Levnadstid 1879.11.23 – 1963.01.08
Orter: Haparanda, Stockholm, Rättvik
Mångkonstnären Sigrid Fridman ^
Sigrid föddes den 23 november 1879 i Haparanda där hon också växte upp. Hennes föräldrar bodde annars i Borgholm men pappans arbete som jägmästare gjorde att de vistades i Norrbotten. Om hennes barndom och ungdom vet vi annars inte mycket, annat än att hon studerade vid J. Arvedsons gymnastiska institut i Stockholm och att hon efter examen flyttade till London och arbetade som sjukgymnast. 1912 publicerade Sigrid diktsamlingen ”Vingslag”. Hon älskade poesi och musik men efter att ha besökt Londons och övriga Europas museer drabbades hon av insikten om skulpturernas musik. Sigrid Fridman började skulptera när hon var 32 år, först som ett fritidsintresse, men för att lära sig ordentligt skaffade hon sig en ateljé tillsammans med andra skulptörer som hon kunde lära sig av. Intresset växte och efter bara ett år åkte Sigrid till Paris för att studera konst vid Académie de la Grande Chaumière där hon stannade i flera år.
Flera lesbiska relationer ^
1914, eller tidigare, träffade hon gymnastiklärarinnan Ragnhild Barkman och de inledde en relation. 1916 deltog Sigrid i en utställning i Stockholm och strax därefter flyttade hon till Göteborg där hon bland annat uppförde skulpturen ”Pingvinbrunnen”, i granit, som står utanför Naturhistoriska museet. Någon gång under 1923 hade hon börjat komma in på Stockholms konstscen och träffade där en av Sveriges största och mest ansedda litteraturkritiker, översättare, tänkare och för-fattare, Klara Johansson. Klara, som i sina texter, dagböcker och brev ifrågasatte könsroller, sexualitet och tvåsamhet på sätt som än idag skulle vara radikala för många, omnämnde Sigrid första gången i sin dagbok efter att hen besökt Sigrids ateljé i oktober 1923. Mötet beskrivs dock främst handla om den staty av Ellen Key som Fridman arbetade på för tillfället och som Klara Johansson inte var helt förtjust i. 1924 tycks de dock ha träffats fler gånger och enligt Klaras brev verkar det som att de då har inlett en nära relation;
Det var mycket tungt att gå ifrån dig idag. Jag hade i mitt innersta glatts åt denna morgon, som jag alltid längtande gläder mig åt våra ´sittningar´. Kom till mig imorgon kväll, såvida inte ´vänskapen är slut´på din sida. Hos mig varar den.
Visst har du makt att göra mig ont. Men jag skriker inte.
Å jag begär ditt leende, som jag inte benådades med en enda gång idag!
Du anar väl inte hur förfärande vackert det är.
Din K.J
De två skrev många brev till varandra som vittnar om att de hade en mycket passionerad och häftig kärleksrelation. I juni 1924 skriver Klara;
Ännu för tretton timmar sedan låg du i mina armar på din couch; det var svidande kärt och ljuvt. Så mycket längtan hade stockat sig inom mig att jag blev som förlamad av spänning och inte kunde lyfta min hand att gripa ögonblicket som svävade tätt inför mig lyckligt och skönt. Förlåt mig för det, hjärtälskade!
Klara Johanssons kärleksbetygelser var ofta översvallande, ibland lite väl överdrivna enligt Sigrid. Hen avslutade ofta sina brev med sådant som; En djup, lång kyss på din smala mun, vackraste mun i världen!
Ifrågasatte den binära könsuppdelningen
Klara skrev flera essäer och texter om kön kön och erotik. Hen ville inte vara en ”könsvarelse” och kallades bland annat för ”Parveln”. I sin dagbok från 1912 skriver Klara;
I nästa sekel (eller det därpå följande eller det därefter) skola de enkönade betraktas som inkompletta och gälla som möjligtvis intressanta abnormiteter i stället för mänsklighetens tolkare och domare
Klara Johansson – Halmstads första student som inte var cis-man.
Flersamheten
När Sigrid Fridman och Klara Johansson träffades hade Klara sedan många år en stark relation med Ellen Kleman, kvinnorättskämpe och redaktör för tidskriften Dagny, och Sigrid hade fortfarande en relation med Ragnhild Barkman. Att den älskade var hos sin andra kärlek tycks inte ha varit ett problem, men ändå kunde längtan vara stor. När Sigrid Fridman vid ett tillfälle åkt till sommarstället Masesgården, utanför Rättvik i Dalarna, med Ragnhild skriver Klara;
Jag känner mig så okysst, inte kan det vara bra för hälsan. Inte vet jag heller hur pass kysst man brukar bli i Rättvik. Förra gången blev jag det aldrig, inte ens av min städerska på fru Skoghs hotell, vilken dock älskade mig som en moder./…/ Älskade, känn mitt hårda tag om dig och tyck om det! Dessa rader får du väl om söndag – sicken gemen bondpostgång! – och om måndag kommer jag Deo volente. Jag kysser dig över hela kroppen
När Klara och Sigrid en gång åkte till Grekland blev Ragnhild och Ellen kvar på Masesgården och blev bästa vänner. På somrarna reste alla fyra ofta dit tillsammans där var och en kunde syssla med sina respektive arbeten samtidigt som de umgicks. Klara Johansson beskriver ett sådant tillfälle;
Stenhuggaren (Fridman) är vid gott humör och arbetar på sin Rooscalsbrunn, Ragnhild är husmoderlig och syns inte mycket, Skyen (terriern Skye) skäller så fort någon varelse rör sig på tomten och vältrar sig vällustigt i det solvarma gräset.
Av inköpslistorna på vin och starksprit att döma, samt följande dikt skriven av Sigrid, festade de gärna till det lite var och varannan dag. Visan är skriven till ”Busen”, vilket var ett av Sigrids smeknamn på Klara, julen 1928. En underrubrik påpekar ”Obs! Alla rättigheter till frihandsstavning förbehålles författaren”.
Du kan nog prata o recensera
o tänka tankar båd fram o bak
kan stad o parker så fint bemåla
o lyfta näsan mot himlens tak
o skåda syner o söka Graal
– men till att ”Dricka” är du för skral.
– Pokal, pokal
/…/
Ja, du sämre än någon tror
det fick man skåda ”vid Rehnd Kur”
o bjöds i Grekland en tår på tand
du rynkte näsan o svarte: Vand!
Demirase cala! kala
Drick nu ur denna varenda dá
lät se du är av en annan ull
Hel o full!
Helan – full!
Konsten ^
När Norrmalmstorg ska restaureras på 1920-talet gav Sigrid ett förslag på utsmyckning. Skulpturen ”Kentauren” – som idag är en av hennes mest kända – skulle stå vid Biblioteksgatans början. Förslaget fick först positiva reaktioner men snart gick hennes manliga kollegor emot henne då de menade att kärleksfulla barnporträtt och verk präglade av ”kvinnlig sensibilitet” inte var acceptabel konst. Stockholm stad lyssnade på kritiken och tackade nej till verket. Elva år senare fick skulpturen dock en undanskymd plats på Observatoriekullen, men trots att den visades långt ifrån centrum väckte den en häftig debatt som Klara Johansson snart gav sig in i med hull och hår. 1948 skrev Klara sin sista bok – ”Sigrid Fridman och andra konstnärer: en krigskrönika”. Hen ansåg att Fridman var motarbetad av det som Klara kallade M.F – Männens Fackförening” och menade att motståndet som Fridmans konst mötte berodde på att hon var kvinna. 1939 skrev Klara i ett brev att
Sigrid Fridman är den genialaste person jag har kommit närmare beröring med, så det är alldeles i sin ordning att hon blir lika utskälld, sparkad och förtalad som Fredrika Bremer och Ellen Key i sina respektive livstider.
Även med skulpturerna ”Fredrika Bremer” (1927) i Humlegåråden och ”Ellen Key” (1953) i Ellen Keys park vid Jarlaplan väckte Sigrid Fridman ilskna och kritiska röster. Statyn av Fredrika Bremer ansågs vara ”den fulaste i staden, en sinnligt grov typ med perfida ögon, det kan inte vara Fredrika Bremer”. Ett av Sigrids mest kända verk är en porträttbyst av Klara från 1924 som idag finns i Nationalmuseums samlingar.
Sigrid Fridman med sin skulptur ”Kentauren”.
Klaras hälsa vacklade ofta och det verkar som att Sigrid tog en omhändertagande roll och oroade sig för Klara, som ibland tyckte det var irriterande. I ett brev från 1931 till Ellen Kleman som är undertecknat S-D, vilket förmodligen står för ”Sigrid” skrivs;
Ofantligt snälla choice /…/ Busen (KJ) har en söt mamma o det är man så tacksam för, men det hindrar icke att jag ändå blir orolig. Dels var hon ju så spänd o trött o i perioder vilsen o så har jag inte fått en rad från henne ännu. Hon sade något om att ligga tillsängs ett slag. Det voro nog bra om hon gjorde det.
Sigrid Fridmans och Klara Johanssons relation varade till Klaras död 1948. Sigrid underströk att deras förhållande varit ömsesidigt, att de inspirerade, hjälpte och uppmuntrade varandra;
Vårt förhållande var ett själsligt samspel o trofast kamratskap. Det finns nämligen sådana förhållanden kvinnor emellan.
Sigrid Fridmans byst av Klara Johansson från 1924.
Museets material om Sigrid
Återfinns i denna folder. Mer material finns att hitta på Kungliga biblioteket i Stockholm eller i biografilistan nedan.
Bibliografi i urval:
Sigrid Fridman: Vingslag – dikter, 1912
Klara Johanson: Sigrid Fridman och andra konstnärer – en krigskrönika, 1948
Carina Burman: K.J. En biografi över Klara Johansson.
Ingrid Claréus: Stormen kring en staty, i Parnass, Stockholm
Elle-Kari Gustafsson: Skulptören Sigrid Fridman och samtiden – porträttstatyer i Stockholms publika miljö 1900-1960, 2004