när jag ord i rim och meter ville ha
jag märker, det går inte alls så bra.
8. Nu går hon vidare i laget för att hälsa
och räcker då sin tunna hand till —
”Du kunde bo uti ett präktigt slott
och åka uti galavagn helt flott”
hon kommer av sig ”flott, var fick jag det ifrån
kanske från franskan, det var blott ett lån”.
9. Du är beundrad båd´av kvinna och av man
för att du måla och spela piano kan
det kunde man nog också på tiden min
men aldrig nådde man en färdighet lik din
och aldrig hände det, att nån förnäm och rik
i hänsynsfullhet var dig minsta lik.
10. Hos dig är guldet skärat i sin rätta degel
”richesse oblige” du har din levnadsregel
men — fast jag älskar och beundrar dig
du i ett fall haver försummat mig:
jag aldrig nånsin har tänkt att det gick an
att kvinnor byggde hus utan att ha en man.
11. Det finns visst fler, som detta gör
jag riktigt ryser, när jag dylikt hör
En – – -, en – – – – – – namn
jag har hört talas om uti min lugna hamn
Jag ej förstår moderna kvinnor i er dar
hon är ju nästan, nästan-som-en-karl.
12- Nej, som en ståtlig — från stallarna
skall kvinnan värdigt skrida fram på trottoarerna
med ”air av något” över hela sin person
så ladylike i hållning och konversation
med klädedräkt, som uti färg och snitt är chick
med målmedvetenhet uti sin lugna blick
13. Och vem som verkligt rent förskräcker mig
är —, när på kälken hon fortskaffar sig
hon skrämmer vett båd´ifrån folk och bilar
när hon på gatan med sitt ”ur vägen” ilar
hon över breda diken styr och far
o, såna kvinnor fanns ej alls i mina dar
14. Och ni som alla sitta här så rara och så snygga
och bor i trevna hem så lugna och så trygga
jag hälsar er med glädje och med tack
för att ni glada är och int´nåt´mulet pack
Ja, leve alla mina nya vänner
för ung är den, som ung sig känner.
15. Och leve — och gårdsägare —
som haft besvär med alla gäster sina
och tack för maten, som var god
och tack för andlig spis och vänligt ord
ett hjärtligt tack för att vi samlats fått
hos er att fira vår, fast den till oss ej nått
16. Den gamla damen glider sakta ut
när skall utvecklingen väl taga något slut
att tänka sig en fest med bara kvinns
som roa sig fast inga kavaljerer finns
O, sena tiders kvinnor – leve ni –
Vi hurra för varann – o leve vi.
Bakgrundsinformation till dikten
1927 hade Sigrid Fridman, livskamrat med den berömda sexualradikale skribenten Klara Johansson, tillverkat en omtalad skulptur av Fredrika Bremer.Fridman, som även hon var född i Haparanda och bara två år äldre än Lina Hjort, är mycket omtalad i nationella tidningar. Hennes skulptur av Fredrika Bremer anses vara mycket ful, och de manliga konstkritikerna protesterar högljutt. Klara Johansson däremot försvarar Sigrids konst och kritiserar den svenska konstscenen för att vara dominerad av män som är rädda för alla kvinnor som nu börjar ta plats i det offentliga rummet.
Att Fredrika Bremer aldrig gifte sig har länge tolkats som tragiskt. Men i själva verket uttryckte hon i brev till sin friare Per Böklin att äktenskapet inte var något för henne. Så mycket mer vet vi inte, då Bremer brände nästan alla sina brev innan hon dog, och systern Charlotte förstörde hennes dagböcker när hon avlidit. I Fredrika Bremers skönlitterära verk finns däremot mängder av relationer mellan kvinnor som är svärmande, glödande innerliga och där de väljer varandra som familj och nära förtrogna. De porträtt som gestaltas mellan man och kvinna är däremot ofta svala. För mer exempel, läs Carina Burmans Kärlekshistoria – Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur.
En tolkning av dikten och nuckorna
I introduktionen till prosan skriver Lina att Louise Hummel ordnat festen tillsammans med ”oss”, alltså med Lina och minst en person till. I vers 3 är det ”Annette Järnbröst” som pekas ut som ”aftonens charmanta värdinna”, och alltså kan antas vara den person som Lina anordnat festen tillsammans med. Vi vet att ordföranden i rösträttsföreningen, Ester Holm, bodde i Linas gård. Det finns även saker som tyder på att de två kvinnorna bodde tillsammans även senare i ett annat hus som Lina byggde. I så fall blir även vers nummer 14 logisk då ”Ester” tillsammans med ”Lina” skapar ett dubbelrim: Och leve Ester och gårdsägare Lina, som haft besvär med alla gäster sina.
Det är lätt att föreställa sig att Lina Hjort och hennes ”nuckor”, inte bara kände till Sigrid Fridmans relation med Klara Johansson och att Fredrika Bremer också hade lesbiska relationer. Åtminstone lär Fredrika Bremers skönlitterära böcker vara kända av dem då de lästes av stora kretsar. De sociala cirklarna var små och nuckorna, Bremer och andra inom rörelsen hade inte bara kvinnokampen och samhällsengagemanget gemensamt, utan också det att de alla främst valde andra kvinnor som sina närmsta. I olika levnadsskildringar från lesbiska vid den här tiden finns det mycket som tyder på att man ofta kände till varandra, hade kontakt, upplevde ett ”vi” även om man inte umgicks privat eller någonsin träffades. För en utomstående kan det tyckas långsökt, men i ett lesbiskt perspektiv är det helt rimligt att Lina Hjort, som ju träffade Lydia Wahlström när hon föreläste om rösträtten i Kiruna, också kände till Lydias partner Klara Johansson, som sedan var tillsammans med Sigrid Fridman från Haparanda, och som skapade skulpturen av Fredrika Bremer.
En queer ledtråd? ^
I ett kort stycke i självbiografin omnämner Lina en händelse som kan tolkas på flera sätt. En väninnas morbror hyr ett tag en kammare hos Lina;
Själv bodde jag i köket. Han arbetade på en verkstad. Vi turades om att städa rummen och att koka morgonkaffet. I regel varje lördagskväll köpte vi färska bullar. Han målade tavlor, fast han inte hade tid att ägna sig så mycket åt denna syssla. Vi voro som syskon fast jag var något äldre. Mina kamrater skrattade åt att vi bodde ensamma i en lägenhet, men det brydde jag mig inte om. De kände mig alltförväl.
Vid en queer läsning kan de två sista meningarna förstås som att Linas vänner skrattar för att Lina bor med en man vid en tid då det är socialt oacceptabelt att göra det med en man du inte är släkt eller gift med. Samhället förutsätter att de då har en sexuell relation. Men det kan också läsas som att det är löjeväckande att Lina Hjort bor med en man just för att det annars skulle vara så otänkbart. Lina betonar också i texten att ”Vi voro som syskon”. Att ”De kände mig alltförväl” och att ”alltförväl” dessutom är ihopskrivet i en text som annars har ytterst få felskrivningar, kan ses som en betoning som medvetet pekar på detta; Att Linas vänner vet att det är helt otänkbart att Lina ska ha en sexuell relation med mannen, för att hon helt enkelt inte är intresserad av män på det sättet.
Centrumhuset ^
1923 upplåter Lina sitt sista hus, som också blir hennes största och det enda som står kvar än idag. Bygget av Centrumhuset, i hörnet av Föreningsgatan och Seger Svanbergsgatan präglas av mycket vånda och byråkrati med stadsingenjörer och stadsarkitekter som kräver både det ena och det andra.
En feministisk pepp-dikt
Innan bygget påbörjas blir Lina uppvaktad av en av Nuckorna. Hedda Skarpesvärd kommer, iklädd en manligt betonad dräkt, och presenterar sig som ”Arkitekten Esmeralda Klot” innan hon läser följande vers för Lina;
1 Det är ju Fröken Karolina Hjort?
Jag är ju inte något stort,
blott en idérik arkitekt,
som går och väntar uppå min lyckas fläkt
2. Ni själv ju en äkta kvinna är
Den tanken är mig kär,
att vi två, Ni och jag,
ska ingå fostbrödralag
och vi tillsammans skola bygga upp ett hus
som skina skall som stadens ljus:
en förebild för framtidsarkitektur
bli kvintessensen av vår kultur
3. Ge sjutton uti Lundberg, Höök m.fl.
Släng bort deras ritningar och lera!
Lita uppå mig i alla väder
fast blott delvis jag bär mannakläder
Hör nu på mitt förslag!
Grunden är ju klar.
Själv ni lagt den har.
4. Där den ligger säker uti alla tider.
Om än Palladium vid jordbävning skrider
Sätt sedan upp en ställning av metall!
indela den i rum blott, icke hall
en kokvrå, halvannan meter i kvadrat
där hyresgästen även äta kan sin mat
Ej något lyxpalats för folk med överklassfasoner
nej, lämpligt blott för enkla kvinnspersoner
bör er byggnad bliva
Till enkelhet och sparsamhet
det hela stan skal liva.
5. Detta passar till en ensam dam
Detta till en utan barn
Av förra slaget har ni tio
av senare blott nio.
Tvättning, bad får ej ske inomhus
nej, ute i Guds klara ljus
Till fontäner fyra
Alla sina steg få styra
Dessa skola föreningsgatan kanta
För ett manfolk ej där skall ranta
att husets invånare bekika –
Ni vet ju att så´na finns, som efter sensationer fika
6. Vi sätter upp en skärm, en tjock och tät
Så karlarna ej ens kan se ”det”
på våra hyresgäster ljuva
som sig i badet skruva.
7. Kostnadsplanen är också klar
Se blott vilken förtjänst Ni har!
Nio lägenheter á 650
Tio á 800 blir 13850.
Hela huset kostar i uppförande blott 15060
Det blir jämt
92 procent
Min lilla ritning kostar blott 355
Säg, Fröken Hjort, visst betalar ni dem?
Henny Modig målar Lina Hjorts hus
Några år efter att huset står färdigt anlitar Lina en målare för husets insida. Hon blir dock inte nöjd med arbetet inne i trapphuset, som hon anser är för mörkt. Men målaren vill inte göra om det då han tycker att hon betalar för lite. En ung flicka som Lina haft i skolan och som ofta kommit och hälsar på tillsammans med sin mor är duktig på att teckna. Lina har flera gånger sett henne rita människoansikten på pappersbitar och frågar om flickan skulle vilja måla en hjort i tallskog inne på murstocken i trapphuset. Det vill hon. Konturerna målas med färgkrita och sedan färglägger hon med 20 års överblivna färgburkar som Lina har sparade efter alla sina husprojekt. Resultatet blir bra och Lina ställer iordning ett av rummen i huset som ateljé och tar fram gamla fanéer, korkmattor, markiser och masonitbitar som får fungera som taveldukar. Det är första gången som den artonåriga Henny målar med oljefärg, dessutom är det ju husfärg hon målar med. Den fäster dåligt på underlaget, rinner och kladdar och Lina blandar ut den med olika material för att se vad som fungerar. Under några vårmånader målar flickan, som heter Henny Modig, cirka 200 tavlor. De största är 2×1 meter. Motiven består till en början av kopior av kända verk. Lina beställer konstverk som hon tycker om och om hon inte tycker att någon detalj i originalet ber hon Henny att måla annorlunda.
Lina är mycket nöjd och tycker att Henny har talang. Hon hör av sig till några konstintresserade personer för att de ska titta på verken. Men när de får höra att Henny målat snabbt, ibland 2-3 tavlor per dag, tycker de inte det är lönt att komma och titta. Det är omöjligt att måla kvalitetskonst på så kort tid, säger de. Men de arbetarfamiljer som får se tavlorna tycker mycket om dem och snart sprider sig ryktet om den talangfulla Henny Modig i Kiruna och når även de konstkunniga som förvånade anser att de håller hög standard för att vara gjorda av en helt outbildad ung flicka. Något år senare har Lina en bekant från Stockholm på besök. Hon blir alldeles häpen av förtjusning och tycker att flickan ska få hjälp att skaffa sig konstutbildning. Några tavlor plockas ner och skickas till Konstmuseet i Stockholm, bland annat en kopia av Edelfeldsts Fiskare och Bauers Snöstorm och lappläger. Men när Henny får en inbjudan till ett sammanträde med inflytelserika personer i konst-Stockholm vill hon inte åka. ”Jag vill inte lära mig detta svältyrke”, ska hon enligt Lina ha sagt.
Senare, när Henny Modig gift sig flyttar hon med man och tre barn till Stockholm. Hon skiljer sig och blir där en framgångsrik konstnär som ensam försörjer sig själv och sina tre barn på sin konst.
Här finns en artikel om Henny när hon gick bort.
Den sista tiden ^
Några år efter att Centrumhuset står färdigt drabbas världen av en ekonomisk kris, den stora depressionen. I Sverige är det främst i gruvstäderna i norr, däribland Kiruna, som drabbas hårdast. Det är också här som Lina Hjorts självbiografi abrupt tar slut. Några år tidigare har hennes syster dött av kräfta i magen och Linas mamma har också gått bort. Hur hon själv spenderar sina dagar skriver hon inte mycket om utan bygget av Centrumhuset får stå som den sista offentliga livsgärningen, även om hon levde i många år därefter.
1932, strax före Lina fyller 50 år, säger hennes ”kamrat”, kanske livskamrat, att hon borde skaffa sig en ny svart klänning. Det gör hon. När födelsedagen närmar sig uttrycker Lina bestämt att hon inte vill ha några presenter och hennes vänner ordnar istället med en stor fest på järnvägshotellet. Lina tar på sig sin nya klänning och gör sig fin. Bordet står dukat och alla de av hennes vänner som fortfarande är i livet är där. Som vanligt hålls det tal på både vers och prosa och de pratar och skrattar åt gamla gemensamma minnen. Lina tycker att det känns som att klockan dragits 20 år tillbaka och känner sig ung och glad. Den gamla trogna vännen som Lina i självbiografin kallar ”Louise Hummel” har skrivit några verser om Nuckebos glansdagar;
Nu verklighet mitt drömda ideal har blivit
helt sakta har ju byggandet framskridit
ty kassan min har ständigt varit tom
”Betala gården genast”, mina kreditorers dom.
Jag har fått gömma mig för mina björnar
ty eljest allasammans såsom stora örnar
mig hackat sönder med båd´näbb och klo
här hemma i mitt drömda sköna Nuckebo
Här som en drottning utan yttre prål och prakt
och utan prinsgemål, jag styr med envåldsmakt
tolv nuckor genom skrivna ordningslagar
genom små teser – spikade – liksom i Luthers dagar
på mina dörrar, väggar, här och där
”tjugufem öre för ljuset” eller ”bär
soporna i källarn”, ”slösa ej med papp
ni får ju själva vara med om att betala varje lapp.”
När uti arla morgonstunden klockan åtta slår
små skolmamseller ut från alla dörrar går
de tagas då emot av ljuvlig serenad
av en samstämmig, ståtlig jeremiad
av nio svarta, gula, gråa katters kör
som vistas inom gårdens bank och stör
på broarna till mina två chateau
och vilja glädja mina nuckor små.
Ja, här är Spanien, här är Granada
här sjunger trubaduren ut sin sköna svada
just nedanför sin käras fönster
Vad gör det sen om lutan fått till mönster
en sågbock och en såg, och tonen spräckt sej
”Kom sköna flicka valsa med mig”
men . hon är hård och kall, en nordens tärna
”Du dromedar jag ville sova gärna.”
Jag målat ena gården röd, den andra lila
till röda gården synas friarena ila
ty Kaffe.Majas ordstäv här besannas kan
att ”den man älskar, den j a g a r man”
Här var en sådan värme, att en dag
en eldsvåda bröt ut uppå ett enda tag
men den blev släckt – jag må min lycka skatta
ty eljest jag i kurran skulle ha fått övernatta
Den lila gården är politiskt intresserad
där ordas ”rösträtt”, ordas konspirerat
Där vill till val man gå med egen lista
men att få den att grundligt brista
femhundra vänsterjäntor utan krus
av lilla Nicke kallades till Folkets hus
och där med Kata själv i spetsen
man ”läste lusen” av Nuckebokretsen
Men fastän gården nog är ganska trevlig
jag tror, jag bygger en som verkar grevlig
mitt uti staden skall den stå
minst femti rum den innehålla må
ja, kanske tills jag femti fyller
jag bor där då i all trafikens myller.
I Största huset mitt i själva stan
det vore ändå något för en fattig fan.
Lina får guldmedalj
1941 går Lina Hjort i pension och 1946 får hon Jukkasjärvi kommuns guldmedalj för sin tjänst inom skoldistriktet, men också för sin kamp för samhällets utveckling. Även om hon inte byggde något hus efter Centrumhuset fortsätter hon att köpa och sälja fastigheter i staden. Den fattiga flickan från Tornedalen har i slutet av sitt liv byggt sig en förmögenhet och satt stora spår i samhället.
Lina bor resterande del av sitt liv i Centrumhuset. Och det sägs att den som vid 5-tiden passerade huset på Meschplan kunde se en åldrad Lina Hjort skotta snö eller sopa grus utanför sin fastighet, iklädd en grå kappa. Den 12 augusti 1959 dör Lina Hjort efter en lång tids sjukdom. Hon efterlämnar då ett testamente där systersonen Fritiof Kunni och hans barn står som huvudsakliga arvtagare. Lina Hjorts förmögenhet uppgår då till 283.891 kronor, vilket med dagens penningvärde motsvarar nästan 4 miljoner kronor. Hennes bohag bestod av en säng, ett skrivbord, ett runt bord, 4 stolar, 2 fåtöljer, en buffé, 3 armaturer och ett halvt dussin lappskedar. Men även en fröken Signe Karolina Mickelsson omnämns i testamentet. Vem hon var är nästa steg i efterforskningarna om Lina Hjort.
Om det utöver självbiografin fanns några brev, fotografier eller dagböcker är okänt. Men det tycks nästan otroligt att det inte skulle göra det med tanke på Linas alla vänner och bekanta runtom i landet. Var tog de i så fall vägen? Vad stod det i dem? Fanns där ytterligare pusselbitar till vem Lina Hjort var, vilka hon älskade och hur hon levde sitt liv?
De lesbiska spåren ^
Det finns mycket som pekar på att Lina Hjort levde i relationer med andra kvinnor. Först och främst är det myten, den kollektiva sanningen bland de i Kiruna som känner till Lina, att ”alla vet” att hon var lesbisk. Sedan har vi Henny Modigs dotter, Annelie, som i en telefonintervju berättade om när hon tillsammans med sin mamma besökte Lina Hjort i Centrumhuset år 1955. Då bodde hon ensam där men Henny sa att Lina länge bott med en annan lärarinna och att de hade en kärleksrelation. Vem denna kvinna var visste dock inte dottern. I förfrågningar i olika Facebook-grupper med historiskt intresserade har frågor ställts flera gånger; Vem var det som Lina bodde med? Känner någon till namnen på de partners hon haft genom åren? Svaren har då ofta handlat om att man inte vill ”lämna ut” någon eller ”skvallra” då de inte tycker att Linas sexualitet är viktig och att sådant är ofint att prata om.
Men för oss som söker efter våra rötter, efter vår historia, är det inte att prata med ”elaka tungor” att berätta om Lina Hjorts kärleksaffärer. Det är snarare tvärt om; att de som fortsätter att osynliggöra den normbrytande historien upprätthåller de strukturer som en gång gjorde att sådana som vi var kriminella eller klassades som sinnessjuka och perversa. För oss är det en hyllning att prata om Lina Hjort som lesbisk. Vi längtar efter att Lina Hjorts minne, tillsammans med många andra, äntligen ska få berättas ärligt och öppet. Men då materialet som finns kvar är så begränsat har vi bara våra tolkningar av fragmenten att gå på. Vi måste ta till vår fantasi, våra lesbiska glasögon för att söka efter spåren.
I den del av Linas självbiografi som i ”Norrbotten” från 1966 fått namnet ”Kvinnan i samhället” finns ett flertal händelser och meningar som omnämns i tät följd efter varandra. Det är Maja, en ”hjärtegod människa” som senare bosätter sig i Uppsala som städar och lagar mat åt Lina och som hon umgås tätt med i över 20 års tid. Det är stycket om vännerna som skrattar åt att Lina har en karl boendes hos sig men att det inte gjorde nåt då ”de kände mig alltförväl”. Det är Lydia Wahlström på besök, Linas stora förtjusning över Selma Lagerlöfs böcker och beskrivningarna av sig själv som ”pojkflickan” som ville få samma frihet som pojkarna. Det är den goda vännen fröken Wollenhaupt som i hällregnet kommer till Lina med en stor kvast blommande ljung och som antagligen är samma Wollenhaupt som senare bor i Östersund tillsammans med en annan kvinna. Det är den halta lärarinnan Blenda som är ”god vän med samma flicka som jag” och som dagligen kommer på somrarna och hälsar på Lina. Det är Blendas beundran för Ellen Key som i Strindbergs bok ”Svarta fanor” (1904) omskrivs som en lesbisk blåstrumpa och som väckte stor uppmärksamhet. Det är rösträttsrörelsens täta band till kända lesbiska profiler. Det är Linas berättelse om att syftet med Blendas äktenskap berodde på hennes stora längtan efter barn, inte en man. Det är Linas längtande blickar åt det håll som Blenda brukade komma ifrån efter att hon dött. Det är nuckorna som, utan att motivera varför, anonymiseras i Linas berättelser. Det är alla maskeradfester och uppvaktningar där de leker med könsuttryck, att de turas om att fria till varandra och i dikterna skriver om sig till karlar. Det är de många beskrivningarna av andra kvinnors skönhet. Det är dikten om Fredrika Bremers underliggande begärliga och avundsamma blickar på Linas vänner som fria, sköna och kompetenta. Och kanske, kanske, finns det små lesbiska vinkningar i dikten från Linas 50-årsfest; Utan prinsgemål, katters kör, gården som målats lila, en sådan värme att en eldsvåda bröt ut och att hon hamnat i kurran om elden inte släckts.
Men det handlar också om det som inte nämns. Den stora frånvaron av att omtala män som något annat än vänner, kollegor, konkurrenter eller fyllbultar. Att Lina inte någonstans i sin självbiografi pratar om att hon någonsin blivit förälskad, ens övervägt att gifta sig eller velat skaffa egen, traditionell familj. Istället tycks hon målmedvetet ha skapat sin egen form av familj tillsammans med andra kvinnor.
Och i en lesbisk fantasi och möjlig verklighet, är det i himlastormande förälskelsemani som Lina kommer hem från Nordiska skolmötet i Stockholm år 1910. Där har hon och Blenda spenderat många timmar tillsammans, vandrandes runt i Stockholms sommarprakt. De har förundrats över parkernas blomsterbänkar med rosor och skimrande vattenfontäner. Lina vill föreviga resan till Stockholm för alltid. Hon drömmer om att bygga ett hotell högst upp på Luossavaara. Där ska det anläggas fontäner som kastar sina vattenstrålar bland rosor, palmer och tropiska blommor. Vattenstänken ska vara som olikfärgade ädelstenar då de återspeglar alla naturens färger. Det är ju klart, att då man ser så mycket vackert, vill man försöka flytta alltsammans dit, där man bor. Linas liv har visat henne att ingenting är omöjligt. En fattig jänta kan bli lärarinna. På bara några år kan den modernaste av städer växa upp mellan två fjäll. Hon kunde bli byggmästarinna. Och en oäkting till kvinna kan hitta kärleken i en haltande lärarinna och bygga ett liv tillsammans. Varför då inte leda in golfströmmen mellan fjällen för att skapa ett tropiskt klimat på en fjälltopp?
Författare: Elfrida Bergman, projektledare.
Mer material om Lina Hjort
I det lesbiska museets arkiv finns digitala kopior av Lina Hjorts självbiografi.
Vet du mer? Tipsa oss gärna på odyssé@lesbiskmakt.nu